Att en remake av SNES-spelet Actraiser skulle ser dagens ljus är en överraskning för många.
Som en gammal SNES-gamer är jag väl bekant med namnet (1996). Det är dock ett av de mer otippade spelen att göra en remake på nästan 30 år senare. Jag var ett stort fan av originalet och kommer i denna artikel bemöta Actraiser Renaissanse ur perspektivet av någon som spelat Actraiser.
Det som gjorde ursprungliga Actraiser till ett så unikt spel var dess uppdelade gameplay. Hälften av spelet var ett sidscrollande actionspel och hälften var city-management. Detta är ett koncept som ännu idag är underutnyttjat av spelbranchen. Ifall Actraiser hade varit antingen bara action eller bara city-management hade det inte alls funkat lika bra, men spelet varvade dessa så väl att slutresultatet blev ett väl avvägt spel. När vi idag återvänder till Actraiser är det långt ifrån samma spel som tidigare även om uppdelningen i gameplay kvarstår. Spelet marknadsförs som en remaster av originalet, men den som varit fan av originalet kommer att finna att mycket är annorlunda på gott och ont.
En remaster i mina ögon är ett spel vars gameplay och framför allt känsla är mer eller mindre intakt men där grafik, musik, framerate och liknande har förbättrats med stor hänsyn till originalet. Diablo II Resurrected gör detta mycket väl (se min recension här) genom att behålla spelmotorn i princip oförändrad under ett lager av nya ljuseffekter, grafikuppdateringar och små quality-of-life uppgraderingar. Actraiser Renaissance är långt ifrån en remaster då både spelmotor, grafik, musik, gameplay och känsla är fundamentalt förändrade. Om något skulle detta spel kunna omtalas som Actraiser 3 eller en reboot av originalspelet. Detta kan anses vara hårklyverier eller semantik, men för mig är det en viktig skillnad att göra då det sätter helt olika förväntningar på min upplevelse av spelet.
Spelets största synder går att finna i action-läget. Det finns i princip inget här som är en förbättring från originalspelet. Grafiken är förkastlig i form av slarvigt utklippta och förrenderade sprite-graphics. Vissa fienders utseende och animationer är skrattretande på stor skärm. Det faktum att vissa karaktärer skapats med en sorts animekänsla i grunden och andra med ett försök till realism skapar även det en obehaglig känsla under spelets gång. Man har även gjort misstaget att animera bakgrunderna med en konstig warp-effekt som på Switch sänker spelets framerate (som tur är kan man slå av detta i settings). Gameplay-mässigt är actionläget riktigt fattigt. Kontrollerna känns inte alls som att de främjar dig som spelare och actionsekvenserna och bossarna känns bara som tanklöst köttande där originalspelet krävde en sorts försiktig precision. Plattformselementen i spelet känns som ett straff snarare än en utmaning. När jag spelade om delar av originalspelet fick jag en sorts Mega Man X känsla av spelets hantering. Man var tvungen att hålla tungan rätt i munnen, men när man bemästrat kontrollerna så kändes det rättvist. Man hade god kontroll, men kunde inte röra sig hur som helst. I Renaissance känns kontrollerna helt enkelt sladdriga. Känslan i spelet är helt annorlunda. Med ett nytt combat-system, ny spelmotor baserad på Unity och ett flertal grafiska synder är det ett hån mot originalet. Något som verkligen satte guldkant på Actraiser var spelets fantastiska musik av Yuzo Koshiro som förde tankarna till Castlevania-spelen. I Actraiser Renaissance har spelets rena bruk av SNES:ets musikchip ersatts med skräniga syntgitarrer och ett allmänt stökigt arrangemang. Jämför gärna första banans soundtrack med varandra:
Actraiser:
Actraiser Renaissance:
Som tur är kan man välja att spela spelet med original-soundtracket. Detta är sorgligt nog en av mina favoritgrejer med Actraiser Renaissance.
När vi sedan lyfter ögonen från den bedrövliga actiondelen av spelet kommer vi till city-management delen. Här förkroppsligar spelaren som tidigare en välmenande ängel vars uppgift är att främja en stad och ett folks välmående. Precis som i actiondelen är här rätt mycket förändrat. Beroende på hur man ser på det antingen till det bättre eller sämre. Precis som innan behöver man för att staden ska kunna växa flyga runt och hantera monster som uppstår från monsterhålor till dess att de kan täppas till. Man samlar magi och hälsa från tacksamma invånare och bygger även försvarstorn. Under detta spelläges gång kommer flera omgångar av en sorts tower-defense-liknande moment där monsterinvasioner hotar staden och dess invånare. Detta är förstås nytt, men ett ganska tamt och ospännande spelmoment för den som är van vid TD-spel som Kingdom Rush eller Plants vs Zombies. Det känns mer som utfyllnad än något annat. Management-lägets största synd är hur uppblåst och urvattnat det känns i jämförelse med originalet. I Actraiser var balansen mellan action och management ganska jämn. Man spenderade förstås lite mer tid i management-läget på de senare banorna, men i Renaissance är obalansen påtaglig. Att spela den första actionsekvensen i Renaissance tar tio minuter, medan den första staden tar mellan en och två timmar att slutföra. Detta bland annat på grund av den onödigt stora mängden dialog och rent väntande för att spelet ska fortsätta framåt. Detta för mig in på mitt sista stora missnöje med spelet. Dess banala och urvattnade anime-tema. Detta är något som är allt för vanligt i moderna japanska spel och som kanske tilltalar vissa, men som jag själv inte får ut något av. Det är vältecknade karaktärer som har skapats, men den platta och styltiga dialog som strösslas frimodigt som av Salt Bae över spelet tillför väldigt lite i min mening annat än att dryga ut speltiden. Det är möjligtvis ett symptom på hur detta spel främst utvecklats som ett mobilspel, men även portats till konsoler.
Sammanfattningsvis är Actraiser Renaissance antingen en dålig uppföljare på originalspelet eller en otroligt dålig remaster. Dess styrkor ligger helt och hållet i vad som kan stjälas från originalspelet såsom musik och spelupplägg. På nästan alla sätt gör det ett sämre jobb än originalspelet och är för mig en stor besvikelse.
Det Bra
- Originalmusiken finns kvar
- Uppdelning action/management
Det Dåliga
- Dålig grafik
- Dåligt gameplay
- Urvattnat managementläge
