Atlas Fallen är ett skjutarspel som belönar snabbhet och taktiskt tänkande. Perfekt nu när hösten närmar sig.

Sommaren är snart över och spelhösten närmar sig med stormsteg. Så här på sensommaren så kan det vara skönt att ta sig an ett spel som inte är allt för djupt när det gäller avancerad storytelling men desto mer underhållande när det gäller coola strider och fina miljöer. Atlas Fallen är precis ett sådant spel som man kan slå sig ned med när första jobbveckan är avklarad och spelfingrarna kräver motion.

Deck 13 Interactive är en utvecklare vars spel jag uppskattat väldigt mycket under de senare åren. Både Lords of the Fallen och The Surge-serien är spel som jag kan se tillbaka till även idag och uppskatta för underhållningen de bjöd på. De tillförde inte så mycket nytt till bordet men det de erbjöd prickade mig på precis rätt ställe. När jag spelar Atlas Fallen så infinner sig samma känsla ännu en gång och då min semester är över för denna gång så välkomnar jag den känslan med öppna armar.

Här snackar vi om en tredjepersons-skjutare där både snabbhet och taktiskt tänkande är en viktig del för att överleva. Som i många andra spel i genren inleder spelet med att man ska skapa sin egen karaktär och i vanlig ordning ser min kämpe inte riktigt klok ut. Men vad gör det när man till största del tillbringar sin tid i stora coola rustningar. I spelets inledande sekvenser spelar man som en slav som råkar få tag på en magisk handske som ger spelaren magiska sandkrafter. Dessa krafter kan man sedan använda både till att förgöra fiender och för att ta sig fram smidigt över all den sand som miljöerna innehåller. Själva huvudstoryn är något luddig men jag kom fram till att man med hjälp av sina krafter ska hjälpa världens invånare att bli fria genom att både hjälpa och dräpa gudar. Mer behöver man egentligen inte veta då spelets berättelse mer känns som en parentes och en ursäkt för att spelets strider skall få det utrymme de förtjänar.

Rent estetiskt erbjuder miljöerna stora öknar med oaser av gröna ängar och stora borgar. Med hjälp av nyvunna krafter har man möjlighet att skrinna fram över sanden, ungefär som när man åker skridskor. Detta är ett prima sätt att ta sig fram över den stora öppna världen, som i och för sig är indelad i mindre områden men fortfarande tillräckligt stor för att behöva skrinna sig igenom. Utöver sandskridskor så låser man också upp möjligheten att kunna dasha sig fram, inte bara en gång utan hela tre gånger på raken. Kombinerar man dessa förmågor så har man ett bra recept för att kunna strida utan att ens behöva röra marken. För om det är något i Atlas Fallen kan kallas någorlunda originellt så är det spelets strider. Förutom förmågan att kunna röra sig snabbt och länge i luften så har man också möjlighet att bygga upp en mätare som aktiverar olika förmågor ju mer skada du gör på fienden. Denna mätare betår av tre olika steg, vid varje steg implementerar man olika stenar som anting tillför skada på fienden, ger dig som spelare mer skydd eller lägger till olika förmågor som underlättar striden. Du kan även välja att göra slut på hela mätaren på en gång genom att göra en stark attack som antingen avslutar en fiende eller förstör någon av de delar som fienden består av. Detta gör att man hela tiden balanserar mellan att vilja spara på mätaren för att fortsätta göra mer skada eller istället göra en superattack. Ett roligt och nytänkade sätt att ta sig an strider och som hela tiden håller dig som spelare på tårna. Under hela spelet låser man upp nya stenar med förmågor så att man kan förnya sitt eget sätt att spela. För varje träff man får in på sin fiende så nollställs också dina egenskaper i luftrummet vilket gör att du hela tiden förnyar dina hopp och din dash.

