Det första Condemned-spelet var ett av de mer skräckinjagande spelen under 360:ns första skede. Condemned 2 håller precis samma kurs fast i en, om möjligt, ännu ansenligare skala. Det är läskigare, råare och minst lika fängslande som sin föregångare.

I Condemned 2 får man reda på att Ethan Thomas har lämnat jobbet på SCU och tagit till spriten för att slippa alla de syner som härjar hans medvetande. Om man dömer på Thomas utseende och beteende så vill han helst bry sig om sitt eget bekymmer och försöka bli av med de psykiska krascher som med jämna mellanrum intar hans huvud. En intet ont anande Thomas blir dock strax kontaktad av SCU efter att de mottagit ett meddelande från hans före detta mentor, Malcolm Van Horn. Thomas värvas än en gång av SCU för att ta reda på vad som hänt med Van Horn. Så är mardrömmen i startgroparna.

Condemned 2 håller som sagt samma riktning som sin förelöpare och avancerar smidigt upp till toppen av dagens skräckspel. Knytnävarna och andra närstridsredskap är fortfarande det man får förlita sig mest på och det väldigt intressanta genomsökandet av mordplatser finns kvar så att låta spelaren kan andas men ändå hålla skräcken vid liv. Spänningen är oavbruten i spelet, med en nästan konstant krypande och superb skräck, en sådan skräck som känns som direktimporterad från dina värsta mardrömmar. Att ha ett täcke att gömma sig under vid de värsta skräckmomenten i spelet kan minst sagt rekommenderas.

Det som skiljer ettan från tvåan är inte mycket, det är grafik, tempo, multiplayer och en kontroll som har förändrats, och allt till det bättre enligt mitt tycke. Kontrollen har blivit mer avancerad och roligare sedan sist. Det finns numera en axelknapp till var knytnäve och även ett mindre kombosystem med lite härliga slow-motioneffekter att njuta av. Det finns även möjlighet att utdela mer skada om man använder kombosystemet på rätt vis, och för den som känner för det är det även möjligt att utföra environmental kills där man med hjälp av omgivningen tar kol på sina fiender.

Det som har ändrats rent grafikmässigt är bland annat texturer och animationer som känns mer naturliga ur båda perspektiven. De känns mer detaljerade och framförallt skitigare än föregångaren, mycket skräp till höger och vänster med en hel del förfallna byggnader, allt tillsammans bygger upp skräckkänslan till det maximala. Och när det kommer till självaste tempot i spelet så skulle man kunna säga att spelets själ inte längre ligger i den krypande och smygande skräcken utan snarare i den mer plötsliga och överraskande skräcken, men därmed inte sagt att den krypande skräcken är borta, för den finns definitivt där den också.

Det finns nu även ett multiplayerläge att ägna sig åt som inte fanns i ettan, inget märkvärdigt, men något som man kan ha kul med lite då och då. Det kan kanske inte jämföras med Halo 3 eller Call Of Duty 4, men det håller en ganska okej standard.

Ännu en sak som har lagts till är ett poängsystem som ger poäng efter hur bra man lyckas lösa de mord som sker i spelet. Ju högre poäng man får på problemlösandet ju bättre belöning får man i slutet av banan. Belöningen kan vara allt från ett pistolhölster att ha ett extra vapen i till ett knogjärn att slå fienderna hårdare med. Detta får i sin tur spelaren att vilja göra så gott han kan för att få så bra belöning som möjligt, speciellt när belöningen kan underlätta en hel del inför nästa bana.

Det som jag dock skulle vilja säga är intressantast är spelets klockrena skräck, spelet får mig att känna mig som en rädd och bortsprungen fyraårig kille nere i satans egna källare. Jag vill bara blunda och försvinna, sluta spela och kasta kontrollen så långt ifrån mig det bara går, jag blir skrämd av detta spel. Så skrämd att jag börjar tvivla på både min manlighet och fundera på hur bra jag egentligen skulle ha klarat mig i en krissituation som verkligen kräver mod. Det enda jag har att säga till mitt försvar är att surroundljudet är på tok för övertygande.

Hur som helst är detta ett klockrent skräckspel som jag har svårt att finna en likgiltig motståndare till. Den enda värdiga motståndare som jag kan finna till detta ruskiga spel är F.E.A.R, som även det skrämmer skiten ur mig och som också utspelar i första person. Allt som allt så förtjänar detta spel definitivt full pott för dess enorma prestation inom sin egen genre. Spelet har allt man kan önska sig från ett skräckspel.

Written by: Sannie Jönsson