Det är med värme som jag minns tillbaka på mitt första möte med Sonic the Hedgehog. Det var i början av 90-talet och min kusin hade fått det första ”Sonic the Hedgehog”-spelet till sin Sega. Den lilla blå igelkotten tog mig med storm och jag var väldigt imponerad av hans snabbhet. Sedan releasen av ”Sonic the Hedgehog” 1991 har den lilla blå igelkotten och hans följeslagare dykt upp i en rad olika uppföljare och spinoffer. Nu senast på tur i den maffiga releaselistan är ”Sonic Riders: Zero Gravity”.

I ”Sonic Riders: Zero Gravity” (uppföljaren till ”Sonic Riders”) har man tagit den gamla Segahjälten Sonic och kastat in honom i en racingspelsmiljö. Upplägget på spelet är simpelt: du tävlar som Sonic (eller någon av hans vänner) och syftet är att så snabbt som möjligt ta sig runt ett antal banor så att du, förhoppningsvis, hinner först i mål. Fordonet som ska bemästras är en svävande skatebräda som också kan användas till diverse tricks.

Trots att jag tycker att Sonic är en cool tv-spelskaraktär så känns ”Sonic Riders: Zero Gravity” som ett krystat spel där spelglädjen saknas. Spelet har ett story mode där man emellan varje racebana får se ett klipp som ska föra handlingen framåt. Även om dessa klipp ser helt okej ut grafikmässig så är handlingen katastrofalt dålig. Det känns som att spelutvecklarna har tänkt att man nog behöver en handling i ett Sonic-spel vilket har resulterat i att man i ett halvhjärtat försök har fått till en töntig story som känns väldig malplacerad i detta racingspel. Enlig min mening hade det varit bättre om man helt hade skippat handlingen och i stället koncentrerat sig fullt ut på själva kärnan i spelet, nämligen raceandet.

Med körkänslan i spelet är det lite si och så. Det finns lite för många distraktionsmoment för att man ska få till en schysst fartupplevelse. Som jag nämnde tidigare går spelet ut på att komma först i mål. För att vara säker på att göra det måste man, förutom att få upp farten och kontrollera sitt fordon, samla poäng och utföra diverse trix på kommando vilket gör att man tappar rytmen i sin körning. Vissa av trixen kan förvisso vara ganska coola (man kan till exempel stoppa upp tiden så att man hinner svänga runt ordentligt i tvära kurvor) men de hackar trots allt upp känslan av fart.

Det ord som jag tycker sammanfattar spelet bäst är rörigt. Upplägget i spelet känns ostrukturerat och förvirrande och man har dessutom med en del konstiga spellägen som, på samma sätt som handlingen, känns ganska malplacerade. Även banorna i spelet är röriga då de innehåller en massa blinkande färger och dunkande technomusik som istället för att kännas fräckt (vilket nog var tanken) bara känns irriterande. Sist men inte minst har man den splittrade spelkänslan som kommer av att man både ska få upp en hög fart samtidigt som man ska utföra en massa trixande på sin bräda. Om jag fick bestämma skulle jag ta tillbaka Sonic till 90-talet där han istället för att glida omkring på en skatebräda fick springa för egen maskin. Det är ju trots allt det han är bäst på.

	Anna-Karin Hulth, 2008-03-10

Vad tycker andra?   Betyg Kvot   Svenska Dagbladet 3/5 60% GameElite.se 3/10 30% Level 7 3/10 30% Genomsnitt: 40% (3 rec.)