Simon har tagit sig en titt på det nya Transformersspelet, Dark of the Moon, där man slåss med robotar som kan transformeras till olika fordon.

Det gamla mottot “More than meets the eye” blev typiskt för Transformersleksakerna när de slog igenom, just eftersom det fanns mer än vad ögat först kunde se. Fordonen var ju inte endast fordon, utan även robotar i förklädnad. Frågan är om det gamla mottot även gäller för det här spelet, som på ytan och på förhand mest såg ut som ännu ett filmlicensspel framstressat för att dra in några extra dollar samtidigt som en ny blockbusterfilm har premiär. Jag har gått under huven på Dark of the Moon och undersökt om det kanske kan dölja sig något mer än vad som först möter ögat.

Spelet utspelar sig mellan den andra och den tredje långfilmen. Tre år har gått sedan händelserna i Transformers 2 och de dumma robotarna, Decepticons, tycks ha flytt jorden. Människornas ledare utgår ifrån att hotet är över men Optimus Prime och de andra Autobotarna anar oråd, och snart har de kommit Decepticons på spåren. Spelet fungerar alltså som en slags prolog till filmen, men ska jag vara ärlig så är det faktiskt inte så mycket handling i spelet alls. Autobotarna får in spår eller tips på nya platser där Decepticons befinner sig, beger sig dit och kämpar mot nya Decepticons i en strid ström.

Bumblebee får äran att inleda på spelets första bana, en bergsby i närheten av en djungel, och sedan blir det Ironhides tur när Decepticons ger sig på ett grått Detroit. Och så fortsätter det, med nya platser hämtade från världens alla hörn, ackompanjerade av pampig filmmusik, mullrande mörka robotröster och välgjorda men ack så tjatiga ljudeffekter som faktiskt dränker både dialog och musik rätt så ofta. Jag spelade med engelska undertexter för att inte missa något viktigt (?) och höjde volymen på musiken samtidigt som jag drog ner en aning på SFX-ljudet för att njuta lite mer av Transformers pampiga soundtrack, vilket jag även tipsar dig om att göra.

Nivåerna är ganska linjära och du får som huvudrollsinnehavare slå ner våg efter våg av nya robotar allt eftersom motståndet hårdnar ju längre du kommer. De flesta fienderna är ganska klena i jämförelse med den robot som du som spelare styr för tillfället. Skulle du ändå få för mycket stryk kan du retirera så laddas din energimätare upp efter ett tag, ett välbekant system i dagens actionspel. Alla robotar har sina små styrkor och svagheter, och även sin egen specialförmåga eller specialattack. Detta gör även att man får anpassa sin spelstil efter både situation och efter den Transformer som man styr för tillfället. Ironhide som är stor och lite långsam förlitar sig till exempel på hård eldkraft medan Mirage utnyttjar sitt optiska kamouflage till att smyga fram och hugga fienderna i ryggen. Efter några nivåer med Autobots får man även spela som en Decepticonrobot. Det innebär inga större skillnader i själva spelandet dock, förutom på StarScreams nivå, av naturliga skäl då han flyger fram istället för att rulla omkring.

Givetvis kan man också förvandla, transformera sig, i spelet, men det gör inte så stor nytta att övergå till bilform, förutom om man vill fly snabbt eller få transportsträckor att gå lite fortare. En liten känga vill jag ge utvecklarna för att de bestämde sig för att man skulle styra fordonet i fordonsläget med den analoga högra spaken. Det fungerar, men känns lite ovant efter att ha kört i princip varenda bil i vartenda bilspel med den vänstra spaken. Kanske togs beslutet för att inte förvirra spelaren? Kanske hade det känts inkonsekvent att styra roboten i bilform med den vänstra spaken när man styr den som robot med den högra spaken och siktar med den vänstra spaken, som i så många actionspel i första- eller tredje person innan?

