Ett 18 år gammalt spel ser åter dagens ljus. Nu i 4K och HDR samt flera andra uppdateringar.

När Mafia släpptes för 18 år sedan var open world-genren relativt ny och många utvecklare ville hitta sin egen nisch för att sticka ut. Det jag minns av spelet är att jag uppskattade storyn och älskade spelets 30-talsmiljöer. Definitive Edition är en helt nyutvecklad version där grafik, manus och mellansekvenser både förbättrats och utökats. Jag har än en gång besökt Lost Heaven och det har för det mesta känts väldigt tillfredsställande.

Vi spelar karaktären Tommy Angelo som under början av 30-talet arbetar med att köra taxi. Det märks att han inte trivs jättebra och sättet han blir behandlad på sätter sina spår. En dag blir han indragen i en biljakt och han tvingas köra maffiamedlemmarna Sam och Paulie i säkerhet. Som tack har han deras respekt och ber honom höra av sig om han någon gång behöver hjälp. När han senare hamnar i knipa får han hjälp av männen i fråga och efter det får vi följa hans väg mot toppen. Under spelets gång spelar man tillbakablickar som berättas av Tommy själv. Första scenerna sätter verkligen en perfekt ton och den tonen håller sig spelet igenom.

Lost Heaven är en väldigt vacker stad där gigantiska skyskrapor blandas med små, mysiga villaområden. Arbetslösheten är stor och landet befinner sig i en enorm kris. På radion blandas jazz med politiska tal där det lovas förändring. Stämningen spelet erbjuder funkar perfekt för mig och då jag helst vill undvika djävulskap så kör jag så lagligt jag kan. För Mafia är inte som många andra open world-spel utan här lönar det sig att hålla hastigheten och köra försiktigt. Visst kan man dra på lite extra i vissa områden när man vet att polisen inte är i närheten men krockar man eller kör som en biltjuv så har man polisen hack i häl. Det skall dock tilläggas att dessa inställningar går att modifiera så man får det precis som man vill ha det. Personligen uppskattar jag att alternativet finns men kan också tillägga att det oftast är de digitala bilförarnas fel att man är nära att krocka för de är väldigt oberäkneliga.

En av spelets stora styrkor är dess berättelse och hur den är uppbyggd. Samtliga karaktärer och deras manus är välskrivna. Ingenting känns krystat vilket gör att historien byggs upp på ett spännande sätt. Under skalet är det en klassisk maffiaberättelse vilket man i och för sig inte är bortskämd med i spelform. Jag köper storyn rakt av och njuter av äventyret. Utvecklarna 2K har verkligen lagt ner otroligt mycket omtanke i denna remake och det är inte mycket som hintar om att detta baseras på ett nästan 20 år gammalt spel.

Nästa stora plus är definitivt grafiken och den fantastiska atmosfär som Lost Heaven erbjuder. Staden kryllar av liv och rörelse. Allt känns välpolerat och spelar man på PC eller någon av de mer kraftfulla konsolerna så är det 4K och HDR för hela slanten. Spelet ser väldigt bra ut även utan dessa inställningar skall dock tilläggas. Att glida runt i en välpolerad bil i dessa gamla miljöer känns precis som det skall kännas och det finns ingenting att klaga på.

Något som förvånar mig är dock att det inte har lagts lika mycket omsorg på hur det känns att kontrollera sin karaktär. Här lyser verkligen åldern igenom. Styrningen känns oprecis och animationer känns opolerade. Detta märks speciellt i spelets mer hektiska partier som innebär att man måste kontrollera Tommy på begränsad yta samtidigt som en massa maffiapersoner skjuter på honom. Många gånger tar man onödig skada då man missar att ta skydd bakom den vägg som man har tänkt. Eller så springer man in i saker och fastnar vilket innebär en säker död. Det kan bli frustrerande när man tvingas spela om partier flera gånger bara för att kontrollen inte gör som man vill. På stora ytor är det oftast inga problem även om man känner av år 2002 i bakhuvudet på denna punkt.

En annan sak som kan störa en och annan är att staden mest är en kuliss som man behöver köra igenom för att ta sig till nästa uppdrag. Det finns knappt några sidouppdrag utan spelet tar med dig som spelare på ett relativt styrt äventyr. Personligen uppskattar jag att storyn är i fokus och det känns skönt att slippa en massa ikoner på en gigantisk karta som måste kryssas av. Staden är så välgjord att jag gärna tar en roadtrip igenom den utan några större stopp. Vill man slippa resandet så finns det en inställning som gör att man kan skippa själva körandet och istället teleporteras direkt mellan spelets uppdrag.

Mafia: Definitive Edition gör verkligen skäl för sitt namn. Det är en fantastisk utgåva av ett spel som förmodligen glömts bort av många. Mycket är omgjort från grunden och kommer oftast upp i den höga standard som de bästa spelen från senare år stoltserar med. Ibland kan åldern lysa igenom men där väger miljö, atmosfär, story och uppdragsvariation upp ordentligt. Det har varit ett rent nöje att än en gång fått besöka Lost Heaven och jag rekommenderar det till er som är sugna på en spännande berättelse i 30-talsskrud.

Skriven av: Roger Nilsson