Med en historia så dynamisk att mitt verkliga liv känns förutsägbart och linjärt får Obsidian mig att längta till en tillvaro fylld med våld och korruption.

Jag har under mitt tv-spelsverksamma liv sökt efter nöjen som har det där lilla extra. Jag har testat många spel som har utgett sig för att vara unika eller pionjärer inom något marknadspopulärt område, men självklart så har det oftast varit just för att locka kunder. De djupaste och mest fängslande spelen har inte varit de som står i tidningarnas top 10-listor, utan istället har jag hittat mina guldkorn på mindre nogräknade gratissidor och hos oskadade indieutvecklare. Man kan säga att det har varit som en kamp mellan två sidor. Striden är en het potatis, men jag tror att jag har hittat en utav de vita duvorna i fredsprocessen.

Alpha Protocol är skapat utav Obsidian Entertainment som tidigare har visat stor förkärlek för karaktärsutveckling och vackra, öppna spelvärldar. Den öppna spelvärlden är nu uppslängd på vinden och i fokus står istället en utav de djupaste och mest formbara historier spelvärlden har skådat sedan pappersformen utav Dungeons & Dragons gjorde entré, förra millenniet.

När ett civilt flygplan skjuts ner över Europa med amerikanska missiler, och USA säger sig vara oskyldiga, så kopplas USA:s hemligaste spionageorgan in på situationen, Alpha Protocol. I rollen som den nybakade agenten Michael Thorton ska du åka till Saudiarabien för att spåra missilerna och ta reda på vem eller vilka som är ansvariga för nedskjutningen, och hur missilerna har hamnat i orätta händer. Thorton måste använda alla sina kunskaper i hur man smyger, skjuter, slåss och charmar för att kunna ha en chans att få reda på sanningen.

Under spelets gång så kommer att operera i välkända storstäder världen över. I varje stad har Thorton ett högkvarter från vilket han planerar sitt nästa uppdrag, byter kläder, uppgraderar sin utrustning, kollar sin mail, tittar på TV, etc. Du väljer själv i vilken ordning du vill utföra uppdragen, och vilken approach som ska tillämpas. Men var försiktig, är du för våldsam kan uppdragen framöver bli svårare eftersom du har gett din närvaro till känna, men smyger du för mycket kan det senare hända att du får föga respekt ifrån någon du skulle behöva imponera på, eller att du missar delar utav uppdraget och således missar pengar och uppgraderingar.

Förutom att ge spelaren enorm kontroll över Michael Thortons handlingar så ger också Obsidian sin oerhörda erfarenhet utav rollspel tillkänna i form utav en slipad och polerad karaktärsutveckling, där man inte enbart distribuerar poäng på de områden som är relevanta för ens spelstil, utan där Thorton också lär sig utav sina erfarenheter. Har du smugit väldigt mycket så lär sig Thorton automatiskt att smyga tystare. Har han överlevt strider trots kulhål i kroppen så blir han mer motståndskraftig mot smärta.

Inlärningssystemet sker i form utav "perks" som spelaren förtjänar och känns som ett verklighetstroget sätt för karaktären att växa. Du får även välja bakgrund för Thorton, vilken tjänar som en bas för hur du senare vill utveckla honom. Du kan välja ifall han ska vara en hårdkokt cowboyagent som skjuter först och frågar sen, eller en smidig smygare á la Sam Fischer som tyst vrider nacken utav sina motståndare, eller måhända en tekniker som stänger av övervakningssystem och förbättrar sina vapen för att skapa sig ett bättre utgångsläge.

Oavsett hur du väljer att spela Alpha Protocol så kommer du att bli besviken på spelkontrollens roll i upplevelsen. Kameran ligger väldigt nära Thorton och det gör att man ibland inte ser ifall man är i skydd eller inte, Mike kan till och med försvinna ur bild lite då och då. Coversystemet känns som en suddig piratkopia av Tom Clancy-spelen. Mike "sitter i skydd", men av det man ser så sitter man ofta mitt i fiendens synfält. Coversystemet kan ibland också fungera tvärtom, nämligen att man inte alls borde bli sedd, men blir det ändå. Sneaksystemet blir också lite löjligt när jag upptäcker att "concealment" inte bara är att man är aningen dold. Man är 100% osynlig. Jag kan med "concealment" låta Mike gå uppför en dagsljusbelyst trappa som bevakas utav en soldat i varje ände av trappan som tittar rakt emot mig, men ändå inte bli upptäckt. Känslan förstörs lite, men jag reparerar den genom att inte tillåta mig själv att fuska på detta vis. Alpha Protocol är fantastiskt om man lever sig in i det och hjälper Obsidian lite med att utföra realistiska agentuppdrag. Men för den som älskar att klara spel så är det bara att bli osynlig och gå rakt igenom ett rum med fiender, sätta sig i ett hörn och vänta på att osynligheten ska ladda upp, och sen gå rakt igenom nästa rum också.

När du inte smyger i mörkret, hackar datorer eller skjuter folk i onödan så kommer du att svara på frågor, ställa frågor och i allmänhet reagera, på tre olika sätt. Aggressivt, skämtsamt eller professionellt. Personen du talar med kommer antingen att tycka om dig eller ogilla dig för hur du beter dig, om det så är hur du har utfört ett uppdrag eller hur du talar med personen, så det gäller att läsa av personligheter, och tänka noga på vad det är man vill åstadkomma i varje situation. Det låter simpelt, men kan få katastrofala eller fantastiska följder (eller någonstans i mitten). En liten sak som hur du hälsar på en utav dina kontakter kan avgöra ifall han kommer att hålla ditt uppdrag hemligt eller avslöja dina planer för högst betalande, och på så sätt göra om ett senare uppdrag från ett enkelt smyguppdrag till att Michael hamnar i århundradets bakhåll. Det svåra är att förstå ifall han kommer att hålla det hemligt på grund av att du hotar honom, eller för att du är en schysst kille.

Obsidian har lyckats galant med att ge oss ett spännande spel där våra egna handlingar kontrollerar historien.

	Andreas Hofer, 2010-06-14

Vad tycker andra?   Betyg Kvot   GameElite.se 8/10 80% Gamereactor 7/10 70% Svenska Dagbladet 4/6 67% Level 7 6/10 60% FZ 3/5 60% Goodgame 5/10 50% Gameplayer 3/10 30% Genomsnitt: 60% (7 rec.)