World of Warcraft

Av i i Recensioner, 2 Mer

World of Warcraft: Shadowlands

Det var länge sen jag satte min fot i Azeroth. Nästan som att jag hade glömt hur det kändes att vara en rosahårig gnom med en oproportionerligt stor sköld. Så snart jag loggade in, hörde den bekanta musiken och såg världen breda ut sig framför mina fötter började mina minnen att återvända. Minnen av en svunnen tid i ett främmande land. Jag var hemma igen. Hemma i Azeroth.

World of Warcraft: Shadowlands är den åttonde expansionen till det nu sexton år gamla spelet som vi alla känner och älskar. Jag kan själv säga att jag tillhör de personer som spelat World of Warcraft en stor del av mitt liv till och från. Jag var där när The Dark Portal öppnades, när Arthas föll från sin tron och när Azeroth rämnade och brann. Jag har fått och förlorat vänner på vägen. De flesta vännerna är nu borta då andra spel lockat dem från det som en gång var det enda spelet som betydde något. Jag fortsätter mina resor själv genom ogästvänliga världar fyllda med monster och skatter. Även om det är mer ensamt idag finns fortfarande spelglädjen där.

Shadowlands följer en rak och välutvecklad berättelse där Sylvanas Windrunner, genom att besegra Lich King Bolvar Fordragon och bryta den hjälm som bundit dess bärare, splittrar den slöja som avgränsar Azeroth från efterlivets värld, The Shadowlands. Som spelare kastas man kvickt in i en tapper kamp att rädda sin respektive ledare och sedan in i den övergripande konflikt som drabbat The Shadowlands. Ett maktspel med digra konsekvenser. Under resans gång får man förstås chansen att besöka de olika delar av denna värld som finns att utforska. Bastion är en idyllisk värld för de tappra och ädla själar som kommer till efterlivet. Ett elyseiskt paradis med fantastiska vyer och silverklingande toner i luften.

Maldraxxus står i stark kontrast till Bastion som en skarp mögelost står i kontrast till en skiva honungsmelon. Här finns förruttnelse, evig strid, benknotor och svettiga, blodfyllda hudsäckar att finna. Ett äventyr där styrka behöver bemötas med styrka. I skogsvärlden Ardenweald blandas Shakespeares midsommarnattsdröm med nattalvisk skönhet och en kyss av nirvana. En frånvarande drottning skapar mysterier och en dröm om återfödelse. Ständigt i fjärran från dessa platser finns den sanna ondskans boning. En plats där tortyr, ångest, svavelsjöar och tunga, kalla kedjor håller din själ nere i The Maw. Denna plats är ursprunget för den maktkamp som hotar att slita även efterlivet i stycken. Där The Jailer bygger sin arme av förtappade själar för att bryta sig loss från denna värld och drabba vår egen.

Världen i Shadowlands är rik och välbyggd. Det märks att Blizzard har lagt ner mycket möda i att konstruera världar som både kontrasterar och komplimenterar varandra. Tillsammans med spel som Magic: the Gathering så ansvarar Blizzard för att driva modern fantasy framåt vad gäller art direction och världsbyggande. Detta är särskilt märkbart i de animerade cut-scenes som pryder delar av spelet. Istället för att göra förrenderad CGI eller in-engine cutscenes har Blizzard under de senaste expansionerna lekt runt med denna serietidningsliknande stil. Det är ett mycket snyggt berättargrepp som dock belyser hur gammalt World of Warcraft börjar se ut, även med de många texturuppdateringar som det fått genom åren.  En annan trend som vi sett under de senaste expansionerna är att de olika zonerna är mer som banor än som en del av en sammanhängande värld. Något jag alltid tyckte om med det ursprungliga World of Warcraft var hur hela världen satt ihop. Om jag ville ta mig någonstans i Eastern Kingdoms kunde jag gå eller rida dit. Nästan oavsett hur långt avståndet var. Att ta sig från Stormwind till Booty Bay var möjligt redan från början av spelet, men farorna som lurade på vägen gjorde det minst sagt svårt. Idag ser vi mestadels en grupp mindre världar åtskilda av hav eller magiska tomrum istället. Säkert mycket enklare att bygga och underhålla, men det förtar något av känslan i världens storlek. Även den centrala hub som skapats för Shadowlands är något av en besvikelse denna gång. Blizzard har lekt runt mycket med hur de vill förhålla sig till centrala platser. Både Shattrath och Dalaran var väldigt välbesökta i sina dagar. De har även lekt med möjligheten att blåsa liv i Stormwind och Orgrimmar som centrala platser för motsvarande faktion. Denna gång är jag osäker på hur deras tankar har gått. Den centrala staden Oribos är tråkig, kal och förvirrande i sin utformning. Även här infinner sig min ensamhet.

Genom äventyret som är Shadowlands blandas World of Warcrafts vanliga stil av menlösa uppgifter med mer spännande och händelserika uppdrag. Det känns som en bra blandning även om vissa delar har upprepats ett par gånger för mycket vid det här laget. Det är svårt att kritisera WoW för vad det är, men jag är glad att spelet erbjuder fler uppdrag som känns som att de betyder någonting. Något som Blizzard har ökat takten på rätt mycket för Shadowlands finner jag är berättelsedrivna framsteg genom spelet. Mer och mer i zonerna är uppdrag som är del av huvudberättelsen i spelet. Väldigt få utmaningar är rena sidouppdrag och det för med sig en jämn känsla av framsteg och berättande genom spelet. Det gör dock också att många spelare kommer ha en mycket snarlik upplevelse mellan varandra och att utrymmet för eget äventyrande och upptäckande går förlorad till viss del. Även om jag föredrar detta moderna sätt att berätta en historia samtidigt som spelaren tar sig genom spelet så behåller jag med ömhet den nostalgiska känslan av att utforska en ny zon för att kunna upptäcka grottor, skatter och gömda uppdrag att hitta.

Min erfarenhet av spelets dungeons är hittills begränsad. De två jag har besökt har erbjudit en lagom utmaning och är för mig ett kul sätt att träffa andra spelare på. Jag funderade även hur stor del av spelet som går förlorat för en spelare som mig själv. Någon som spelar var eller varannan dag en timme eller två efter att barnen gått och lagt sig. Jag kommer med största sannolikhet inte spendera mycket tid med att raida eller grinda end-game för den bästa looten. Jag kommer förmodligen spela länge nog för att få min älskade gnom till lvl 60 och avsluta huvudkampanjen innan min uppmärksamhet skiftas till ett nytt spel eller en ny hobby. World of Warcraft är ett kul spel som bäst spelas i omgångar för mig. Azeroth är inte längre mitt andra hem, men en kär plats som jag älskar att besöka.

Det Bra

  • Bra story
  • Vackra världar
  • Mycket spelinnehåll

Det Dåliga

  • Osammanhängande värld
  • Gammal spelmotor
  • En aning urvattnat
9

Skriven av: Viktor Larsson

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Det 13 år gamla World of Warcraft får ännu en expansion. Har Blizzard lyckats förnya spelet? Viktor har svaret på d… https://t.co/6jGCb0kyrc
Fresh ‘N Rebels nya hörlurar Clam har snygg design och aktiv brusreducering. Hur är ljudkvaliteten och komforten?… https://t.co/K61y3S4HHY
Bamboo Slate från Wacom är ett smart anteckningsblock för dig som snabbt behöver överföra vanliga anteckningar till… https://t.co/FGHAIb3rEi