E.D.N. III är känt för sitt ogästvänliga klimat med extrem kyla. Hit anländer Jim Peyton för att utvinna energi, men han får bättre nytta av sin robot för att bekämpa de aggressiva akriderna.

I de två första installationerna av Lost Planet-serien fick spelarna vara med om hur planeten E.D.N. III förvandlades från en isig och karg planet till en tropisk djungel. Lost Planet 3 utspelar sig emellertid cirka 50 år före de två första spelen, så den planet som möter spelaren är återigen den arktiskt förfrusna versionen av E.D.N. III. Handlingen följer Jim Peyton vars uppgift på E.D.N. III är att utvinna sällsynta mineraler och skicka dem tillbaka till jorden. Hemma finns hans hustru och son som han, för att döva ensamheten, skickar videomeddelanden till.

Något som Lost Planet 3 gör riktigt bra är att förmedla en tät stämning. Jim Peyton är en kolonisatör på en främmande planet. En arbetare i ett ogästvänligt klimat som från sin borrarmsförsedda robot längtar hem till sin familj. Trots att premissen inte är särskilt komplicerad är den oväntat effektiv och får spelaren att verkligen sympatisera med spelets protagonist. Även spelets stora skurk har en mänsklig dimension som får honom att framstå, inte som endimensionell och simpel, utan snarare i överkant radikal men med i grunden goda värderingar. Den här typen av karaktärsbygge saknas ofta i TV- och dataspel. Därför är det förstås mycket glädjande att utgivarna Capcom och utvecklarna Spark Unlimited har valt att lägga tonvikt vid den punkten. Tyvärr dämpas intrycket en aning eftersom kvalitén på skådespelarinsatserna pendlar från mycket bra till riktigt risig.

Eftersom Lost Planet 3 är ett actionspel ligger emellertid fokus på striderna. Obegripligt nog har utvecklarna valt att ta bort co-op-läget som verkligen förgyllde de två föregångarna. Istället är man dömd att tröska sig igenom kampanjen på egen hand. Det är en upplevelse som är ojämn, med tillfälliga glimtar av briljans som fläckas av långa partier där frustration över klumpiga kontroller och repetitiva eldstrider grumlar upplevelsen. Peytons främsta arbetsverktyg är hans enorma robot som han använder för att utvinna T-energy. När spelets fiender, de vedervärdiga utomjordiska styggelserna akridser, dyker upp använder Peyton sin robot för att, på äkta Pacific Rim-manér, nedkämpa bestarna. Idén går förstås inte att anmärka på, men den är utförd med så lite finess att det i längden känns förutsägbart och enformigt. Tyvärr är striderna till fots, när Peyton förlitar sig på sin arsenal av handburna skjutvapen, ännu sämre. Utvecklarna har inte tillfört något unikt, nytt element utan återanvänder uttjatade spelmekaniker och låter spelaren slåss mot en enkelspårig och ibland ganska korkad AI.

Det går absolut inte att såga Lost Planet 3 rakt av. Det finns tillräckligt med positiva punkter för att ge spelet ett bottenbetyg. Att styra en stor robot är alltid kul, trots att det sker på ett väl simpelt sätt i Lost Planet 3. Dessutom är handlingen med många spännande karaktärer värd att följa.

Skriven av: Ola Lundin