I sann cinematisk stil stövlar det senaste Call of Duty ännu en gång in med smutsiga kängor i våra vardagsrum. Spelvärldens svar på den stora actionfilmen har kommit för att ännu en gång ta oss med på en vild åktur med Task Force 141.

Efterföljande den reboot som gjordes av Modern Warfare-serien för tre år sedan kommer nu det senaste spelet i Call of Duty-serien, Modern Warfare II. Likt sin föregångare följer spelet Soap, Ghost och de andra medlemmarna i den brittiska specialstyrkan Task Force 141.

Jag har valt att granska det här spelet ur mitt eget personliga perspektiv. Låt mig därför berätta lite om mig som gamer. Jag är en förälder som spelar ett par kvällar i veckan, men prenumererar vanligtvis inte på någon av online-tjänsterna som PlayStation Plus eller Xbox Live då jag inte känner att det är värt pengarna för mig. Jag tycker mest om single-playerspel när jag spelar själv och att spela multiplayer när jag har vänner på besök. Som man kan förstå har min relation till Call of Duty-serien förändrats över åren då kampanjerna har blivit bättre och bättre, men multiplayern mer och mer har blivit en online-upplevelse. Något som kulminerade med Call of Duty: Black Ops 4 där spelet helt saknade single-player kampanj.

Kampanjen för Modern Warfare II är riktigt, riktigt bra. Banorna är mycket varierade, vackert gjorda och med stor variation i gameplay. Detta är annars något som många shooter-spel misslyckas med då det blir monoton korridor-action i tio timmar med någon banal berättelse. Modern Warfare II lyckas leverera tät, intressant action med många olika spelmoment i vackra miljöer. Särskilt en av spelets tidiga banor satt i Amsterdam gör ett mycket bra jobb av att skildra de verkliga miljöer som spelet avbildar.

En av mina favoritbanor senare i spelet är den där spelaren försätts i ett starkt underläge med begränsade vapen mot en stor styrka av tungt beväpnade och bepansrade elitsoldater. För att ha en chans måste man samla crafting-material för att tillverka minor, rökbomber och andra verktyg. Endast genom list, tålamod och en hel del smygande kan man klara sig vidare.

Jag uppskattar även att många av spelets fiender inte dör på ett eller ens två skott, utan kräver en del finess för att besegra. Personligen så dör jag rätt ofta, men spelet är så pass förlåtande att det sällan sänder en tillbaka mer än 30 sekunder. Efter att ha spelat igenom Returnal som obarmhärtigt suddar ut två timmars framsteg när man dör så känns detta som en mycket mer avslappnad approach till misslyckande.

Det är förstås en utmaning att skapa ett shooter-spel som utspelar sig i vår världspolitiskt oroliga samtid. Både Treyarch och Activision är amerikanska företag, så det är inte förvånande att våra nutida konflikter skildras ur ett amerikanskt perspektiv. Skurkarna i spelet är förstås ryssar och iranier och den amerikansk-brittiska militärmakten som ska besegra dem ser till att göra det med alla medel tillgängliga oavsett legalitet eller landsgränser. Det amerikanska synsättet på dem själva som någon sorts världspolis skiner igenom särskilt i Amsterdam-scenen där en iransk militärledare kidnappas från Amsterdams gator med eldväxling på en gata full med civila. Precis som i alla Call of Duty-spel så misslyckas du direkt om du faktiskt skjuter civila, men själva situationen är så talande för den roll som USA så gärna vill spela. Den militärt överlägsna och ständigt självberättigade supermakten som oombett skyddar andra så länge det är i linje med amerikanska intressen. Jag har lite svårt att dra gränsen för var spel endast är underhållning och var det går över i krigspropaganda. Spel som Modern Warfare II gör detta särskilt utmanande.

För mig så har Call of Duty alltid varit tätt sammanlänkat med utmärkt multiplayer. Detta stämmer förstås även för Modern Warfare II där online-multiplayern är lika solid som alltid. För mig har dock multiplayer alltid handlat om socialt spelande med personer i samma rum. Den utveckling som skett inom spelindustrin de senaste tio åren har hela tiden rört multiplayer mer mot ett online-format där varje spelare ska ha en egen konsol, en egen kopia av spelet och en egen plats att spela på. Det möjliggör en större spelupplevelse, men förtar något från den sociala aspekten som split-screen multiplayer har varit under åren.

Hittills har Call of Duty i regel varit duktiga på att behålla möjligheten för split-screen i sina större titlar. I Modern Warfare II finner jag dock tyvärr att detta faller till föga. Det split-screen läge som finns är mycket begränsat med endast tre kartor, ett enda spelläge och utan vissa inställningar som annars gör spelupplevelsen enklare. De kartor som finns för multiplayer är mycket vackra, särskilt hotellet i Amsterdam, men de är också på tok för stora för att spela med en eller två kompisar. Med de enorma banor som är tänkta för 8-10 spelare så är det näst intill omöjligt att hitta varandra ifall man spelar split-screen. Detta för tankarna till det ursprungliga Modern Warfare 2 från 2009 som är ett av de absolut bästa multiplayer-spelen någonsin. Även om det nutida Modern Warfare är väg genomarbetat i sitt online-läge så har det tappat något viktigt i att möjliggöra den oändliga återspelbarhet för lokal multiplayer som dess föregångare hade.

Sammanfattningsvis är Modern Warfare II av samma höga kvalitet som många lärt sig att förvänta sig från Treyarch. Kampanjen är bland de bästa jag spelat i ett FPS och innehåller otroligt stor variation i gameplay. Online multiplayer är lika bra som alltid, men spelet förlorar något stort i mitt anseende med hur lokal multiplayer har hamnat i baksätet till den nivå att det knappt är spelbart.

Activision Blizzard har tillhandahållit oss med detta spel. De har dock inte haft någon inverkan på recensionens innehåll.

gon

Skriven av: Viktor Larsson