Metro 2033 är ett ryskt skjutarspel där jordens yta är extremt farlig och människorna har bestämt sig att flytta ned i de gamla tunnelbanegångarna.

Handlingen kretsar kring den unge Artyom som växt upp i Moskvas tunnelbanesystem och drömmer om tillvaron före katastrofen, en tid som han själv aldrig fått uppleva. Atmosfären i Metro 2033 är oerhört stark. Miljöerna är skapade med knivskarp fingertoppskänsla och trots att man går omkring i spillrorna av en förlorad värld så ger de grå ruinerna ändå ett färgstarkt intryck. Utvecklarna har lagt stor vikt vid detaljer i omgivningarna och variationen mellan miljöerna är stor trots att man främst endast rör sig i tunnelbanesystem. Det är tur att atmosfären är så pass stark för grafiken är tyvärr inte helt i fas med vad som förväntas av ett modernt spel. Många texturer är lågupplösta och karaktärernas ansiktsuttryck är stela, som tur är kompenseras detta av bra röstskådespelare och det tempo som spelet ofta lyckas hålla.

Spelmekaniken bjuder på en del innovationer men är överlag ganska ålderdomlig. Man skulle kunna jämföra eldstriderna i Metro 2033 med Bioshock, kontrollen är lite klumpig och det är svårt att använda sig av skydd. Man försöker mest pricka fiendens huvuden innan de hinner skjuta ihjäl en. När man möter fiender i form av banditer och liknande blir det extra tydligt att spelet lider av en föråldrad AI. Det händer ofta att fiender inte märker en trots att man står bredvid dem, de glömmer att gömma sig och ställer sig gärna mitt i skottlinjen. När man slåss mot monstruösa mutanter känns det lite verkligare eftersom dessa inte slåss lika taktiskt utan bara rusar emot en.

Något som känns riktigt häftigt i Metro 2033 är vapnen. Dessa är hemmabyggen som modifierats på olika sätt. Man kan till exempel få tag på en revolver med gevärskolv, förlängd pipa och ljuddämpare. Vissa vapen använder sig av pneumatik och då måste man pumpa upp lufttrycket i dem ”för hand” genom att snabbt trycka på vänster trigger. Detta tillsammans med att det inte finns några tydliga stats för vapnen gör att man får helt enkelt gissa hur bra ett vapen är, eller lyssna på affärsinnehavarnas råd gör att inlevelsen förstärks avsevärt men jag kan tänka mig att det kan irritera vissa spelare.

Eldstridssekvenserna med det atmosfärsfyllda utforskandet emellan är riktigt bra och spännande, trots den något omoderna karaktären. Den punkt där spelet verkligen brister är dock de sekvenser där man ska försöka smyga sig förbi fiender. Det räcker med att en fiende upptäcker en för att alla fiender på hela banan vet var man är. Det finns heller inget sätt att gömma sig igen utan när man väl är upptäckt gäller det att skjuta sig igenom en mer eller mindre omöjlig eldstrid eller ladda om spelet. Detta kan bli väldigt frustrerande i längden och drar ned tempot något oerhört.

Överlag är Metro 2033 ändå en upplevelse som är värd att ta en närmare titt på. Särskilt om man börjat tröttna på massproducerade amerikanska shooters. Survival Horror blandas med FPS på ett snyggt sätt och den värld man vävs in i är inspirerande och hisnande. Trots sina skönhetsfläckar bjuder Metro 2033 på så pass många nyheter att det ändå är värt ett bra betyg.

Written by: Ola Lundin