WWE 2K18

Av i i Recensioner, 5 Mer

WWE 2K18

Roger lever sig tillbaka till livet som litet wrestlingfan framför tv-skärmen. Läs vidare så får du veta vad han tyckte om att ta klivet in i ringen.

Tidigt 90-tal satt en liten Roger klistrad vid teverutan och såg vuxna män puckla på varandra med stolar, ormar, knogjärn och allt annat som inte satt fast i golvet. Wrestling var tufft och jag var frälst. Med tiden tappade jag givetvis intresset men visst minns jag alla brottare från den tiden med värme.  Ska jag börja med en av de få positiva sakerna med WWE 2K18 så är det just att alla mina gamla hjältar finns representerade på ett eller annat sätt. Tyvärr är de inte så roliga att brottas med.

Innan jag startar så känner jag faktiskt en strimma hopp om att äntligen få återse några av mina favoriter. Få höra deras introduktionsmusik och se dem närma sig ringen på deras egna personliga vis. Allt som kliar precis på nostalginerven det vill säga. Ett par laddningstider senare så ser jag att 2K-serien fortsätter på samma beprövade formula och har ni spelat något av de äldre så vet ni hur det fungerar. Snygga men röriga menyer där få saker förklaras på ett smidigt sätt är det första som möter mig. Jag börjar givetvis med att tillverka min egna personliga brottare. Efter lite googlande får jag reda på precis hur jag gör för att kunna använda mitt eget ansikte i spelet. Efter ytterligare lite pillande så har jag lyckats med bedriften att applicera det på en virtuell kropp. En timme senare är min brottare Rogge Rodriguez redo att ta sig an wrestlingvärlden. Det finns också möjlighet att koreografera sitt eget intro vilket uppskattas. Jag skulle kunna sitta ytterligare några timmar och finslipa men tvingar mig själv att gå vidare. Karaktärseditorn får ett stort plus i min bok och är definitivt det roligaste i WWE 2K18.

Efter den underhållande inledningen tar jag mig en titt på karaktärsgalleriet. Här har det verkligen inte snålats utan alla brottare som någonsin har betytt någonting för wrestling verkar finns representerad, utom Hulk Hogan som plockats bort av förståeliga skäl. Jag bläddrar igenom det massiva galleriet och noterar Big Boss Man, Earthquake, Ultimate Warrior, The Undertaker och massor av andra personliga favoriter. Tyvärr upptäcker jag också att de flesta måste låsas upp med poäng som man tjänar i spelet. Den startsumma man får räcker dock till att låsa upp en hel del.

Jag bestämmer mig för att starta upp en egen karriär i MyCareer-läget. Ett rollspelsliknande läge där din karaktär knallar runt backstage och snackar med andra brottare, får sidouppdrag och tränar på dina signaturgrepp. Här får jag också möjlighet att lära mig grunderna i spelets spelsystem och det är här det slutar vara roligt. Hur mycket jag än försöker så reder jag inte ut knappkombinationer och det lilla fönster som spelet ger mig för att hinna trycka in dem. Dessutom är ikonerna så svåra att tyda vilket gör det hela ännu mer frustrerande. Efter jag har fått lära mig att prata tufft inför publik så är det dags för ännu mer träning och där ger jag upp min karriär som brottare. Det är helt enkelt inte roligt att misslyckas gång på gång med minsta lilla grepp.

Jag tar mig en titt på spelets alla spellägen och konstaterar att de flesta som jag känner till finns med. Jag hade gärna kastat mig in i allihop men efter att jag blivit förödmjukad gång på gång i enskilda matcher så finns lusten inte riktigt där. Istället väljer jag två favoriter, startar en match och njuter av deras introduktioner. Just dessa bitar tar mig tillbaka till tiden då jag satt framför den där teverutan och levde mig in i matcherna. Jag startar alltid matcherna och låter brottarna slåss lite med varandra och ska man ge spelet beröm för något så är det den nya grafikmotorn som gör ett riktigt bra jobb med att ge karaktärerna det liv och personlighet som de förtjänar. Animationer och varje brottares karakteristiska rörelser är noggrant studerade och ser fantastiska ut i rörelse. Så jag börjar om, väljer två nya favoriter och njuter av deras personligheter.

Hade detta spel fått namnet Wrestling Simulator så hade jag förstått några av de konstiga val som gjorts under utvecklingen. Spelet är alldeles för komplicerat för sitt eget bästa vilket i alla fall får mig att tappa intresset för själva spelandet. Jag njuter hellre av allt runtomkring. Gör mina egna karaktärer och planerar noggrant deras introduktioner. Startar matcher bara för att få se mina gamla hjältar få liv. Framförallt så saknar jag tiden då skillnaden mot en bra och en dålig eftermiddag berodde på om min favoritbrottare vann eller inte. Detta är saker som gör mig lite varm i hjärtat. Tyvärr så räddar det inte WWE 2K18 från att knocka ut sig själv från ringen.

Det Bra

  • Grafikmotorn är fantastisk
  • Karaktärseditorn
  • Karaktärsgalleriet

Det Dåliga

  • Komplicerat
  • Svårtillgängligt
  • Laddningstiderna
5

Skriven av: Roger Nilsson

Inga kommentarer än.

Kommentera

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Efter en lång tid av fiktiva framtidskonflikter återvänder Call of Duty-serien till sina rötter, 1900-talets krig m… https://t.co/mhPLwbld6N
I Sonic Forces har Sonic Team försökt utveckla ett klassiskt Sonic-spel i modern tappning. Hur väl har de lyckats m… https://t.co/qkdspKuxJK
Once more into the fray. Uppsalabaserade studion MachineGames ger oss åter möjligheten att meja ner nazister.… https://t.co/qmRlUbjLSq