Bioshock Infinite

Av i i Recensioner, 3 Mer

Bioshock Infinite

Bioshock Infinitite är för många ett hett efterlängtat spelsläpp. Spelet visade sig innehålla en hel del förändringar jämfört med tidigare spel i serien. Vissa riktigt, riktigt bra, andra inte lika bra…

Det är väldigt svårt att bedöma ett spel som är en del i en serie utan att jämföra det med sina föregångare. Bioshock är, utan tvekan, ett av mina absoluta favoritspel på den här generationens konsoler: den suggestiva atmosfären, paranoian, den läckra art deco-stilen och alla långa skuggor i Raptures korridorer. Dessutom hade spelet en djup finess i sitt stridssystem som belönade planering och strategiskt utnyttjande av de många ammunitionstyper som stod spelaren till buds. Bioshock 2 var en värdig uppföljare, om än lite dämpad i atmosfären. Bioshock Infinite känns däremot som ett rejält kliv bakåt för serien. Utvecklarna har hyvlat bort det mesta vad gäller spelmekaniska finesser så att endast grundstommen i stridssystemet återstår och även om miljöerna är fantastiska rent grafiskt så sugs man inte in på samma sätt som i spelets föregångare.

Precis som första spelet i serien börjar Bioshock Infinite ute på havet. Handlingen utspelar sig i början av 1900-talet och istället för att ha störtat med ett flygplan befinner sig huvudpersonen, Booker DeWitt, i en liten båt tillsammans med två mystiska personer i regnrockar som ror honom mot en enslig fyr. DeWitt är en före detta pinkerton-agent som hamnat i trångmål med några riktiga busar som vill att han ska betala tillbaka en skuld genom att finna kvinnan Elizabeth och föra henne till New York. Efter att ha utforskat fyren skjuts DeWitt iväg med en stol, högt upp över molnen och landar i den märkliga staden Columbia. Vid en första anblick kan Columbia te sig som ett paradis med vacker arkitektur och en sol som ständigt strålar ned på invånarna, men ganska snart står det klart att staden är en rasistisk och despotiskt styrd stad där alla befinner sig under den store profeten Comstocks känga. Det dröjer inte länge innan DeWitt finner sig på kollisionskurs med stadens polis och militär, något som försvårar kidnappningen/räddandet av Elizabeth avsevärt.

Till skillnad från sina föregångare är Bioshock Infinite inte ett skräckspel. Snarare är det ett fartfyllt äventyr där de trånga korridorerna och ruggigt öde barerna och teatersalongerna har bytts ut mot stora landskap av öar uppe bland molnen. Mellan dessa öar går räls som både protagonisten och hans fiender glider runt på och skjuter skottsalvor mot varandra. Striderna är enkla och rättframma. Alla olika typer av specialammunition har helt sonika tagits bort ur spelet och det finns inte längre något sätt att hacka robotfiender. Det som står till buds är vapnen i sina grundutföranden samt “vigors” som är Bioshock Infinites svar på splices. Istället för att introducera nya koncept bland spelets övernaturliga krafter har man lyft över krafter från tidigare spel och gett dem en kosmetisk makeover.

Slutsumman av förändringarna i spelmekaniken och atmosfären gör att Bioshock Infinite känns lite billigt och fördummat. Skräckkänslan i de tidigare spelen gjorde att man rörde sig långsamt genom Raptures korridorer och planerade varje rörelse, man var tvungen att gillra fällor och studera sina fiender med hjälp av sin kamera. Det gjorde att man sögs in i omgivningarna på ett annat sätt. I Bioshock Infinite svischar omgivningarna förbi i rasande fart medan man hoppar från strid till strid. Visserligen kan man fortfarande använda sina vigors för att gillra fällor men eftersom miljöerna är så öppna är det svårt att använda dem strategiskt.

Även om det är omöjligt att inte jämföra ett spel, som är en del av en serie, med sina föregångare så är det för den sakens skulle inte alltid rättvist. Ser man till vad Bioshock Infinite faktiskt erbjuder finns det ett riktigt bra spel med hisnande miljöer och strider som kanske inte är djupa men som åtminstone skänker lite hjärndöd underhållning. De filosofiska dilemman som presenterades i de tidigare spelen har bytts ut mot en vulgär uppvisning av amerikansk exceptionalism som är både grotesk och fängslande. Bioshock Infinites kanske starkaste punkt är musiken som ofta får en att stanna upp i ett rum för att lyssna klart på en låt. Det bästa exemplet kanske är barbershoptolkningen av Beach Boys låt “God Only Knows”.

Den som hoppar in i Bioshock-serien nu kommer troligtvis inte bli besviken. Det är i allra högsta grad en kraftfull upplevelse, men har man spelat de tidigare spelen kommer man nog att längta tillbaka till de föregående titlarna.

Det Bra

  • Mäktig estetik
  • Fantastisk musik

Det Dåliga

  • Torftigare än föregångarna
8

Skriven av: Ola Lundin

Kort Om GameElite

GameElites resa är lång. Allt startade i juli 1997 då Barnens Multimedia lanserades och år 2000 bytte sajten namn till RecLandet, en förkortning för RecensionsLandet. År 2005 bytte vi till vårt nuvarande namn, GameElite, och sajten fick en ny, uppfräschad design.

Vi ville med det profilera oss med vår huvudsakliga sysselsättning – spel. Designen från 2003 byttes inte förrän 2016 och hade vid det laget blivit rejält åldersstigen. Läs gärna mer om oss...

Tweets

Det 13 år gamla World of Warcraft får ännu en expansion. Har Blizzard lyckats förnya spelet? Viktor har svaret på d… https://t.co/6jGCb0kyrc
Fresh ‘N Rebels nya hörlurar Clam har snygg design och aktiv brusreducering. Hur är ljudkvaliteten och komforten?… https://t.co/K61y3S4HHY
Bamboo Slate från Wacom är ett smart anteckningsblock för dig som snabbt behöver överföra vanliga anteckningar till… https://t.co/FGHAIb3rEi