I en djungel till bredden fylld av soldater ska du hålla dig gömd, tyst och övermänsklig för att nå ditt mål. Minsta felsteg kan döda dig.

Fråga mig om hur jag spelar FPS och jag kommer alltid att svara "sniper". Modern Warfare 2: sniper. Bad Company 2: sniper. Jag älskar att ligga gömd långt borta i en buske, smyga mig framåt från skydd till skydd, för att slutligen mätta min blodlust med skott i min fiendes ovetande fontanell. När det sedan släpps ett spel som heter "Sniper: Ghost Warrior" så ska folket veta att jag blev mycket lycklig. Tänk va, ett helt spel, i princip dedikerat till mig. Det var som en personlig komplimang från utvecklarna "City Interactive". När jag satte i skivan i min Xbox gick jag runt i lägenheten och släckte alla lampor och stängde av alla störande ljud, för nu skulle jag äntligen få vara krypskytt i flera timmar, utan att någon skriker "camper". Mina damer och herrar, får jag be om största... möjliga... tystnad.

Innan spelet släpptes så har jag såklart kollat upp alla funktioner och allt innehåll spelet ska bjuda mig på, t ex en väldigt realistisk "bullet trajectory". För att träffa mitt mål måste jag ta vind, puls, och gravitation i beräkning. På väldigt långa avstånd måste jag även räkna med jordens rotation runt sin egen axel, samt att regn och dimma kan sakta ner kulans bana. Jag räknar med att få sitta och snabbt räkna ut kluriga formler i en buske samt att få känna mig väldigt smart. Grafiken från skärmdumpar ser dessutom fantastisk ut, och karaktären man spelar som har en väldigt lovande ghilliesuit på sig. Man kan även klättra med en nämnd grappling hook för att nå bättre positioner, samt kasta små knivar för att döda sina mål med extrem smygighet.

När första banan sätter igång känner jag direkt att någon låter som en ledsen trombon i min själ. Ni vet det säregna ljudet av något som blir en besvikelse: wa wa wa waaaa (sök på "sad trombone" på google så förstår ni). Banan utspelar sig i djungeln någonstans nära ekvatorn. Du och din prickskyttspartner ska döda en gerillaledare som sysslar med allehanda skurkaktiga saker.

När jag ska pricka min första fiende så är realismen som bortblåst. Siktet räknar ut allt vad bullet trajectory skulle innebära och visar en liten röd ring där min kula kommer att träffa. Fienderna är dessutom täckta utav något slags rött skimmer för att kunna synas bättre i djungeln.

Första banan är en slags tutorial där jag får lära mig att använda resten utav min utrustning. Näst på tur ska jag använda grapplinghooken. Jag kan inte fästa den vart jag vill för att klättra, utan endast på dedikerade "hotspots". När min partner pekar på en gren och säger kättra ner här, så gör jag som han säger, men innan jag nuddar marken blir jag genast dödad och får börja om. Nästa försök: Jag tittar ner innan jag klättrar men ser ingen. Jag tittar lite längre bort och in i några hus men skuggorna från djungeln är så extremt flimriga så jag ser knappt konturer över huvud taget. Jag klättrar ner igen och blir väldigt skjuten i huvudet ännu en gång. En burst, dvs 3 skott i rad sitter som en smäck i bakhuvudet och realismen känns än en gång lite tveksam. Tredje försöket: Jag spejar så mycket att det känns fånigt men hittar till slut en kille ca 100 meter bort, ståendes med ryggen mot mig, bakom flertalet buskar, hus och träd. "Såg han mig", undrar jag, men skjuter honom ändå. En snygg bulletcam följer min kula i slowmotion tills hans huvud träffar marken. Nu har hela lägret påkallats min närvaro, men jag kan iaf klättra ner utan att dö.

