Enligt Viktor är Sopranos en GTA-klon som misslyckats på många sätt. Det finns dock glädjeämnen.


Som en av de populäraste tv-serierna är det inte förvånande att Sopranos grenar ut sig till tv-spelsmarknaden. Den gör det till den populäraste konsolen med det populäraste spelsättet. Allt för att tillfredställa så många som möjligt. Det är uppenbart redan efter några minuter in i spelet att Sopranos vill vara Grand Theft Auto, precis som så många andra spel försöker det efterlikna megahiten till PS2.

Du spelar som Joey, en ung kille som försöker stiga i rankerna inom familjen Soprano. Spelets upplägg är mycket enkelt. Utför uppdrag för att få pengar och respekt. Tyvärr går vartenda uppdrag ut på att du ska slåss med en eller flera killar. Den respekt och de pengar du får har du heller ingen nytta av i spelet. Det enda som driver spelet framåt är egentligen handlingen, vilket det verkar som det lagts ner lite mer tid på. Röstskådespeleriet är riktigt bra och flera från tv-serien lånar sina röster till spelet.

Spelets utseende är vad man skulle kunna förvänta sig för två år sedan. Det hela blir desto obehagligare när ens gäng håller till på strippklubben Bada Bing där alla tjejerna ser väldigt onaturliga och läskiga ut. Du kan ifall du vill få hur många gratis lapdances som helst vilka alla är exakt likadana, och inte fyller något syfte annat än att gnida in hur medioker grafik spelet använder och hur läskiga de där stripporna verkligen ser ut.

Som jag nämnde tidigare är rösterna i spelet välgjorda, men det som kommer ut ur karaktärernas munnar skulle få Samuel L Jackson att springa och gömma sig. I princip varannan mening har en eller flera grova svordomar i sig. Även om det är viktigt att hålla sig till språket som används i tv-serien så blir det löjligt hur mycket det svärs under en cutscene.

Eftersom spelet i princip bara går ut på att gå mellan storypoints och slåss med folk, har THQ försökt variera spelet genom att lägga in olika sätt att slåss på. Det tillför en viss mörk tillfredställelse att utföra de mer brutala greppen på sina motståndare. Det känns däremot aldrig riktigt som att det spelar någon roll vad man gör, eftersom spelet är så fruktansvärt lätt. Jag behövde aldrig anstränga mig för att vinna en strid och jag tror faktiskt min hälsa smyghöjde sig när jag inte tittade. Spelet går egentligen att likna vid ett interaktivt tv-program med frenetiskt knapptryckande varannan minut. Men å andra sidan kanske det var poängen?

Att Sopranos försöker efterlikna GTA är det inget tvivel om. Det lyckas med att kopiera den idag utdaterade grafiken och kameran samt våldsfaktorn. Det Sopranos misslyckas med är vad som gjorde GTA till ett riktigt bra spel, friheten och spelglädjen. Eftersom handlingen är huvudfokusen i spelet är det så linjärt att det skär i hjärtat. Jag hade gärna sett ett scenario där Joey kunde valt att inte skjuta sin bästa vän, eller där man faktiskt kan tacka nej till uppdrag man inte vill ha.

Ifall du verkligen tycker om Sopranos och inte har något emot att leva ut dina fantasier om att umgås med Tony, Vito och de andra i ett riktigt dåligt spel, testa Sopranos – Road to respect. För alla gamers med självkänsla eller vett kan jag bara säga, håll er borta!

	Viktor Larsson, 2007-02-16