Dishonored: Death of the Outsider följer Billie Lurk, en av sidokaraktärerna från Dishonored 2. I ett starkt försök att leva upp till spelets namn ämnar Billie Lurk tillsammans med sin mentor Daud att döda den mystiske halvguden The Outsider.

Bethesdas spelserie Dishonored är den mest moderna tappningen av den annars rätt smala genren Sneak ’em up. En genre där långsamt gameplay, fri rörlighet och icke-konfrontation är vanliga inslag. Andra kända spel i denna genre är Hitman, Thief och Splinter Cell. Alla dessa spel lyckas porträttera väldigt olika världar och upplevelser. Det de alla har gemensamt är att de centreras runt en ensamvargsliknande huvudkaraktär med fantastiska förmågor. Dishonored är inget undantag. Satt i en steampunk-värld driven av valolja och mysticism finns det en undre värld fylld av ockulta agenter och lönnmördare. Detta är en mycket vacker värld som på något sätt för mina tankar till Bioshock spelen.

Spelets grundläggande spelmekanik är mycket likt det från tidigare spel där du som spelare är i ett starkt underläge i direkt konfrontation men har fördelen att kunna smyga, förleda och lönnmörda din väg genom banorna. Varje bana är upplagt som ett stort pussel med många rörliga delar och olika vägar till framgång. Den stora interna konflikten är alltid hur snyggt man vill klara sina mål. Man kan använda sig av granater, elektriska pilar, fällor som lyfter upp fiender i luften och andra Batman-lika föremål. Man kan även förklä sig till en societetsdam som sedan på ett högst oartigt sätt sticker folk i halsen när de kommer för nära. Allt detta räknas till att lösa problem med hög profil. Lite som att lösa en Rubiks kub genom att slå sönder den och sedan pussla ihop bitarna som man vill ha dem. Det eleganta sättet att klara banor på är genom att smyga sig runt så många vakter som möjligt, inte synas när man stjäl tavlor och även kanske klä ut sig till en societetsdam som inte sticker folk i nacken utan bara stjäl en viktig nyckel ur deras fickor.

Jag hade för avsikt att spela på detta sätt då allt annat kändes som att bara klara banorna till viss del. Efter många misslyckade försök på varje bana nådde jag ofta en punkt där jag insåg att jag hade en dålig spelupplevelse på grund av min egen envishet. En mörk liten röst viskade sedan i mitt öra ”Det vore så mycket lättare om du bara dödade dem alla”. Rösten hade rätt och min spelglädje gick upp varje gång jag övergav mitt pretentiösa mål av pacifism och undangömdhet för att istället elshocka och sticka dem i ögat som gjorde misstaget att stå i min väg. När jag klarat banan såg spelet dock till att påminna mig ordentligt om vilken urusel lönnmördare jag var och min glädje dalade ännu en gång.

En anledning till frustration i spelet är hur lätt det är att orsaka misstanke hos de fiender man stöter på. Saker som att lyfta upp fel föremål eller befinna sig bakom en vägg som fienderna verkar kunna lukta sig igenom kan orsaka masshysteri hos fienderna och tvinga till en omladdning av spelet. Spelet har en quicksave/quickload funktion och den är välbehövlig. Med tanke på hur snabbt och oväntat allt kan gå åt pipsvängen fann jag mig använda quicksave många, många gånger under varje uppdrag. Att spara går snabbt nog, men att ladda spelet tar outhärdligt lång tid med tanke på hur ofta man kan behöva göra det. Jag skulle ha mycket lättare att prova nya saker ifall laddningstiden för att återvända till sin senaste save var under fem sekunder. Jag spelade på en vanlig PS4 och upplevde detta som närmare 30 sekunder per laddning. Nog tid för oss med kort uppmärksamhet att börja kolla Instagram och Reddit.

Spelet har även en lätt besatthet med komplettering. Det finns en stor mängd Bonecharms i spelet som är som små utbytbara uppgraderingar. Varje gång man befinner sig i närheten av en ser spelet till att påminna en om detta oavbrutet tills den är hittad. Detta får jakten på dessa föremål att kännas mer som en syssla än något annat. Särskilt när många charms har värdelösa bonusar som ”kastar föremål lite längre” eller ”njuter lite mer av frukt” förtar detta från en eventuell triumf. Missar man en bonecharm följer känslan av ouppfylld potential efter en hela vägen till slutskärmen för uppdraget där spelet glatt informerar en om att man bara hittade hälften av alla bonecharms ändå.

En viktig del av Dishonored-spelen har alltid varit de förmågor som huvudkaraktären har haft. Förmågorna som Billie har påminner mycket om de som Corvo har i det första spelet om än mycket färre. Den mest ikoniska förmågan är den kortvägsteleport som i detta spel kallas för Displace. I Death of the Outsider är denna förmåga sämre än Blink från det första spelet. Varje gång förmågan ska användas måste man först sätta ut en målmarkör och sedan bekräfta med ett andra tryck. Detta gör spelandet hackigare och gör det svårare att uppnå flow i spelet. Det är dessutom mycket vanligt att istället för att teleportera så försöker spelet sätta ut en andra markör istället.

Där Dishonored kändes snabbt och häftigt känns Death of the Outsider klumpigt och stelt. Dark Vision är ersatt med förmågan Foresight där Billie kan frysa tiden och utforska fritt som en flytande ande. På detta sätt kan man markera fiender och föremål i förväg. Även detta känns som ett klumpigare sätt att lösa problemet med att övervaka fiender på då det ofta kräver rätt mycket tid att flyta runt och tagga varenda fiende. Sist finns en ny förmåga vid namn Semblance som låter Billie ta en karaktärs ansikte och utseende mycket likt vad Arya Stark gör i Game of Thrones. Denna förmåga är intressant och tillåter spelaren att utforska bakom fiendelinjer med liten risk för att bli upptäckt. Nackdelen här är att denna förmåga drar väldigt mycket mana när den används och det känns lite som att hålla andan medan förklädnaden är på. Detta är synd då förmågan redan har ett par svagheter och säkert hade kunnat göra spelet roligare om den var mer tillgänglig.

Jag vet inte ifall detta är min typ av spel då jag spenderade alldeles för mycket tid bara på varje uppdrag och aldrig riktigt kände att jag hade roligt när jag spelade. För det mesta kände jag frustration och likgiltighet inför de mål jag till slut uppnådde. Dishonored: Death of the Outsider saknade det flow som jag ofta kände i det första Dishonored. Då jag inte spelat Dishonored 2 hade jag även väldigt svårt att bry mig om karaktärerna eller deras motivationer som inte etableras vidare väl i Death of the Outsider. För den som är intresserad av Dishonored-serien, eller smygspel i allmänhet, kan jag varmt rekommendera det första Dishonored-spelet som i min mening fortfarande håller starkt idag.

Written by: Viktor Liander