Legio är datavärldens svar på schack. Det är inte schack, men likheterna är slående i både spänning, och spelmekanik.

Legio, ifrån Paradox Interactive, utspelar sig i ett fantasiland under en fantasitid. Själva platsen spelar egentligen inte så stor roll eftersom hela spelet utspelar sig på det schackbräde som spelet lite roligt kallar för ett slagfält, eller fort. Slagen står mellan lag rött och lag blått, men förutom färgen så är det ingen skillnad på lagen.

Du får inför varje match en liten summa poäng tillgodo, och för dessa köper du gubbar som du ska placera ut på spelplanen. Det finns magiker, fotsoldater, pilbågsskyttar, läkare mm. När trupperna är utplacerade så startar spelet. Matchen går i två rundor, och oavsett vem som vinner den första rundan så är det den som vinner andra rundan som vinner matchen.

Jag har skaffat mig 3 fotsoldater, två bågskyttar, en läkare och en magiker. Det andra laget börjar med att skicka fram en fotsoldat till mitten av spelplanen. Min tur. Jag ber min magiker att elda upp fotsoldaten. Ett litet minispel dyker upp där en symbol flyger fram och tillbaka över ett sikte. När symbolen är i mitten av siktet ska jag klicka på musen för maximal skada. Jag klickar mitt i prick, och min magiker utstöter ett diaboliskt mantra. Ett litet eldmoln omsluter den stackars soldaten.

Fiendens bågskytt är näst på tur, och skjuter en pil på min magiker som faller i backen på ett skott. Attans, nu är jag i underläge. Jag skickar fram min egen fotsoldat till deras, som redan är lite skadad. "Klink klonk klink klonk", låter soldaten när han spatserar fram. Jag ber om ett anfall, och samma minispel dyker upp igen. Klicka när bollen är i mitten... Fullträff! Fiendesoldaten faller ihop och säger "Uuuhhhh". Deras drottning börjar plötsligt gestikulera vilt och skrika "What are you doing, do not loose this battle" i panik. Kommentaren känns aningen malplacerad i en lugn och turordningsbaserad schackkopia som denna. Tänk er att Garri Kasparov helt plötsligt skulle få panik över hur stressig hans final i schackmästerskapen är, och började skrika att han inte får förlora. Så märklig känns voiceactingen. Det blev knappast bättre av att min egen drottning började skratta som långben och prata gibbrish "Höööhöööhööö, skrutzblorp GRAAHK".

Striden fortsätter och jag förlorar till slut. Jag börjar om, och utropar mig till segrare, men kommer inte vidare på något sätt. Vinner man så har man vunnit, och det är inget mer med det. Den som letar efter "nästa bana" eller nya armeér, eller ens olika armeér att välja mellan, får leta vidare. Varje strid är ett spel för sig, och det blir varken svårare eller mer varierat ju fler gånger du klarar spelet.

Om du nu ändå har Legio liggandes hemma så kan du bjuda hem en kompis och spela splitscreen, för att öka spelets livslängd med en ungefärlig kvart, men det är fortfarande samma spel som erbjuds och du kommer undan billigare och roligare med att köpa Chessmaster 5000 eller liknande.

	Andreas Hofer, 2010-05-27