Efter mer än tio års väntan kommer äntligen uppföljaren till ett av de bästa plattformspelen någonsin. Yoshis Island (Super Mario World 2) släpptes till Super Nintendo 1995 och blev en stor succé. Dess distinkta grafiska stil och trallvänliga soundtrack träffade gamers världen över som en pil i hjärtat. Förutom det estetiska levererade Yoshi’s Island en spektakulär bandesign och ett samlarsystem som belönade den ihärdige spelaren.

Kan än idag, på tröskeln till den nya generationens gryning, ett tio år gammalt spelkoncept slå lika hårt som tidigare eller har genren utvecklats för mycket?

Food goes in, eggs come out
Handlingsmässigt har inte mycket ändrats från det första spelet. Kamek rövar på uppdrag av Bowser bort massa barn och Baby Mario lyckas slippa undan av en slump. Efter ett stormöte i Yoshibyn beslutar ödlorna att springa stafett med Baby Mario för att återförena honom med sin bror och rädda de stackars bortrövade barnen.

För att lyckas med sitt uppdrag kan Yoshi skjuta ägg eller sluka sina fiender med en tunga som skulle göra Gene Simmons svag i knäna. Svalda fiender blir sen nya ägg som spelaren gladeligen kan slunga mot allt i sin väg. Ifall Yoshi blir träffad av en fiende eller skadad på annat sätt kommer den baby han bär med sig flyga iväg i en bubbla och skrika med en röst som skulle få naglar på en svart tavla låta som ljuv musik. Ifall spelaren inte snabbt ser till att få kontroll över situationen så kommer Kameks trupper att flyga iväg med babyn

Babyboom
Det nya temat i Yoshi’s Island DS är baby-bytandet. Istället för att springa spelet igenom med Baby Mario på ryggen så kommer spelaren bli tvungen att bära med sig både vänner och fiender från Marios värld. När Yoshi byter baby kommer han att kunna använda barnets förmågor. Peach kan sväva med sitt paraply, Wario kan använda en magnet för att dra till sig metallblock eller mynt och Donkey Kong kan använda sina starka, håriga armar för att svinga sig i lianer.

Det nya babysystemet är ett intressant sätt att göra spelet annorlunda och skänka komplexitet och utmaning till många av banorna. Tyvärr är det ofta irriterande då man ibland kommer till en punkt på banan då man inte kan komma åt en bonus eller ens överleva utan rätt baby. Att kunna ha bytt baby närsomhelst hade varit att föredra.

Den som har flest röda mynt när han dör vinner
Efter recept från Yoshi’s Island är målet med varje bana inte bara att ta sig i mål utan även att plocka på sig så många röda mynt, blommor och stjärnmän med fötter (?) som man kan. Det kan ofta vara både svårt och riskfyllt att försöka samla ihop alla 100 poäng varje bana innehåller. Till skillnad från andra spel *HOST* Ocarina of Time *HOST* blir spelaren belönad för ett perfekt resultat och kan låsa upp gömda bonusbanor.

Problemet i Yoshi’s Island DS är att samlandet och strävan efter perfektionen ofta tar bort från spelkänslan och det känns som att banorna ofta är upplagda runt samlandet snarare än att samlandet intergeras i banans design. Ett bra plattformspel bör kunna stå enbart på sina banor och det är inte alltid fallet i Yoshi’s Island DS.

Kritor och fingerfärg
Om det är något som Yoshi’s Island DS har lyckats med så är det att behålla den oklanderligt tidslösa grafiska stil som så många älskade från det tidigare spelet. Karikatyrmässiga bakgrunder och tillsynes handmålade omgivningar gör spelet till en fest för ögonen. Tråkigt nog kan inte samma sak sägas för musiken i spelet. Det finns många trevliga melodier men många av dem bleknar när de jämförs med originalets.

Yoshis Island DS är ett bra plattformspel med en svårighetsgrad som skalar upp från lätt till mycket svårt för att tillgodose alla olika sorters spelare. En del av banorna är lite långa med tanke på att det är en handburen konsol. Att inte mer gjorts för att anpassa spelet till DS är lite av en besvikelse. Ett WiFi battle mode hade verkligen lyft spelet till en högre nivå och utvecklat spelserien på ett sätt som Yoshi’s Island DS inte har gjort. Yoshi’s Island är fortfarande det bästa spelet med vår ödlevän i men Yoshi’s Island DS är sannerligen värdig sitt namn.

Skriven av: Viktor Larsson