Med expansionen Vae Victis förflyttas vi återigen till antikens Rom där spelarens strategiska tänkande ställs på prov såväl inrikes som gentemot andra nationer.

Europa Universalis-spelen har alltid varit till för dem som vill ha en riktigt djup strategiupplevelse med mer fokus på diplomati, handel och det strategiska i krigsföring framför det taktiska. I Europa Universalis: Rome blev vi förflyttade från den 1500-talsmiljö som vi varit vana vid från de tidigare spelen till antikens Rom. Nu har expansionen Vae Victis dykt upp och bjuder på en hel del intressanta inslag.

En sak som förvånar en när man ska installera Vae Victis på sin dator är att det tar ringa 8 megabyte, alltså ungefär storleken av två mp3-filer. Man ska dock inte skrämmas av detta. Vae Victis innehåller förvisso inga grafiska uppdateringar eller avancerade nya spellägen utan har istället skapats för att fördjupa den befintliga upplevelsen med spännande nya spelmekaniker.

Den största förändringen som gör sig påmind från första stund är att ens nations maktpersonligheter fått en mycket större roll än vad de hade innan expansionen. Generaler, senatorer och adelsfamiljer har nu kommit till liv med egna livsmål, önskningar och agendor. Detta gör att rikets interna politik blir minst lika viktigt som förhållandena till de andra länderna. Rätt person på rätt position blir av yttersta vikt och du måste se till att de viktigaste posterna i riket besitts av människor du litar på, annars riskerar du att bli förrådd eller motarbetad. Tillit är dock en stor bristvara i antikens Rom och att hålla alla nöjda och glada kan bli en uppgift som till och med skulle ge kejsar Augustus magsår.

Rikets personligheter har också särskilda politiska ståndpunkter och värderingar som gör att man sällan kan ta ett beslut utan att trampa någon på tårna. Detta gör spelet till en ständig balansgång där ett snedsteg kan resultera i att riket kastas i inbördeskrig.

Det kanske låter mest som en funktion som gör spelet jobbigare och frustrerande att spela men så är absolut inte fallet. Genom att stödja vissa politiska idéer och ge efter för personers önskningar så ökar givetvis ens stöd hos dessa. Detta gör att spelaren kan ta sin strategi till en helt ny nivå genom att man ges möjligheten att välja var i ens nations administration man vill ha mest stöd och kraft och i vilka man kan tänka sig att släppa lite på kontrollen.

Dessutom är illusionen av att det finns fler viljor än ens egen som styr nationens öde mycket tillfredställande och bidrar till en större känsla av realism som alltid varit spelseriens signum.

Det har även gjorts en del små tillägg i spelet. Man kan nu få uppdrag av sin nation. Dessa är ofta väldigt simpla i sin konstruktion men kan vara av varierande svårighetsgrad. Ofta går de ut på att erövra en specifik provins eller helt enkelt slå tillbaka en invasion. Det här tillägget känns som en ganska onödig och märklig funktion som mest är i vägen när man spelar. Dessutom är belöningarna inte tillräckligt stora för att man ska vilja utföra uppdraget om man inte redan tänkt göra det innan man fick det.

Ett mer välkommet tillägg är att menyerna och översiktspanelerna blivit mer lättöverskådliga och enklare att navigera. Även om detta känns som något som skulle ha kunnat inkluderas i en patch så är det ändå väldigt skönt att det finns med.

Så, ska man köpa den här expansionen eller ej? Det beror helt på hur man känner inför originalspelet. Vae Victis gör spelet mycket mer utmanande och om möjligt ännu mer avancerat. Man bör nog vara mycket väl insatt i hur alla spelmekaniker fungerar innan man ger sig i kast med Vae Victis, annars riskerar man att snabbt bli mycket förvirrad i virrvarret av alla val och menyer. När man dessutom har en skvadron av arga senatorsfruar i ryggen är det nog lätt att bli avskräckt och vilja spela något mer lättsmält spel såsom spindelharpan. Har man dock spelat de tidigare spelen och känner att man vill njuta av ännu en dimension av strategi så är Vae Victis ett givet köpt, särskilt som det inte alls är särskilt dyrt.

Written by: Ola Lundin