God of War

Av i i Recensioner, 2 Mer

God of War

God of War-serien tillhör Viktors favoriter. Nu har han fått chansen att testa det nya spelet i serien. Läs hans ”dom”.

Även om 10-talet är markerat i spelvärlden som det årtionde där många spel gick från konsolexklusivitet i favör för en bredare marknad så finns det fortfarande en handfull spel som håller fanan högt vad gäller kvalitativa spelupplevelser och exklusiva titlar. Santa Monica Studios ”God of War”-serie har alltid tillhört denna kategori. Spelen har alltid varit praktexempel på hur gameplay, storytelling och ett mycket cinematiskt perspektiv kan fungera väl tillsammans. Både det första God of War och God of War II var bland de bästa single player-spelen för sin generation i min mening. I en tid där single player-kampanjer upplevs av industrin som ett nödvändigt ont och där mikrotransaktioner är standarden så är det otroligt uppfriskande att se ett så välgjort och komplett single player-spel.

För den som inte är bekant med berättelsen om Kratos så är den lång, blodig och lika nedsmutsad av ånger som av hämndlystnad. En man driven till vansinne med händer fläckade av sin egen familjs blod. Hans hämndbegär förde honom genom det grekiska underriket, fantastiska och förskräckliga världar till den högsta punkten av Olympos där han dödar både krigets gud Ares och sin far Zeus. En historia så tyngd av hat och förgörelse att inget kunnat finnas kvar i Kratos hjärta. Trots denna besinningslösa hämndorgie som skulle fått Quentin Tarantino att rodna så finner sig Kratos många år senare i Midgård. En hemvist okänd för honom själv och de gudar som han lämnat bakom sig. I denna nya värld finner Kratos ro nog att bilda familj på nytt. Ro nog att börja om och leva ett enkelt liv som en enkel man. Om ändå livet vore så lätt. Efter en kort inblick i Kratos nya liv som familjefar dras han in i det liv han trodde sig ha lämnat bakom. Denna gång i sällskap med sin unge son Atreus.

Spelets gameplay skiljer sig rätt mycket från tidigare spel. Där man tidigare har mosat knappar för att jonglera fiender, slita dem i stycken och vrålandes trycka deras ömtåliga små skallar in i närmaste tempelpelare så är Kratos i detta spel mer försiktig, eftertänksam och blandar pareringar med tunga slag från sin yxa eller nävar. Där Kratos i tidigare spel varit likt en motorsåg är han nu mer lik den tunga skogshuggaryxa som han bär genom spelet. Till viss del saknar jag det frenetiska, nästan transliknande tempo som de tidigare God of War-spelen kunde uppnå, men detta känns mer som en riktig utmaning. Jag får ofta starta om strider för att jag varit för ivrig i mina handlingar eller för oförsiktig med hur jag engagerar fiender. Det är inte till nivån av Dark Souls, men det känns som att min taktik spelar roll, vilket jag tycker om. Bossarna känns fortfarande verkligen som bossar och mycket av den starka cinematiska känslan från tidigare spel finns kvar. Spelet går också ifrån sin fixerade kamera som annars varit ett så bra sätt att fånga ett rums känsla på i favör för en fritt flygande kamera bakom Kratos. Det faktum att man mycket sällan tänker på kameran är ett stort plus för Santa Monica Studios då det kan vara svårt för ett spel att byta kameraläge utan att det känns onormalt.

En stor del av vad som får detta spel att kännas annorlunda och mer modernt är den relation mellan Kratos och Atreus som man får mer och mer inblick av under spelets gång. Kratos och Atreus är far och son, men i den kalla, hårda värld där de lever och med Kratos förflutna ständigt i nacken så får Atreus aldrig chansen till en barndom präglad av kärlek och stabilitet, utan fastnar i rollen som sin faders vapendragare. Atreus försöker mycket tydligt leva upp till sin fars höga förväntningar och gör sitt yttersta för få någon sorts godkännande från honom. Det är oklart ifall Kratos har blivit kall och hård av sitt långa liv av lidande och hat eller ifall han försöker skydda sin son på det enda sätt han vet. Oavsett detta så tillför denna relation mycket till spelet. Ett mänskligare element i en annars så omänsklig värld.

Jag har alltid hyst ett intresse för nordisk gudamytologi. Att se denna värld skildrad så väl är mycket tillfredställande för mig. Spelet flirtar med olika legender och myter under sin resa och igenkänningsfaktorn på spelets miljöer är hög för mig som nordbo. Utseendemässigt så är grafiken i God of War helt enkelt fantastisk. Detaljnivån är hög och världen är mycket levande. Stenblock, bäckar och vacker snö pryder landskapet som Kratos och hans son färdas genom. På resan genom Midgård för Atreus ständiga anteckningar runt de platser de besöker och monster som de besegrar. På detta sätt blir Atreus en sorts berättarröst för spelet. Frågan uppstår då vems berättelse detta egentligen är? Handlar spelet om Kratos och hans son eller om Atreus och hans far?

Sammanfattningsvis är God of War ett fantastiskt single player-spel som känns både snyggt och välgjort. Santa Monica Studios har lyckats i att ta sitt redan framgångsrika koncept in i en modern spelera och får Kratos berättelse att kännas mer relevant och mer mänsklig än någonsin.

Det Bra

  • Berättandet
  • Grafiken
  • Produktionsvärdet

Det Dåliga

  • Ovana kontroller
  • Saknar tidigare spels ”flow”
10

Skriven av: Viktor Larsson