I sex år har vi fått vänta på Master Chiefs återkomst och efter en eller annan försening så är dagen äntligen kommen.
343 Industries lovar en stor öppen värld blandat med det som gjort Halo så populärt, dess gameplay och strider. Jag har under den senaste veckan kämpat mig igenom horder av fiender samtidigt som jag har fått se en helt annan sida av Master Chief som verkligen överraskar under Halo Infinites mustiga kampanj.
Halo-serien har alltid stått mig nära hjärtat. Från de första stegen Halo: Combat Evolved till sista scenen i Halo 5 så har jag njutit av och spelat dess kampanj flera gånger. Blandningen mellan fantastiskt roliga strider och förhållandet mellan Master Chief och Cortana har fängslat mig sedan dag ett. Jag tillhör då skaran som uppskattade Halo 5 väldigt mycket och tyckte det bjöd på flera intressanta vändningar i både story och gameplay så mina förhoppningar var att Halo Infinite skulle fortsätta i dessa spår. Det tycker jag verkligen att de har lyckats med.
Spelet tar vid ett tag efter Halo 5 och storyn fortsätter där vi senast lämnade den. Master Chief behöver hitta svar om Cortana samtidigt som en belägring av ringen Zeta Halo utspelar sig. The Banished hotar hela mänskligheten och det är upp till Chief, hans nya AI, kallad The Weapon och en namnlös pilot att ta sig an uppgiften. Den största skillnaden är att man denna gång har en öppen värld att utforska mellan huvuduppdragen. Efter en klassisk Halo-inledning kastas man ut i en otroligt vacker värld som man kan utforska på eget bevåg samtidigt som man i klassisk öppen värld-anda ska befria fångar, ta över baser och förstöra utvalda mål. Jag tror ni vet hur det fungerar vid det här laget.
Världen på Zeta Halo är vacker och full av bergiga formationer. Granar och andra träd fyller marken samtidigt som stora futuristiska metallbyggnader sträcker sig långt upp mot den blå himlen. Estetiken påminner en hel del om tidigare delar i serien där detaljer är avskalade men allt är väldigt färgglatt. Det är ett väldigt tilltalande utseende som inbjuder till utforskning. Till en början har man en väldigt begränsad yta att röra sig på vilket kändes lite fattigt med tanke på det jag hade byggt upp i huvudet där man bara kastar sig i en Warthog och beger sig ut i världen. Det funkar definitivt inte de första timmarna då de stora öppna ytorna lyser med sin frånvaro och man känner sig lite instängd. Det dröjer ett bra tag innan jag ens saknar ett fordon att ta mig runt på. Som tur är så har Master Chief lagt beslag på en änterhake som visar sig vara mer än bara en futtig gimmick.
När jag först hörde talas om att Master Chief numera har tillgång till en änterhake så blev jag orolig att det skulle kunna påverka spelets gameplay på fel sätt och vidare förstöra den fina balans som finns mellan attack och försvar. Men redan efter tio minuter så känns det som att den har funnits med hela tiden. Jag springer fram över bergen, kastar mig ut och fäster änterhaken i berget mitt emot och tar mig vidare utan minsta problem. På ett sätt så påminner den en hel del om hur den används i Just cause-spelen, fast utan fallskärmen då. Den är också otroligt nyttig i striderna där jag på ett kick kan ta mig upp i vakttorn, knocka bort en fiende samtidigt som jag snor dennes krypskyttegevär för att på så sätt få en fördel högt upp över stridsfältet. Man kan också sno åt sig vapen eller annat som ligger och skräpar på marken. Tempot blir aldrig lidande utan allt flyter på precis som man förväntar sig att ett Halospel skall göra. Änterhaken är definitivt en så kallad ”game-changer” i detta universum och en pryl som jag hoppas blir bestående.