Speciellt skön körkänsla är det inte heller, varken styrning eller de bredsladdar man kan göra känns rätt. Jag har spelat många bilspel med mycket bättre körkänsla än så här. Inte heller flygturerna med StarScream känns rätt, det går för långsamt och ligger långt efter spel som Ace Combat. Men okej, det här är faktiskt inget bilspel eller flygspel i första hand och nivåerna är inte designade för att man ska köra snabbt igenom den som bil eller flyga alltför snabbt så detta lilla klagomål är mest en bagatell.

Något som däremot är betydligt mer intressant än det renodlade fordonsläget är det Stealth Forceläge som robotarna kan gå in i. I det här läget är robotarna i sin fordonsform, men med sina vapen tillgängliga och de kan även röra sig smidigt i sidled (strafa) genom att helt enkelt vrida hjulen ett kvarts varv åt sidan. I Stealth Forceläget är man mindre (eftersom man inte är lika hög som i robotform) och långdistansvapnen är mer kraftfulla. I gengäld så kan man i vanlig tvåfotad robotform kasta granater och framförallt gå in i närstrid, och det är närstridsattackerna som är mest kraftfulla, men då är man å andra sidan mer utsatt för motangrepp också. Vapenuppsättningen varierar lite också, i Stealth Force är vapnen ofta maskingevär eller målsökande robotar medan man har vapen som lämpar sig bättre för strid på kortare distans i robotläget. Det är också i robotläget som man kan utnyttja sina Transformers specialegenskaper, som Ironhides grövsta artilleri, Mirages optiska kamouflage eller Megatrons fusionskanon.

Det gäller att vara lite taktisk och analysera situationen för att avgöra när de olika formerna passar bäst. Åtminstone i teorin. I praktiken klarar man sig ganska bra oavsett hur man gör eftersom spelet är relativt enkelt, i alla fall så länge man spelar på någon av de enklare svårighetsgraderna. Men Stealth Force ger spelaren möjlighet att anpassa sin spelstil, om inget annat. Dock händer det då och då att man inte får möjlighet att välja, på grund av störningar som förhindrar robotarna att förvandla sig till fordon eller gå in i Stealth Force-läget. Ett exempel på det är på Megatrons nivå där han helt enkelt inte har scannat av ett fordon att kopiera sig till förrän halvvägs in i nivån. Speciellt mycket stealthinslag (smygande) blir det inte i spelet, trots Stealth Force-lägets namn, men Mirage får i alla fall möjlighet till det när han får utnyttja sitt optiska kamouflage när både hans vanliga vapen och hans förvandlingsförmåga jammats.

Spelets nivåer är ganska raka och linjära och fienderna inte är alltför smarta. Efter de två första nivåerna saknade jag både variation i uppdragen och finess i striderna. Exempelvis är det inte så svårt att skjuta ner ovänliga robotar när vapnen är målsökande och spelets sikte låser fast sig på fienderna även om man inte siktar precis rätt eller om fienden rör lite på sig, Auto-Aim brukar det kallas med en typisk spelterm. Men sedan tog spelet fart, utmaningarna blev lite mer varierande och actionbitarna intensifierades så att man inte hade så stor nytta av de målsökande attackerna och spelets stödhjul. Nivåerna blev lite mer varierade och även om man aldrig behöver undra vart man ska gå (precis som i Call of Duty anger spelets HUD, Heads Up Display, var nästa punkt är och avståndet dit) så är det inte alltid helt glasklart hur man ska göra för att komma vidare. Framförallt i spelets roliga bosstrider så får man tänka till lite för att klura ut hur man enklast besegrar sin motståndare. Dessa tillfällen är några av spelets höjdpunkter, inte minst när Decepticons ledare MegaTron drabbar samman med Optimus Prime mot slutet.

