Dead Space-trilogins sista spel har nått affärerna och Isaac Clarkes öde får sin upplösning. Det har införts vissa förändringar gentemot tidigare spel i serien. Sannie vet om det är på gott eller ont.

Isaac Clarke’s sista äventyr har nu kommit till sitt slut. Efter två revolutionerande och minst sagt enastående spel ska nu denna trilogi avrundas och förhoppningsvis ge oss spelare möjlighet att binda ihop de sista trådarna innan vi tar farväl av vår olycksförföljda protagonist. Det har dock förändrats en del i det jag skulle vilja kalla för Dead Space-upplevelsen, och om de förändringar är till Dead Space-sagans fördel återstår att se.

Det sista vi såg av Isaac och hans följeslagare Ellie var ombord ett rymdskepp på väg bort från rymdstationen Sprawl. Endast två månader senare återupptas storyn, där vi får reda på att Isaacs relation med Ellie redan verkar gå i bitar, i samband med att Isaac har fått lite ekonomiska problem. Isaac blir snabbt uppryckt ur sin till synes bistra verklighet, utav två okända ansikten som blivit ivägskickade av Ellie, bara för att ögonblicket senare inse att Ellie redan har gått vidare och bara vill ha Isaacs hjälp med att stoppa unitologisterna ytterligare en gång.

Storyn känns redan här en aning krystad och på något vis framtvingad, men trycks rätt snabbt undan av det nu lite mer actionbetonade upplägg som Visceral Games verkar sikta på. Man får efter bara några steg med Isaac veta att man numera kan ta skydd bakom valfria hinder för att undvika inkommande eld. Unitologisterna attackerar från höger och vänster, skjutandet är frenetiskt och ett ögonblick senare hoppar en självmordsbombare fram… Och det var ungefär där någonstans jag tappade greppet om vad det var jag spelade.

Även om det inte tar många minuter innan jag är förbi denna del och istället stampar healthpacks ur halvdöda necromorphs, så känns det hela något schizofrent. För ytterligare en halvtimme senare har jag lyckats ta död på två omgångar av necromorphs och skjutit ner ännu en hord av unitologister, för att slutligen krascha utanför en rymdstation i omlopp kring den planet som större delen av spelet utspelar sig på. Man kastas från det ena till det andra och känner i slutändan inte något direkt sammanhang. Detta är faktiskt något jag inte riktigt förstår. Varför förvandla ett så välpolerat horrorkoncept, som Dead Space, till något med så svåra identitetskriser att till och med Nolan Stross från Dead Space 2 ser mentalt stabil ut? Visceral Games verkar inte heller förstå vad det är de vill, för det är tyvärr mycket som både story- och gameplaymässigt känns felplacerat och inte riktigt som just Dead Space.

Det är för mycket action och för mycket meningslös handling för att kännas som Dead Space. Dessutom fattas det tyvärr mycket av den komplexitet som man rent horrormässigt förväntar sig av ett Dead Space-spel. Storyn och gameplayet har för mig varit lika rakt fram som skräckkänslan varit komplex i tidigare spel, och tyvärr missar Visceral Games att leverera på dessa punkter. Det finns inte längre något som bygger upp den mentala skräcken bakom att möta en människokropp som blivit förvriden och transformerad av demens och galenskap. Allt kastas helt obearbetat rätt i ansiktet på spelaren, och det ger tyvärr en del bistra följder.

Utöver inledningens uppenbara brister har det även tillkommit ett kooperativt spelläge, för två, som tillåter den andra spelaren att anta rollen som en Earth-gove militär vid namn Carver. Visceral Games har här gjort det kooperativa läget på rätt sätt, och uteslutit Carver ur enspelarläget. Detta innebär att man i enspelarläget inte ser Carver mer än i filmsekvenser och därmed slipper ta hand om någon korkad A.I. (läs Resident Evil 5). Det känns dock som att Carver finns där vid din sida även i enspelarläget, tack vare komradio och korta smidiga filmsekvenser här och där.

Ytterligare positiva nyheter för det samarbetsläget är att man får tillgång till speciella uppdrag med speciella filmsekvenser och bakgrundsfakta kring Carver, och som faktiskt bygger upp lite av horrorkänslan i spelet. Dessvärre finns det ingen möjlighet att spela dessa delar i enspelarläget, vilket gör att de filmsekvenser och andra godbitar som det kooperativa läget har inte går att åtnjuta utan en vän. Detta gäller även achievements som är avsedda för samarbetsdelen.

Även om spelet i ren Dead Space-standard inte är så bra som man förväntar sig så är det i jämförelse med andra spel på marknaden ett välpolerat spel. Det ser väldigt snyggt ut på många vis, och inger fortfarande en viss känsla av ensamhet och ovisshet, som ett skräckspel så sig bör. Belysningen och skuggning är på de flesta ställen superb, och ger spelet i många lägen en väldigt distinkt känsla.

Musik och ljudeffekter levererar precis lika effektfullt som i tidigare spel och spelas fortfarande bäst ensam i ett mörkt rum med antingen hörlurar eller hemmabio på max. Det finns dessutom mycket mer att göra, både i form av vapen och samlarföremål, det finns även en del sidouppdrag att ta sig an. Hela upplevelsen är fortfarande väldigt angenäm och känns fortfarande som något man inte ångrar att spendera tid på.

Det som gör att man uppskattar den upplevelse som Dead Space 3 har att erbjuda är att kärnan fortfarande finns där (även om den är något modifierad). Storyn känns tyvärr en del gånger lite krystad men levererar trots det ett enhetligt slut på trilogin. Avslutningsvis skulle man kunna säga att det är lite mer actionbetonat än vad man som Dead Space-fan är van vid, men att det ändå lyckats skrämma byxorna av mig ett antal gånger.

Written by: Sannie Jönsson