Tillsammans med min änterhake tar jag mig runt i världen och tar över baser för att på så sätt få ytterligare en fast punkt att kunna stanna till vid och byta vapen, skaffa fordon eller bara snabbresa till. När man tar över baser får man också information på kartan om vart soldater hålls tillfångatagna, minibossar som väntar på strid samt lite större baser där uppdrag behöver göras. Det är precis så basic som det låter och även om det finns en hel del gömda lådor lite här och var så kan känslan av tomhet infinna sig lite då och då. Min känsla är tvåeggad här. På ett sätt så uppskattar jag att det inte kryllar av symboler på kartan utan allt känns överkomligt. Å andra sidan så känns det väldigt upprepande att hela tiden veta vad som väntar en på dessa ställen. Ibland glimmar det till dock och jag får uppdrag att göra saker som är kopplat till spelens huvuduppdrag. Dessa känns som en frisk fläkt och tillför i alla fall lite variation ute i den öppna världen.
Det finns ännu en sida och den är att jag tycker om spelets strider så mycket att jag gärna tar mig an dessa små sidouppdrag utan att blinka. De tar dessutom inte jättelång tid att klara av. Men jag hade gärna sett små sidospår som kopplar ihop storyn på ett spännande sätt än bara samma sak hela tiden. För det är i spelets huvuduppdrag som spelet verkligen skiner ordentligt. Dessa skärmar av den stora världen och skalar ner det till klassiska Halo-uppdrag där allt är förberett in i minsta detalj för så episka strider som möjligt. Dessa är variationsrika och för storyn vidare på ett jättebra sätt. Spelets antagonist gör ett bra jobb med att vara ondskefull vilket får mig att vilja veta ännu mer. Ett stort plus för huvuduppdragen och story.
Det märks att 343 Industries lagt ner en massa jobb på spelets berättelse och speciellt att få Master Chief att bli mer mänsklig. Från att ha varit en tyst hårdnackad soldat visar han här en mjuk sida och ett känsloregister som man inter är van vid. Detta är mycket tack vare hans nya AI ”Weapon” som jag tycker väldigt mycket om. Deras relation växer mer och mer genom spelet och ibland känns det nästan som en far och dotter-historia mellan dessa två. Röstskådespeleriet är fantastiskt och Weapon är en av de coolaste karaktärerna på mycket länge. Trots att hon bara är en AI bygger man upp ett förhållande som man inte vill förlora överhuvudtaget. Likadant är samspelet med piloten som verkligen glimmar till mellan varven. Tillsammans utgör de en fin grupp karaktärer som man känner mycket för.
Ju mer framsteg man gör i den öppna världen desto fler grejer får man tillgång till att använda i striden mot The Banished. Man låser ständigt upp nya fordon och vapen och det finns en jättestor arsenal till förfogande. Vissa nya vapen är verkligen ett välkommet tillskott och som vanligt är det en fröjd att hantera dem. Man hittar också lådor lite här och var där uppgraderingar till dräkten blir tillgängliga. På så sätt kan man uppgradera både liv, vapen och änterhake. Jag bör tillägga att änterhaken inte är det enda nya tillskott utan under spelets gång låser man upp andra förmågor som också kan användas. Tyvärr kan man bara ha en sak aktiv åt gången vilket gör att jag alltid använder änterhaken och struntar fullständigt i de andra förmågorna.
Halo Infinite lever upp till sina förväntningar på många sätt. Det är den bästa kampanjen i serien på väldigt länge och spelets gameplay är lika superbt som vanligt. Änterhaken ger verkligen spelet ännu en dimension och tillför jättemycket till både strider och utforskning utan att förstöra grundkärnan. Spelets karaktärer skiner otroligt starkt och ger historien det liv och spänning som den förtjänar. Känslor svallar och många gånger levererar Halo Infinite starka scener som är väl anpassade för storyn. Spelets svaga bit är tyvärr den öppna världen som trots sin vackra yta, inte bidrar särskilt mycket i det stora hela. Visst är det kul att ge sig ut på äventyr ibland men kan snabbt bli enformigt då variationen inte riktigt är där. I sin helhet är jag dock väldigt nöjd med kampanjen och Halo Infinite förtjänar sin plats i denna spelserie.
Det Bra
- Fantastiska strider
- Änterhaken förnyar
- Bra karaktärer
- Huvuduppdragen
Det Dåliga
- Dålig uppdragsvariation i den öppna världen
- Miljövariationen