Tyvärr så ställer dock kameran och framför allt lock-on funktionen till det flera gånger när det är hektiskt på skärmen vilket gör att jag tappar mitt momentum och råkar bli träffad. Då större fiender har flera punkter att låsa på samtidigt som de mindre fienderna har sin låspunkt så kan det leda till att man inte riktigt har koll på vilken fiende man har låst in sig på. Största skurken till detta är att man byter fiendemål genom att vicka på högerspaken. Om det då är massor med monster på skärmen som omringar mig så kan det ibland bli svårt att se vilken man har låst på, och man råkar ofta byta mål ofrivilligt eftersom man också styr kameran med högerspaken. Detta ställde som sagt till det rejält för mig emellanåt vilket gjorde att jag inte kunde bygga upp min mätare så snabbt som jag ville. Många monster är dessutom rejält krävande att ta ner vilket gör att spelarens mätare blir än mer viktig. Jag borde väl också tillägga att man har tillgång till tre olika vapen med olika styrka och längdförmåga. Jag upplever dock att alla tre är alldeles för ointressanta för att spela någon större roll. Jag har dock väldigt roligt med striderna och det är helt klart spelets största behållning.

För att överleva det hårda klimatet så levlar man också upp genom att införskaffa sig nya rustningar, alla med olika styrkor och svagheter. Dessa rustningar kan man få genom att klara vissa uppdrag eller köpa hos de lokala försäljarna i de olika stadsdelarna. Det kostar en hel del att uppgradera dessa så det skadar inte att gå igenom sina sidouppdrag när man ändå är ute och glider. Rustningarna är snyggt designade och erbjuder en hel del möjligheter att själv kunna utforma dem så som man tycker blir snyggast. Nya hjälmar och emblem går också att låsa upp vilket tillför lite grann för att göra sin karaktär mer unik. Detta är nog dock mest intressant om man väljer att spela spelet tillsammans med en vän. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att prova på detta när recensionen skrivs.

Som jag nämnde innan så består miljöerna av stora öppna ytor av sand med härligt lummiga oaser, byar och mäktiga borgar lite här och var. Personligen tycker jag att det ser riktigt vackert ut för det mesta och det är en mysig känsla att glida runt på sanden genom en varm och fuktig ökenmassa. Jag får dock ofta känslan av att utforska en platt kuliss. Spelet bjuder inte in till en massa utforskande även om man ibland kan få den känslan av att man har hittat något hemligt. Men oftast känns allting väldigt statiskt och varenda sten känns noga utplacerad. Detta gör att världen känns väldigt tom och platt, om dock väldigt vacker som sagt. Jag spelade för det mesta i performance-läget då 60fps är att föredra i denna sortens spel. Allt flöt på som det skulle och jag upplevde inte att bilden halkade efter, dock en hel del pop-ins i miljöerna. Karaktärsdesignen känns dock väldigt generisk och det är inget som sticker ut. Animationer känns också bristfälliga emellanåt och de flesta NPC’er för sig stelt och statiskt. Allt detta kombinerat gör att Atlas Fallen känns något plastigt och tomt. Det är snyggt på ytan men inuti är det ihåligt. Detsamma gäller röstskådespeleriet. Vill man ha en berättelse full av inlevelse och känsla så är detta inte spelet för dig. Finns ett ord som passar otroligt bra och det är ordet ”cringe”. Man vill helst inte lyssna men man kan heller inte hålla sig borta. Som tur är kan man trycka bort de flesta dialoger och problemet är löst.

Atlas Fallen är en sån där titel som jag har väldigt roligt med under tiden jag spelar. Jag tänker inte så mycket, utför uppdrag på löpande band samtidigt som jag graciöst glider över sanddynerna. I striderna skärper jag till mig och försöker bygga upp min mätare till max för att göra så mycket skada som möjligt. Det känns kul och fräscht. Å andra sidan finns det ingenting med spelet som känns vidare minnesvärt. Visst, miljöerna är vackra men inget som vi inte har sett förut. Det hela känns väldigt ”tv-speligt” om man kan förstå mig rätt. Allting i spelet har sin plats och allt har sitt syfte. Det finns ingen dynamik mellan världen och det som finns i den. Dock så är det väldigt roligt att spela och det piggar upp nu när hösten närmar sig. Det är nog inget spel jag kommer att minnas  om ett år när nästa sommarsemester drar igång.

Written by: Roger Nilsson