Street Fighter är tungt, riktigt tungt. Capcom kan nog mycket väl vara de uvtecklare som gjorde starkast intryck på mig i yngre år. För att inte tala om allt vad arkad och CPS2 heter så är ju serier som Mega Man, Street Fighter och Final Fight oförglömliga. Capcom är mästare på att tjata ut serier, det vet vi sedan länge, men det är något visst över allt som de berör. Det är magi!

En armlängd ifrån den dator som jag nu sitter och hamrar på står min alldeles egna arkadmaskin, en s.k. Candy. Även om jag inte spelar på det värst ofta så är det något speciellt över den, varje gång jag går förbi den drar jag på smilbanden och tänker tillbaka på en tid i mitt liv där femkronor var värda sin vikt i guld. Många av er känner säkert igen känslan. I skönheten snurrar för närvarande enbart Neo GEO MVS-kasetter, så ska det förbli. Planen är att min mjölkvita Candy så småningom ska få sällskap av ett Capcom-kabb. Sedan är min tillvaro total! Sådär, då har vi avhandlat lite kuriosa och kan återgå till verkligenheten och dagens ämne.

För en stilla sekund drabbades jag av hjärnsläpp när jag först hörde talas om SF Alpha Anthology. Genom åren har det dykt upp så fruktansvärt många versioner av SF att det snart är svårt att urskilja svart från vitt. Så min tanke var nog bara, "-Aha, ännu en ny version... lattjo...". Så fel jag kunde ha, så arg jag blev! Istället för att komma med något nytt (for once!) så har riskokarna på Capcom alltså slagit sina kloka sinnen samman och buntat ihop inte mindre än fem olika versioner av Street Fighter, på en och samma skiva! Alltså, för att sätta punkt i frågan hade man lika gärna kunnat klämma ihop alla tusen olika versioner av SF på en och samma skiva.

Även om vart och ett av spelen har sina ljusa sidor så kan jag inte utvärdera dem därefter och vara nöjd med en kompott som denna. Valet av SF-versioner äte lite märkligt, jag hade gärna sett ett par äldre sådana. Men helst av allt hela registret, som sagt. I vart fall kan man inte säga annat än att konverteringarna är välgjorda, alla fem spelen har en slående framerate och inger faktiskt en skön arkadkänsla. Till Dreamcast minns jag mig ha testat ett par skrämmande dåliga exempel på hur konverteringar INTE ska se ut. Garou: Mark of the Wolves, som mycket väl kan vara ett av MVS-systemets skarpaste fightingspel, framstod som rent bottrenskrap till Dreamcast. Hur svårt ska det egentligen vara att konvertera något från en teknik som ligger ljusår bakom dagens?

Det finns faktiskt en grupp av gamers som jag kan tänka mig tilltalas, eller rentav borde tilltalas, av SFAA. Nämligen de som ännu inte har bekantat sig med SF, överhuvudtaget, hur märkligt det än låter finns det en mindre skara av dessa gossar/tösar. Det här är ett stycke historia som de flesta borde känna till vid det här laget, SF har trots allt rötter som sträcker sig tillbaka till 80-talet. Nej, lider du inte av arkadfeber eller tillhör minoriteten jag nämner kan du lika gärna låta SFAA passera utan anmärkning. I ren protest mot dumsnålhet.

	Ivan Andersson, 2006-09-06

Vad tycker andra?   Betyg Kvot   Spelforum.nu 9/10 90% Level 7 9/10 90% Gameplayer 7/10 70% Expressen 3/5 60% GameElite.se 5/10 50% Arbetarbladet 2/5 40% Genomsnitt: 67% (6 rec.)