Final Fantasy VII: Rebirth

Av i i Recensioner, 4 Mer

Final Fantasy VII: Rebirth

Strax efter händelserna i Final Fantasy VII: Remake inleds nästa del i den episka återberättelsen av ett av tidernas mest hyllade rollspel. Denna gång till Playstation 5.

Jag hade privilegiet att vara tonåring när Final Fantasy VII släpptes för första gången 1997 till Playstation. Det var ett fantastiskt spel både i sitt historieberättande, sitt fantastiska soundtrack och sitt engagerande gameplay. Eftersom detta var 90-talet så var spelets 3d-grafik banbrytande för sin tid, men skrattretande i jämförelse med dagens spel. Särskilt ifall man jämför spelet med sin föregångare Final Fantasy VI (även känt som Final Fantasy 3 i Nordamerika) så kan man se hur mer moget och ärligt talat vackert Final Fantasy VI var med sin sprite-grafik. Något som helt klart har åldrats bättre med tiden.

När Square släppte Final Fantasy VII: Remake för ett par år sedan hade jag hoppats att få chansen att återuppleva det spel jag hade fäst så mycket känslor vid. Det var många år sen jag hade spelat originalet och kände att det var dags för en ny genomspelning. Jag minns att jag blev besviken när jag insåg hur lite av originalspelet som fanns kvar i det som Square kallade en remake. Ifall man jämför med exempelvis Diablo II Ressurrected så var valet av ordet ”remake” en aning missvisande. Trots denna initiala besvikelse så måste jag erkänna att Final Fantasy VII: Remake var ett bra spel, även om det inte var vad jag hade hoppats på.

I samma anda och med justerade förväntningar började jag spela Final Fantasy VII: Rebirth. Spelet tar vid precis efter händelserna i Remake där Avalanche slutat sin resa i staden Kalm utanför Midgar. Något som blir tydligt redan tidigt i spelet är att Rebirth är ett mer öppet spel än Remake i hur spelaren utforskar världen och själv väljer i vilket tempo hen vill föra handlingen framåt. Upplägget utanför Kalm för tankarna direkt till den allt mer populära open-world genren med torn som behöver aktiveras, resursklumpar som behöver scannas och förstås minibossar som behöver tillrättavisas. Personligen tycker jag inte om denna typ av gameplay då det sällan är tillräckligt intressant eller utmanande i jämförelse med att bara följa spelets huvudberättelse. Jag upplevde mig en aning tvingad till att ta del av open-world upplägget för att kunna bli stark nog att ta mig vidare från spelets första områden. Att grinda för att kunna komma vidare är inte något nytt för Final Fantasy serien, så jag accepterar det och är helt enkelt tacksam att ofrivilliga random encounters inte finns längre.

Under den tid som man följer spelets huvudberättelse får man en god blandning av utforskande, strider och väldigt enkla pussel. Striderna är intressanta främst på grund av det genomarbetade stridssystem som spelet har. På samma sätt som i originalspelet får varje karaktär sin tur att agera när deras ATB (active time battle) mätare är fylld. Alla karaktärer har olika förmågor, magier eller synkroniserade attacker som de kan göra med sina handlingar. Mellan ATB-handlingar strider alla spelets många karaktärer på sitt egna sätt för att ytterligare fylla upp ATB-mätaren. Ett av spelets styrkor är hur annorlunda det känns att spela de olika karaktärerna och hur enkelt det är att byta mellan dem även mitt i en strid. Särskilt under de större boss-striderna känns det som att man verkligen får chansen att applicera både sitt strategiska och taktiska tänkande utifrån vilka svagheter och attackmönster som bossen har. Något jag lärde mig allt för sent i spelet är hur viktigt det kan vara att blocka attacker. Den materia som ger ett utökat blockningsfönster blev snabbt min favorit.

Utseendemässigt måste man säga att Square verkligen har lyckats att väcka världen från Final Fantasy VII till liv. Spelet är väldigt vackert både karaktärsmässigt och omvärldsmässigt. Särskilt den cinematiska bossdesignen märker man att Square har lagt ner extra energi på. Ljudmässigt så är Nobuo Uematsus omarbetade soundtrack hänförande. Redan originalspelet var genredefinierande och även om mycket har hänt inom spelmusik sen dess så är det svårt att inte känna sig upplyft, melankolisk, ilsken och fånigt glad om vart annat. Särskilt stycket ”Midgar, City of Mako” med sitt tornande crescendo innan spelets titelbild visas ger mig alltid gåshud.

Jag är ännu inte hela vägen igenom spelet, men det är också ett stort spel med mycket att göra och en omfattande berättelse. Jag ser fram emot många speltimmar med mina gamla vänner Cloud, Aerith, Tifa, Barret och Red.

Det Bra

  • Vackert utseende
  • Hänförande musik
  • Bra stridssystem

Det Dåliga

  • För mycket open-world
  • Avviker mycket från FFVII
  • En aning mycket mini-games
9

Skriven av: Viktor Larsson