Korruption, alkohol och mord är vanligt i Cole Phelps värld. Han är en polis i Los Angeles. Följ honom från patrullerande polis till erfaren mordutredare.

Poliser gör sig riktigt bra på film och i TV-serier men funkar det i TV-spel? Det har gjorts ett flertal mer eller mindre lyckade försök. Virtua Cop har alla som varit barn på 90-talet spelat i arkadhallar, Police Quest var en höjdare på sin tid och spelversionen av CSI saknade väl ungefär allt det som TV-serien hade.

När Rockstar ger sig i kast med att porträttera polisyrket förlägger de handlingen till 40-talets Los Angeles och öser i ett par säckar noir med allt vad det innebär av rökfyllda klubblokaler, slöjazz och stiliga hattar. Man ikläder sig rollen som Cole Phelps, en veteran från stillahavsfronten som är van vid att få saker gjorda och har inte svårt att ta kommando. Han påbörjar en karriär inom LAPD och stiger snabbt i rang. När man börjar spelet är det som en enkel patrullerande polis, därefter går det vidare till trafikavdelningen och slutligen hamnar man på mordroteln.

Cole är en riktigt skön karaktär att följa. Visst, han är ganska stram men han är ändå elegant och har ett skarpt intellekt. Han spelas av Aaron Staton och det är nog inte en slump att han dessutom är med i TV-serien Mad Men. Genom spelet får man arbeta med olika partners som kompletterar Cole på olika sätt.

Trots att L.A. Noire är ett Rockstarspel så rör det sig inte om ett sandlådespel i GTA-stil. Man rör sig förvisso i en stor öppen stad men eftersom handlingen är såpass linjär är det sällan man strövar iväg på egna upptäcktsfärder. Istället löser fallen av varandra i kronologisk följd utan någon större möjlighet att bryta handlingens flöde. Detta är dock långt ifrån något negativt. L.A. Noire har ett grymt skönt flöde och rytm som gör att man aldrig är uttråkad. Man kör sällan fast och vill hela se tiden vad som finns runt nästa hörn. Handlingen är fenomenalt berättad mycket tack vare de skickliga skådespelarna vars ansiktsmimik har återgetts med tidigare osedd teknik.

Att spela L.A. Noire är som att titta på en riktigt bra polisserie i en skön miljö. Innan varje fall får man se en liten filmsnutt där ett brott begås, ungefär som i början av ett CSI-avsnitt. Därefter förflyttas perspektivet till huvudpersonen, spelaren och själva undersökningen tar vid. Man kommer till brottsplatsen där det finns ett antal ledtrådar att upptäcka. Man får gå omkring och leta efter föremål eller annat som står ut från det vanliga. När man kommer i närheten av något intressant vibrerar handkontrollen och man kan då titta närmare på det man hittat. Ibland är det inget relevant men ofta är det en ledtråd som ger en en liten vink om vad som kan ha skett. Cole för ned alla ledtrådar i sin anteckningsbok och när man samlat tillräckligt med data är det dags att förhöra vittnena. Detta gör man genom att ställa olika frågor och sedan bedöma om den man frågar ut ljuger eller inte. Om personen ljuger kan man antingen välja att försöka bevisa att personen ljuger med hjälp av bevis man samlat eller så kan man syna bluffen genom att pressa den utfrågade. Prickar man in många rätt under förhören underlättas undersökningen avsevärt och man får högre poäng i slutet, får man få rätt går handlingen vidare men man får inte alls ett lika snyggt slut.

Ibland bryter eldstrider ut. Man använder sig av den tidens vapen och eftersom detta är gangstereran i sin linda har man allt från tommyguns till gammeldags pumphagelgevär till sitt förfogande.

Spelmekaniken är definitivt unik när det kommer till själva undersökningarna av brottsplatser. Det är spännande att sniffa omkring efter ledtrådar och man har alltid en brännande fråga inom sig om vad som egentligen har skett. Det väcker ens nyfikenhet och engagerar en i handlingen som få spel lyckas med. Det kan bli lite långtråkigt ibland dock och förhörssystemet fungerar okej. Det lyfts ordentligt av att skådespelarna är så pass bra, men räcker inte hela vägen fram. Det är alltid mycket tydligt om den man förhör ljuger eller inte. Ljuger de rullar de på ögonen som om de vore besatta och om de talar sanning stirrar de en rakt in i ögonen utan att vika med blicken eller ens blinka känns det som. Istället handlar det om att tänka ut huruvida man har passande bevis eller inte för att bevisa deras eventuella lögn.

Eldstriderna bryter upp det annars ganska lugna tempot. Personligen tycker jag att det är bra med lite action och hade gärna sett några fler sådana sekvenser men då kanske man hade strövat lite för långt bort från spelets tema. Skottlossningarna fungerar i princip exakt som i GTA och Red Dead Redemption om än inte lika putsat och smidigt. Det märks att L.A. Noire inte är tänkt att vara en shooter, men det hade ändå varit bra om de ansträngt sig lite mer för att göra striderna likvärdiga med sina tidigare spel.

Los Angeles är väl återgiven med god variation i miljöerna. Man kommer inte känna igen sig om man besökt dagens Los Angeles eftersom staden förändrats väldigt mycket på de 70 år som gått sedan spelets handling utspelar sig. En del landmärken finns dock kvar och man besöker många spännande platser såsom storslagna filmkulisser till det stora zoot. Karaktärerna är skickligt animerade och som jag nämnde ovan är ansiktsmimiken av yppersta kvalitet. Dock är texturerna ofta ganska lågupplösta vilket stör intrycket en hel del.

Överlag är L.A. Noire ett riktigt häftigt spel. Det är inte på långa vägar perfekt men det levererar en elegant och unik upplevelse. Dessutom tror jag att det kan locka många som inte vanligtvis spelar TV-spel eftersom det inte fokuserar så mycket på våld utan framförallt på historieberättande och spelarens klurighet och intelligens. Jag hade gärna sett ett mer förfinat förhörssystem, mer högupplöst grafik och kanske stridssekvenser som lagt ribban på samma nivå som GTA och Red Dead Redemption, men överlag är L.A. Noire väl värt att lägga vantarna på.

Written by: Ola Lundin