Efter en lång semester i Europa har Creative Assembly hittat hem till Japan igen. Shogun 2 är allt man kan önska från Total War-serien, plus lite till.

Creative Assembly
“Total War: Shogun” var det första spelet i TW-serien och släpptes år 2000. På sin tid var det mycket som var nytt för spelvärlden. “Shogun” bjöd på gigantiska slag med bågskyttar, kavalleri och infanteri. Det var en snygg och komplicerad tolkning av “sten-sax-påse”. Det var dessutom väldigt enkelt designat, då varje armé representerades av en general som man flyttade fram och tillbaka mellan provinser i 1500-talets Japan. Dessutom hade man mindre enheter som bara bestod av en ensam karaktär. Dessa kunde utföra olika specialuppdrag, som till exempel lönnmörda en fiendegeneral, spionera på en armé eller omvända ett folk från en annan religion till ens egen. Det var en stor framgång för “Creative Assembly” som tidigare endast utvecklat “FIFA”-titlar tillsammans med “EA Sports”.

Efter “Shogun” så har det regnat titlar i “Total War”-serien. På senare tid har det varit bland annat, “Rome”, “Empire”, “Napoleon” och “Medieval”. Alla har de haft samma upplägg som “Shogun”, fast med andra kulturer eller tidsepoker. Med varje nytt spel i serien har det dessutom lagts till uppdaterad grafik, formationer och det har tillkommit fler möjligheter att uppgradera spelets karaktärer. När “Empire” släpptes lade utvecklarna dessutom till sjöslag till seriens repertoar. Sjöslagen fick dock ganska hård kritik för att vara knepigt obalanserade och slagens utgång hade man kunnat skrapa fram på en lott. Det var oerhört svårt att få skeppen att åka dit man ville då skepp, av naturen, rör sig mycket långsammare än fotsoldater.

Total War
Ska man vara enkel så fungerar ett “Total War”-spel på följande vis. Man ska kunna välja ett utav flera lag som alla är bra och dåliga på olika saker. På kampanjkartan ser man alla sina städer, arméer och andra enheter, och här kan också alla lag, i tur och ordning, flytta sina arméer och andra karaktärer strategiskt för att till slut nå spelets mål, total dominans över alla kartans provinser. På kampanjkartan kan man också se över sitt lags ekonomi samt sätta skattenivåer, flytta sina karaktärer, uppgradera städer eller spionera på fiendens arméer och städer. När ens armé stöter på en annan armé så kan man välja att anfalla, och i så fall samtidigt förklara krig mot det lag man anfaller. I krig så kan man själv bli anfallen av det lag man krigar emot.

De lag man däremot är snäll nog att ligga i fred med kan man försöka handla med, gifta in sig i, ge gåvor och på andra sätt bättra på relationen. De man har god relation med kan man allieras med, och på så sätt också skapa ett större hot mot de lag man är i krig med. Alla karaktärer man kontrollerar ska också kunna bli bättre på det de gör, om det så är ninjor som blir bättre på att lönnmörda, generaler som rör sig bättre på slagfältet eller präster som snabbare kan konvertera ett folk. Alla enheter i ens armé, till exempel bågskyttar och spjutmän, kan också låsa upp fler färdigheter när de når en högre rang. Så har det i alla fall varit tidigare. Vi får se hur det är nu.

Shogun 2
Det första jag lägger märke till är hur väl man har fångat själva nischen, medeltida Japan. Hur menyerna är designade, musiken, karaktärerna... Allting i “Shogun 2” skriker medeltida japansk kultur.

I “Shogun 2” kallas lagen för klaner, och jag börjar med att få välja vilken klan jag ska spela som. Det finns 9 olika (10 i collectors edition) och det är en känslig balansgång för att valet ska bli rätt. De olika klanerna har väldigt olika fördelar. Några kan rekrytera arméer för en billigare peng, medan andra kan utveckla sitt samhälle i en snabbare takt. Jag väljer en klan som kan låsa upp en högre rang av infanteri än de andra, inte för att jag älskar svärd och blod utan för att klanen låg strategiskt planerad i ena hörnan av Japan. Är det något man har lärt sig om krig från skoltiden så är det att den som slåss på två fronter oftast förlorar till slut.

De olika klanerna har olika bakgrundshistorier, och innan min kampanj drar igång så får jag se en kortfilm om min egen klan. Min daimyu (klanledaren) har precis tragiskt gått bort, men innan han gick bort så avskrev han sin äldsta son som arvinge, och gav istället arvet till sin yngre, bättre och mer ansvarsfulle son, som inte alls hade något problem med den situationen. Efter daimyuns bortgång kastade den yngre sonen bryskt och resolut ut sin äldre bror på risfälten utan att vidare tänka på konsekvenserna. Så när filmen är slut, och jag ska börja spela, så har jag en liten armé inhusad i mitt fort. Den nya, yngre daimyun är ledare för armén. Men utanför slottet står en mycket större, argare och mer erfaren styrka, ledd utav storebrodern som är väldigt sugen på att ta tillbaka sitt arv och sin klan. Jag kan antingen välja att gå ur slottet och anfalla honom rakt på, eller vänta, och använda fortets murar till min fördel när han anfaller.