Den ledsna trombonen gör sig mer och mer ledsen för varje bana jag kommer till. För att spelet inte ska bli för svårt har jag en minimap där jag kan se var fienderna är, och vilket håll deras blick pekar åt. Men den lilla kartan är alldeles för rörig och lågupplöst för att man ska kunna utskilja vilket håll fiendepilarna pekar åt. Ibland syns det, ibland inte. Jag blir dessutom flertalet gånger dödad när jag ligger i högt gräs, bakom en buske, högt uppe på en klippavsatts, och en liten patrullerande djungelskurk ser mig fast han är över 100 meter bort, vänd åt ett annat håll. Han har ingen aning om att det kan ligga folk på klippavsatser, bakom buskar, i högt gräs. Ändå sätter han plötsligt en välsiktad salva rakt i huvudet på mig och jag får börja om från checkpoint som är 20 minuters spelande tillbaka i tiden. Mitt verklighetsbaserade sinne tänker att han egentligen borde gå omkring och tänka på brudar när han patrullerar. Han borde absolut inte kunna se mig, och om han ändå gör det så borde han med sin rostiga gamla automatkarbin definitivt missa varenda skott med minst 10 meter på det avståndet. Speciellt eftersom när jag ska skjuta honom med mitt prickskyttegevär så ser jag på bullet trajectory att jag själv skulle missa om jag siktade rakt på honom, och då siktar jag med ett prickskyttegevär som är så grovkalibrigt att jag ska kunna skjuta helikoptrar med det, men hans lilla ärtbössa träffar precis där han siktar. Ytters frustrerande. Måste tilläggas att jag spelar igenom spelet på medelsvår svårighetsgrad.

På tal om det. Grovkalibriga prickskyttegevär ska som sagt kunna göra brasved av rotorblad, däck, och minor. Det är iaf så militären oftast använder sina prickskyttar för att göra brasved. När jag då försöker skjuta en fiende som tar skydd bakom ett hönsnät, borde han inte då bli lite träffad? Strunt samma, vi går vidare.

Du kan som sagt ligga ner bakom buskar för att ta skydd, en relativt smart strategi skulle många prickskyttar säga, eftersom man kan smygtitta mellan grässtrån och buskar på vad fienden håller på med, och samtidigt själv hålla sig ganska gömd. I "Sniper" är liggandet i gräset ungefär som att sätta på sig skygglappar och solglasögon och försöka spela fotboll. För det första så ser man i stort sett ingenting. Buskar och gräs sitter där de sitter och gör ingen ansträngning att flytta på sig för att bjuda dig på lite bättre synfält. För det andra så "clippar" man in i marken på många ställen när man kryper (När man "clippar" så hamnar man på fel sida om spelets textur, alltså bakom "kulliserna". Det är ett resultat av att texturen och spelets fysiska värld inte är synkroniserade med varandra. Man hamnar alltså i spelets mycket fulare "backstage"). Det gör att man ofta undrar hur man ska ta sig fram eftersom man glider neråt i en uppförsbacke, eller att världen grafiskt försvinner.

Fyra timmar efter första banan har jag tagit mig fram till en fyr där jag ska hjälpa en insatsstyrka att ta sig fram till sitt mål, genom att skjuta bort fiendesnipers. Jag hjälper dem såklart. Banan är avklarad och jag undrar vad som ska komma nu, kanske ett riktigt spännande sniperuppdrag för en gångs skull. Nej nej, hur kunde jag hoppas på det. I nästa bana är jag med i insatsstyrkan och ska helt utan motivering rensa en oljerigg från skurkar. Inget mera smygande, inget snipergevär. Spelet som heter "Sniper: Ghost Warrior" tycker att jag ska, likt rambo, kuta genom skott och fiender med ett automatgevär och skjuta på allt som rör sig, utan minsta antydan till strategiskt tänkande eller diskretion. I resten av spelet får jag skifta mellan min krypskytt och min insatsstyrka, 2 spellägen som känns långt ifrån färdiga.

Jag vill ge "bullet trajectory" en chans till, eftersom det är spelets stora flaggfunktion. Men för att få räkna ut saker själv istället för att se direkt vart jag kommer träffa så måste jag spela med den svåraste svårighetsgraden, och eftersom jag inte kan byta ingame så måste jag börja om från början. Det funkar sisådär. Vinden byter riktning orealistiskt ofta och fienden siktar om möjligt ännu mer övermänskligt än innan. (Jämförelse för inbitna FPS fans: Tänk wallhack och aimbot från CS.)

Den som verkligen vill frodas som sniper kommer också bli tvungen att spela som insatsstyrka, och bli mycket frustrerad över både spelsätten. Den som vill ha ett bra FPS kan ta vilket annat FPS som helst för att få en mer realistisk och actionfylld upplevelse. Jag går och "campar" i Bad company istället.

	Andreas Hofer, 2010-07-05

Vad tycker andra?   Betyg Kvot   Gamereactor 5/10 50% GameElite.se 4/10 40% Genomsnitt: 45% (2 rec.)