Activisions Call of Duty: Ghosts har minst sagt varit hypat och frågan är om spelet lever upp till förväntningarna. Har utvecklarna, Infinity Ward, lyckats skapa stordåd?

Såväl spelindustrin som Call of Duty är nu tackvare den uppkommande releasen av Playstation 4 och Xbox One på väg in i en ny generation. Vad detta innebär för oss konsumenter är framförallt mer grafiskt imponerande spel, vilket förstås inte är fel. Men frågan man bör ställa sig är om det är det enda man kan förvänta sig av nästa generation. Är Ghosts samma Call of Duty som vi alltid spelat, eller döljer det sig något mer under ytan?

Mycket riktigt är det främst det yttre man uppmärksammar när man för första gången sätter sig med Call of Duty: Ghosts. Det ser nytt och fräscht ut, men inte utan en viss ton av den nuvarande generationens restriktioner. Vilket förstås inte är helt oundvikligt då samma spel ska komma att fungera på såväl nya som gamla konsoler. Trots detta finns det dock några problem kring det grafiska och hur mycket denna grafikuppgradering kräver av din PC.

Spelet ser för all del snyggt ut, men inte så pass att man skulle vilja behöva uppgradera sin PC bara för den sakens skull. Vilket det verkar som att Infinity Ward tycker att vi borde göra då spelet kräver rätt mycket av din dator. Faktum är att det kräver ungefär lika mycket som Crysis 3 eller Battlefield 4 (om inte mer) och erbjuder då varken ett lika felfritt yttre eller ens ett fullt fungerande sådant. Grafikbuggar var nämligen något jag fick plågas med under så gott som hela kampanjen. Då framförallt på grund av dålig optimering gentemot de äldre grafikkorten på marknaden. Mina två Geforce 560ti ville exempelvis att siktet på så gott som alla vapen skulle blinka under hela kampanjen, samt vägrade att visa ljus från lampor och liknande. Men korten lyckades i övrigt att hålla sig på omkring 60 FPS med de flesta grafikinställningarna satta på näst-högsta nivån.

Utan att snöa in allt för mycket på det grafiska vill jag dock tillägga att spelet trots sin något ooptimerade standard har en del ögongodis att erbjuda, både genom kampanjen och multiplayerläget. Bland annat genom de underbart designade multiplayerbanorna vars miljö och omgivning sträcker sig från de kallaste och isigaste platserna på planeten till de varmaste och mest tropiska. Men även genom större delen av alla banor i kampanjen, som alla är väldigt tilltalande. Däremot återstår en del problem när det kommer till kampanjens yta och valmöjligheter, den lider av precis samma begränsningar som sina föregångare. Det finns faktiskt inte heller denna gång några direkt alternativa vägar att tala om och de få gånger man får en alternativ väg skiljer den sig inte avsevärt mycket från det ursprungliga alternativet. Det mesta är scriptat och förutbestämt, vilket resulterar i att det inte finns något som helst utrymme för utforskning, vilket i sin tur förstör den illusion av storslagenhet banorna i övrigt erbjuder.

Call of Duty: Ghosts kampanj har dock mer än vackra miljöer och uppgraderad grafik att uppvisa, däribland en lite intressantare story och något intressantare karaktärer. Storyn utspelar sig nämligen i en framtid då kärnvapen nyligen förstört mellanöstern och de oljeproducerande länderna i Sydafrika har bildat en federation, blivit en stormakt samt erövrat Centralamerika och Västindien. Som spelare tar man Kapten Elias Walkers sida i kampen mot denna nya federation och stormakt. Elias är enhetsledare för det specialförband som kallas för just Ghosts och ska, tillsammans med sina två söner David och Logan samt schäferhunden Riley, under kampanjens gång försöka sätta stop för federationen. Men han hindras med jämna mellanrum av Elias före detta Ghostkollega, Gabriel Rorke, som numera verkar arbeta för federationen.

Faderns band till spelets antagonist och de familjeband som finns mellan fader, söner och hund bidrar till något mer än den ytliga story man är van vid i andra spel i serien. Man får dessutom inte bara äran att sällskapas av familjens trogna hund, utan även möjlighet att styra honom under vissa uppdrag, för att bland annat eliminera fiender i tysthet. Nu får man visserligen bara styra hunden under ett fåtal tillfällen, men det bidrar likväl till att bygga den i övrigt väldigt variationsrika kampanjen till en ännu lite mäktigare upplevelse. Under kampanjens gång kan man visserligen bocka av så gott som alla de uppdrag som genom seriens senare år blivit något av en standard, men man får likaså äran att uppleva en hel uppsjö av andra väldigt variationsrika uppdrag, där allt från dykning och rymdfärder inkluderas.

Allt som allt är kampanj med både röstskådespeleri, musik, grafik, bandesign och allt vad det innebär väldigt mycket bättre än vad Call of Dutys kampanjer någonsin varit. Trots det arkadlika upplägget med begränsningar kring scriptade sekvenser och förutbestämda händelser som serien fortfarande har problem med. Detsamma skulle även kunna sägas om spelets multiplayerläge, om det inte vore för att multiplayerläget faktiskt ser ungefär likadant ut som det gjort under de senaste åren. Det vill säga om man bortser från en viss mängd färre finjusteringar och ett par nya multiplayerlägen.

Den största och kanske tydligaste förändringen i multiplayerläget är att man numera kan skapa upp till tio unika karaktärer, alla med olika utseenden och olika uppsättning vapen. Alla dessa karaktärer kan var och en utgöra olika klasser och smyckas med olika perks, allt i din egen smak och stil, för att sedan användas fritt i vilka multiplayermatcher du vill. Den andra tydliga förändringen är avsaknaden av Treyarchs Zombie-horde-läge som Infinity Ward ersatt med deras nya motsvarighet – Extinction.

Skillnaden mellan Zombie-horde-läget och Extinction är å andra sidan inte så stor. I Extinction brottas man visserligen mot aliens istället för zombies, men spelupplägget är fortfarande överlevnadsbaserat där fiender attackerar i vågor. Det går också fortfarande ut på att sakta men säkert uppgradera sina vapen för att klara de senare vågorna, och för att lyckas ta sig dit krävs planering i kombination med teamwork. Det enda kruxet är att det numera finns olika klasser att välja på och att teamet därför måste se till att vara väl balanserat, med rätt antal spelare från varje klass. Det kan även tilläggas att man under vågornas gång måste se till att utrota alla de nästen som utomjordningarna skyddar. De kan bara förstöras med hjälp av en speciell borr som man under alla vågor av fiender får se till att skydda och alltid bära med sig.

Slutligen skulle man kunna säga att det finns en del nytt att upptäcka i Call of Duty: Ghosts, även om det i grunden är samma gamla spel som sina fem företrädare. Kampanjen är där man märker mest förändring, trots att det fortfarande finns mer att önska. Multiplayerläget är dessutom precis lika stort som det alltid varit, om inte större, men den lilla förändring Infinity Ward bidrar med kring just multiplayerläget resulterar tyvärr inte i några stordåd. Kort sagt är det ännu ett bra spel i en väldigt tilltalande spelserie, men jag tror att det på allvar börjar bli dags för Call of Duty att vila ett par år nu.

Written by: Sannie Jönsson