Jag vinner min första strid mot brodern, och efter ytterligare några år så är min klan stark och frodas. Jag har etablerat byteshandel med närliggande klaner, och jag ligger i krig med en klan som ligger minst fem provinsers marsch bort så jag känner mig säker.

Då en stad bara kan rymma ett visst antal hus, fast man gärna vill ha alla hus i varje stad, så är det lite vanskligt att bygga upp en armé. Jag behöver en skjutbana för att rekrytera bågskyttar, en dojo för att rekrytera svärdsmän, en annan dojo för ett annat truppslag, ett buddhisttempel för munkar, en hamn för flottan, och så vidare.

När min daimyu är ute på marsch för att samla ihop trupper och rusta för det stundande kriget mot klanen-långt-borta så blir han plötsligt anfallen av en fiendestyrka. Fienden hade lurigt flyttat fram sina trupper i skogspartier så de inte synts. Jag gör ett tappert försök till reträtt, men min stackars daimyu får erkänna sig besegrad av fiendens list. Daimyuns son och arvinge får istället ta över. Hade jag inte haft någon son så hade jag kunnat adoptera en av mina mest framstående generaler, och ge titeln till honom.

Jag blev genuint grundledsen över daimyuns bortgång då jag ägnat flera timmar åt att skicka honom i slag efter slag och få honom att gå upp i rang. Jag hade finkänsligt planerat hans utveckling och byggt hela armén kring hans kunnande och specialexpertis. På fem minuter var han nedskjuten och död på ett fält vid en obetydlig skog, för ett ynka misstags skull. Daimyuns son var ju inte alls lika duktig och hade inte alls samma förutsättningar att kunna leda en armé. Dessutom så har han varit placerad i en och samma stad alldeles för länge, och lagt sig till med titeln “eye for women”. Just den titeln innebär i korta ord att han har festat och frodats så mycket så hans arméers förflytning blir begränsad, då ovan nämnd latmask är för otränad för att röra sig snabbt.

När ens daimyu eller någon utav dennes generaler vinner ett slag så tillräknas dom ett visst antal erfarenhetspoäng. Med en specifik mängd erfarenhetspoäng så går karaktären upp i rang, och kan placera ut en viss mängd poäng på olika färdigheter. Realistiskt nog så går det inte över en natt att bli en bra general, utan man måste vinna många slag med den general man vill utveckla.

Detsamma gäller för andra enheter, till exempel ninjor eller munkar. En munk kan bland annat försöka starta ett folkuppror i en fiendeprovins, eller bara gå med i en armé för att bringa tur. När karaktären lyckas med sitt uppdrag så får den erfarenhetspoäng på samma sätt som generalerna. Skillnaden är att specialkaraktärerna har speciella färdigheter de kan utveckla. Ninjor kan bli bättre på att rymma eller mörda, medan munkar kan skapa ett lugn i en provins, eller tvärtom, bli bättre på skapa oro och missnöje.

Samhället och ekonomi
Ett liknande uppgraderingssystem finns för klanen som helhet. Skillnaden är att klanen inte får erfarenhetspoäng, utan istället kan välja vilken teknologi klanen vill studera. Eller vilken “konst” man vill studera, som det tidsenligt heter i spelet. När man studerar en nivå av konst så har man efter studerandet tillgång till nästa nivå.

När man börjar studera finns det endast två val. “Bushido” som kan översättas till krigskonst, och “Chi”, som på svenska skulle kunna heta samhällets, eller naturens konst. Den gren du börjar på låser i sin tur upp fler val och bättre uppgraderingar.

Det finns otroliga möjligheter att göra sin klan precis som man vill ha den, men man måste samtidigt ha pengar för att upprätthålla en stark armé. Om man sedan gör sig pengar genom att uppgradera klanens jordbruk, marknader och andra naturtillgångar, eller skickar en skräckinjagande krigsvåg över landet som roffar åt sig allt av värde ifrån städerna man besegrar, det är upp till var och en.

Men var försiktig med vad du förstör. Ena rundan kanske du vill provocera fienden genom att förstöra deras bomullsfält. Men i nästa runda har du anfallit fienden, tagit över provinsen och är redo att börja sälja provinsens resurser till klaner med vilka du har etablerat byteshandel, och då står du där med ett brinnande bomullsfält som valuta.

