Flertalet av de senaste årens Sonicspel har inte mottagits speciellt väl av kritikerna. Är det dags för trenden att vända med Sonic Colours?

Dr. Eggman har byggt ett gigantiskt nöjesfält och han har kidnappat en massa rymdvarelser. Det är huvudspåret i storyn, en handling man lika gärna kan vara utan. Den tillför nämligen inget alls till spelandet utan känns mer ditlagd för syns skull.

Nej, det som gör Sonic Colours till ett bra spel är istället själva spelandet. Med en fantastisk kontroll styr man Sonic genom den ena fantasifulla plattformsbanan efter den andra. Allt sker för det mesta i ett hisnande tempo. Tyvärr finns det en liten plump i protokollet gällande bandesignen – det är alldeles för många banor som liknar varandra. Större variation hade verkligen smakat mumma.

Banorna bjuder på en intressant blandning mellan 3D- och 2D-spelande. Samtliga banor är visserligen i 3D, men på de flesta banor kan Sonic bara röra sig i två dimensioner. Det känns som om utvecklarna velat ta Sonic mer tillbaka mot de ursprungliga, klassiska plattformsspelen och det tycker jag att dom lyckats väl med. Omspelningsvärdet är stort eftersom det hela tiden finns alternativa vägar att ta sig igenom banorna på. Det finns mycket att upptäcka och för att verkligen uppmuntra till omspel får man ett rankningsvärde efter varje avklarad bana som är beroende på hur snabbt man tagit sig igenom banan och hur många av banans ringar man samlat.

De främmande varelserna kallas Wisps och dr. Eggman har kidnappat dessa eftersom han är ute efter de specialegenskaper som dom besitter. Genom att frita Wisps kan Sonic få lite av deras egenskaper. Av de åtta utomjordiska varelserna är de vita Wisps klart vanligast och ger Sonic mer fart under galoscherna, vilket inte är speciellt nydanande. Då är de andra formerna av Wisps betydligt intressantare. Orange Wisps förvandlar exempelvis Sonic till en rymdraket medan gula gör honom till ett hypersnabbt borr. Med ljusblå Wisps blir Sonic en laserstråle som dödar alla fiender i sin väg. Det går dock inte att styra Sonic medan han är en laserstråle utan han studsar till synes okontrollerbart fram över spelplanen.

Förutom berättarläget finns även Eggman’s Sonic simulator som har betydligt mindre flashig, och mer retrolik grafik. Här kan man antingen spela ensam eller samarbeta tillsammans med en kompis. Samarbetsläget är dock tyvärr inte mycket att hurra för, mest beroende på att man inte kan köra med delad skärm. Nu samsas man om en skärm och det är mycket lätt att den ena spelaren hamnar utanför skärmen.

I början av recensionen ställde jag frågan om det var dags för trenden av negativ kritik för Sonicspel att vända i och med releasen av Sonic Colours. Det tycker jag verkligen att spelet förtjänar. Sonic Colours är en frisk fläkt som med fart och fantasifulla banor bjuder på intressant plattformsspelande.

	Mats Ernofsson, 2010-11-24

Vad tycker andra?   Betyg Kvot   1KB.se 4/5 80% Loading 8/10 80% GameElite.se 7/10 70% Level 7 7/10 70% FZ 3/5 60% Eurogamer.se 5/10 50% Göteborgsposten 2/5 40% Genomsnitt: 64% (7 rec.)