Efter att mormor mördats av The Strix beger sig Mina ut på ett äventyr vid drakberget. Följ med du också på ett äventyr blandat med pussel.

Efter att mormor mördats av The Strix beger sig Mina ut på ett äventyr vid drakberget. Följ med du också på ett äventyr blandat med pussel.

Det första datorspelet som fick mig intresserad av spel på allvar var Lucasarts gamla äventyrsklassiker Zak McKracken. Det spelet kom ut 1988 och så här 23 år senare är det sorgligt att se att det finns spelutvecklare som inte verkar ha lärt sig någonting av det som kommit före dem.

Den inledningen är kanske lite väl hård mot utvecklaren Cateia games, med tanke på att detta egentligen är ett polerat pusselspel. Det man gjort är att man sneglat på den klassiska äventyrsspelsgenren och försökt baka in pusslen i någon slags historia. Att man misslyckats totalt med det är kanske inte så konstigt, men än värre är det faktum att pusslen är ett skämt. Efter drygt två timmar sitter jag och stirrar på eftertexterna och undrar om detta verkligen är allt jag får?

Spelet inleds med en slags animerad sekvens (egentligen bara statiska bilder som rör sig lite) som förklarar bakgrundshistorien. Minas mormor mördades av en ondskefull magiker kallad "The Strix". Det är upp till Mina att förgöra honom för gott. Svårare än så är det inte och historien utvecklas inte heller under spelets gång. Allt från bikaraktärer till miljöer samt ramhandlingen i sig är bara där för att stödja pusslen.

Mina åtar sig en resa runt på drakberget där hon medelst att lösa pussel rullar upp denna historia och försöker ta sig närmare Strix. Pusslen är dock pinsamt lätta. Några gånger ska man sätta ihop något som är trasigt vilket går på några sekunder då det dels är så få bitar och dels har så övertydliga pusselbitar att det är svårt att sätta dem fel.

På ett annat ställe ska man placera planeterna i en modell av solsystemet. Utmaningen här ligger i att faktiskt hitta planeterna, för när det är gjort visar det sig att jag inte behöver tänka på i vilken ordning jag placerar dem. Då ska tilläggas att jag spelar på den svåraste av tre nivåer där väldigt lite hjälp ges.

I sann modern anda har man kommit på den utmärkta idén att bygga in ett hjälpsystem i spelet. Designtanken bakom detta är ganska god men i praktiken fungerar den riktigt dåligt. Vid ett tillfälle behöver jag ta mig igenom en dörr men har svårt att hitta nyckeln. Vid aktivering av hjälpsystemet börjar det blinka vid dörren, inte vid ett eventuellt gömställe för nyckeln.

Dessutom finns möjligheten att hoppa över vissa pussel. Lite märkligt tyckte jag att det var när jag såg att knappen för detta var klickbar under slutstriden med Strix. Av ren nyfikenhet klickade jag på den och sekunden senare deklarerade spelet att jag vunnit. Jag kände mig bra snopen då.

Är du en av de som är ett stort fan av casual-genren kan du få ut en del av det här spelet. En titt runt om på forum för sådana spelare visar förvånansvärt nog att många gillar spelet, men det är viktigt att komma ihåg att dessa människor i första hand är ute efter en pusselspelsupplevelse snarare än en äventyrsspelsdito. Tyvärr misslyckas Cateia games kapitalt på varje punkt, inklusive pusslen som ska vara spelets starkaste kort. Det finns bara en typ av människor jag kan rekommendera det till - de som inte vill ha en utmaning. De skulle dock få ut mer av Sudoku än detta.

	Thomas Helsing, 2011-08-17