Mycket väl kan en potentiell affärspartner säga: “Nej tack, du har inget att erbjuda som vi behöver, och det enda vi behöver är bomull, så tyvärr.” Har man riktig otur så är det också den enda i hela Japan som säljer just den där sortens sten som du behöver för att bygga det allra finaste citadellet. Då får man gott vänta tills bomullsfälten är renoverade, vilken kostar en slant, och sedan fråga igen.

Själv fick jag ungefär svaret: “Nej tack, vi började precis handla med den här sjysta klanen här borta och dom hade massor av bomull.” Jag fick erbjuda hela min förmögenhet i muta för att de skulle bryta handeln med den andra klanen och börja handla med mig istället. Det kändes föga snopet, och imponerande realistiskt.

Slagfältet
Även om man vill vara en god och diplomatisk klan så hamnar man förr eller senare på slagfältet, och då är det viktigt att ha ett starkt försvar. De olika truppslagen är bra på olika saker. Ska man försvara från ett fort så är bågskyttar det bästa valet. Försvarar man på marken så kan de också vara bra, men om fienden har med sig hästar så blir bågskyttarna antingen platta eller så rädda så dom flyr. Mot hästar behöver man spjut. Men ifall fienden har svärdsmän, som slåss snabbare än spjut, så behöver du hästar.

Det är väldigt enkelt att bestämma hur ens armé ska vara uppställd, och hur den ska röra sig på slagfältet. Du kan dessutom dela in de olika delarna av armén i olika grupper. På det sättet är det lättare att till exempel få alla bågskyttar att flytta sig samtidigt, eller alla hästar att anfalla samma mål.

När du väl har skickat fram dina styrkor och de börjar slåss med fienden så kan man, ifall man gillar detaljer, zooma in riktigt nära på slaget och se hur varje gubbe kämpar för sitt liv. Striderna är väldigt snygga och ser ut som tagna ur valfri episk krigsfilm.

Tyvärr är inte sjöslagen lika detaljerade. Alla båtar åker huller om buller, lyder inte kommandon, och har svårt att ställa upp i formationer. De rör sig också väldigt långsamt, så i princip kan du bara säga åt alla dina skepp att anfalla, och sedan snabbspola igenom hela striden och se vad som händer. En intressant detalj är dock att du kan ta över fiendeskepp istället för att sänka dem. Ett bra och billigt sätt att utöka flottans storlek.

Skepp i allmänhet kan ändå användas till att flytta trupper i, och överraska fienden med ett anfall från havet.

Multiplayer
När du känner att du kör över hela motståndarens armé på mindre än 5 minuter och du har egenutvecklade superstrategier som ingen människa kan räkna ut, då ska du ta och skapa en egen general (ja, du får klä och färglägga honom hur du vill) för att slåss med online, mot andra spelare. Du får börja med en viss summa guld som ram för värdet på din armé. I början är värdet 5000 guld, vilket ungefär räcker till 4 bågskyttestyrkor och 4 styrkor svärdsmän.

Du ska nu flytta runt din avatar på en simplifierad karta över japan. När du vinner en strid online så låser du upp provinsen som du ställt din general på, och även de uppgraderingar som provinsen erbjuder.

Ju fler provinser du har, ju fler olika sorters enheter kan du ha i din armé. De olika enheterna kostar olika mycket, så du kan välja mellan att ha en liten elitstyrka, eller en gigantisk armé med bönder.

Ifall du vill spela med en kompis så kan ni även spela igenom hela singleplayer-kampanjen som allierade.

Multiplayerläget är så bra och dynamiskt så man nästan vill spela det mer än singleplayer. Men tyvärr så är det som med allt nytt, ganska trasigt och dysfunktionellt. Spelet hänger sig konstant när man söker efter motståndare, och ibland ser ens enheter helt annorlunda ut än hur man har designat dem. Chansen att man får en match eller måste starta om spelet är ungefär 50/50. Problemet har funnits med i de två senaste “Total war”-spelen (ända sedan multiplayer i “Total War” började spelas via Steam), men förhoppningsvis kommer Creative Assembly och Steam i framtiden att laga problemet med en patch. Dock finns det ingen information om kommande patcher på deras hemsida.

Trots problemen så spelar jag mest multiplayer. Varför?

Kort sagt så är “Shogun 2” det bästa “Total War”-spelet hittils, och omöjligt att lägga ifrån sig.

	Andreas Hofer, 2011-03-26

Vad tycker andra?   Betyg Kvot   GameElite.se 9/10 90% Ctrl Alt Elite 9/10 90% Gamereactor 9/10 90% Eurogamer.se 9/10 90% Svenska Dagbladet 5/6 83% Skillpoint 4/5 80% Powergamer 4/5 80% FZ 4/5 80% Genomsnitt: 85% (8 rec.)