Just den bossfighten krävde några försök men annars är det här ett ganska enkelt, och även relativt kort spel. Ungefär 5-6 timmar tog det mig att spela igenom kampanjen och då tog jag det ganska lugnt och klantade mig även några gånger även om jag trots det inte behövde börja om speciellt ofta. Lite mer utmaning och lite mindre stödhjul så hade striderna i spelet blivit mer intressanta. Just av dessa anledningar blir spelets multiplayerläge inte heller något som jag kommer att fördjupa mig i alltför mycket. Det finns olika klasser där, med mindre snabbare Transformers och större med mer eldkraft, det finns ett Perks-liknande system som hämtat inspiration från Call of Duty där man får fler och fler uppgraderingar och förbättringar ju mer erfarenhet man samlar på sig från slagfältet, och det finns ett par väldesignade multiplayerkartor samt de vanligaste multiplayerspellägena där, som Deathmatch, Team Deathmatch och Conquest (erövra och försvara speciella punkter på kartan). Det som saknas är balans. Det blir extra tydligt i multiplayerläget, som då och då mest blir en enda röra där flygande Transformers åker omkring och har en fördel av sin rörlighet samtidigt som små Bumblebeekopior åker runt och cirklar runt fötterna på de större robotarna som inte får nytta av sina närstridsattacker på samma sätt som i enspelarkampanjen. Lägg till alla vapen med Auto Aim eller målsökande funktioner och det urartar i en ganska rörig soppa. Dock har multiplayerläget sina stunder ibland, och det är inte helt utan poänger, men absolut inte någon anledning till att skaffa det här spelet.

Det märks att utvecklarna har prioriterat explosiv och snabb action framför snygga miljöer. Omgivningarna är lite kantiga och detaljfattiga, och många karaktärer ser inte så snygga ut de heller, förutom de mer välkända robotarna som har fått lite mer detaljerade modeller. Grafiken är väldigt funktionell och snabb och fyller sitt syfte väl. Tyvärr är den även ganska flimrig och kantig, speciellt i konturerna. Nivåerna är rätt stora så det är väl därför man har fått prioritera bort lite av detaljrikedomen, även om det finns ganska gott om rekvisita att skjuta sönder. En rolig detalj är förresten att Autobotarna kallar vanliga bilar som skjuts sönder av misstag (eller med flit…) för "Collateral Damage" (betyder ungefär civila offer) under ett uppdrag. Där ser man vad olika perspektiv man kan ha på saker och ting...

Sammanfattningsvis är Transformers: Dark of the Moon ett helt okej spel trots mina invändningar. Då och då glänser det till med en och annan rolig idé eller snygg bossfight, men snyggare grafik, lite intressantare och mer varierade nivåer, ett bättre multiplayerläge och kanske lite mindre ursäktande strider med mindre stödhjul och lite smartare fiender hade behövts för att det här skulle ha nått hela vägen. Som det är nu så känns det som att lite mer finputsning hade behövts för att göra det här köpvärt. Kantig grafik, för mycket oinspirerat korridorsskjutande och transportsträckor, illa dolda laddningstider mitt i nivåer och en kort kampanj är några saker som gör att spelet ibland inte känns helt färdigt Vänta tills du hittar det i reabackarna för en tredjedel av priset är mitt råd. Däremot var spelet faktiskt bättre än vad jag hade förväntat mig. Filmlicensspel brukar ofta vara rätt dåliga, men i Dark of the Moon finns i alla fall en bra grund att stå på, vilket resulterar i ett lite ojämnt spel som i sina bästa stunder faktiskt är ganska roligt. Det får bli en svag sexa till Dark of the Moon, men det finns en del potential här som man inte ser vid en första anblick.

	Simon Liedgren, 2011-07-12

Vad tycker andra?   Betyg Kvot   GameElite.se 6/10 60% Powergamer 2,5/5 50% Eurogamer.se 5/10 50% Level 7 4/10 40% Gamereactor 4/10 40% Genomsnitt: 48% (5 rec.)