Metal Gear Solid-serien tar en ny vändning. Borta är den smygarserie vi vant oss vid och istället är det nya spelet ett mer renodlat actionspel. Lyckat? Ola har svaret.

Det senaste spelet i Metal Gear Solid-universat utannonserades redan 2009 och var från början tänkt vara ett mellanspel mellan Metal Gear Solid 2 och 3. Så blev det emellertid inte och Metal Gear Solid: Revengeance skiljer sig på ganska många punkter från spelets tidigare titlar. Istället för att vara ett agentspel där klurighet och förmågan att hålla sig gömd står i fokus har man valt att helt byta riktning göra ett actionspel som går i Devil May Cry och Bayonettas fotspår. Utvecklarna är faktiskt inga mindre än Platinum Games, som står bakom den senare av de två titlarna.

Fokus för handlingen är seriens hackkyckling Raiden, som var hatad av många fans redan första gången han dök upp i Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty. Raiden, som med sitt utmärglade utseende liknar en amfetaminist på rehab, har börjat arbeta för ett säkerhetsföretag som under ett uppdrag i afrikanska får sin toppklient bortförd. Ganska snart kommer Raiden ett internationellt terrornätverk på spåren. Handlingen känns mer än något annat som en parodi på tidigare Metal Gear Solid-spel och är fylld av klichéartade karaktärer med pinsamt stereotypa brytningar och dialekter. Röstskådespelarna är ofta under all kritik och vissa dialoger är så melodramatiska att man nästan skäms för att vara människa. Istället för att ryckas med i handlingen zoomar man hellre ut och tänker på något annat under de alldeles för utdragna mellansekvenserna. Handlingens undermålighet är särskilt anmärkningsvärd med tanke på hur intressanta de varit i föregångarna.

Bortser man från handlingen finns det i Metal Gear Solid: Revengeance emellertid en solid stomme av bra spelmekanik. Med tanke på att teamet bakom Bayonetta står för all action är det inte konstigt att man lätt slukas in i det explosiva våld som utgör spelets huvudsakliga upplevelse. Man slåss med Raidens katana genom att kombinera hårda och snabba slag i olika kombinationer. När man skadat en motståndare tillräckligt mycket kan man aktivera “free blade mode” vilket innebär att man får styra svärdet helt manuellt med vänster styrspak och på så sätt strimla motståndaren tills han liknar en ovanligt fantasifylld kebabtallrik. Under spelets gång samlar man poäng som man använder till att uppgradera sina vapen och att lära Raiden nya förmågor. Den enda punkten som spelmekaniken brister är systemet för att parera som, i kombination med den stundtals bångstyriga kameran, är oprecis och sladdrig. Det gör att striderna inte känns lika rättvisa som i Devil May Cry-spelen och Bayonetta.

En punkt där Metal Gear Solid: Revengeance verkligen glänser är det visuella. Grafiken må kanske vara något förlegad men designen och känslan som spelet förmedlar håller hög klass. Karaktärerna ser, åtminstone när de inte pratar, riktigt coola och unika ut, miljöerna är varierade och bossfighterna är helt hysteriska.

Sammantaget är Metal Gear Solid: Revengeance ett schysst actionspel men som har en svårt haltande story. Likheterna med seriens tidigare spel är kosmetiska så det är svårt att överhuvud taget jämföra det med föregångarna i serien. Tar man det för det är så har man dock en kul stund framför sig.

Written by: Ola Lundin