Orker, ringar och en melankolisk spökalv. Tolkeins värld är mer levande än den någonsin varit.

Efter Monoliths succé 2014 med ”Shadow of Mordor”, och introduktionen utav det nyskapande nemesis-systemet, får vi än en gång besöka Middle-Earth. Som Talion och Celebrimbor får vi åter bekanta oss med Tolkiens värld. Tyvärr har karaktärsutvecklingen av huvudprotagonisten inte fått samma kärlek som resterande spelet utan Talion känns mer ointressant än tidigare, medan resterande karaktärer i spelet ger ett större intryck.

Allt börjar med att vi får en återblick utav vad som tidigare skett, vilket behövdes då jag förmodligen annars skulle haft lite problem att hänga med i handlingen. Berättandet får tyvärr sitta i baksätet denna gång. Mycket utav vad som gjorde att man brydde sig mer i det första spelets berättande har gått nämligen förlorat. Det betyder dock inte att spelet i sig är dåligt bara att det inte är lika stort fokus på berättandet längre. Det kan kännas märkligt då man valt en spelvärld som bygger på Tolkiens böcker. Istället har man lagt fokuset på ett mer avancerat system kring det som gjorde att ”Shadow of Mordor” kändes unikt. Självklart pratar jag om det omtalade ”Nemesis-systemet” som är mer komplext nu än tidigare. Jag ska göra mitt bästa att förklara och simplifiera det.

I stora drag innebär Nemesis att du har ett schackliknande system där du har dina bönder längst fram, sedan har du dina torn, hästar, präster och drottning för att skydda kungen längst upp i borgen. Sedan kan hela det här fältet påverkas av antingen dig eller orker som slåss sinsemellan för att avancera i graderna och med målet att bli kung i sitt område. Grundpelaren för hur nemesis-systemet fungerar finns fortfarande kvar då utvecklarna inte valt att återuppfinna hjulet. De har bara gjort det bättre och med fler valmöjligheter i hur dina medhjälpare kan avancera såsom att kunna slänga in två orker i en gladiatorarena och den överlevande förbättrar sig och blir starkare. Dina och fiendens orker har också fler förmågor och svagheter än tidigare vilket i sig gör spelet svårare och variationsrikare, men bara till en början innan du själv får ett par förmågor som gör saker och ting kanske lite för lätta i striderna. Spelets största styrka är fortfarande just detta system som gör att det står ut från allt annat på marknaden.

Relationen man skapar till sin armé av orker kan som närmast jämföras med Xcom-seriens relation till sin trupp, där varje enskild död ork känns lite mer extra för att man har lagt ner tid och skapat en liten historia som känns unik för just den karaktären. Det är just här spelet lyser som starkast, när man får just de här speciella mötena och upplevelserna. Önskar bara att berättandet hade fått samma kärlek.

Så vad erbjuder Middle-Earth: Shadow of War i sig utöver strider och armébyggande? Du har självklart en massa samlarobjekt i vanlig ordning i den här typen av spel som erbjuder en stor öppen värld att utforska i. Du får en del berättande om världen via de fem utforskningsbara kartorna som särskiljer sig från varandra gällande miljön som varierar allt från gröna landskap till iskalla bergstoppar. Det finns även en del pusselbaserade småspel att hitta i världarna, som kan ge dig lite av en hjälp på traven.

Jag är väldigt nöjd över beslutet att ha en mer akrobatisk Talion denna gång. Introduktionen av dubbelhopp gör det smidigare än någonsin att ta sig fram. Monolith har även lyckats klämma in små onlineaktiviteter där man antingen kan hämnas på en spelares nemesis som ger dig en hel del bra belöningar eller varför inte inta en annan spelares borg. Det gör att det finns mängder att göra utanför spelets huvuduppdrag.

Världen i sig är mer detaljerad nu än sin föregångare även om det nu har sina små fel så som extremt lågupplösta texturer på sina ställen, även för dig som spelar på ett Playstation 4 Pro. Men i det stora hela så är det ett bra kliv från det första spelet som emellanåt kändes lite ödsligt. Nu är det mer av allt, framför allt fienderna kan erbjuda rätt stora strider emellanåt ifall man råkar sätta igång ett alarm. Man kan då snabbt bli övermannad, men spelet håller sig stabilt hela tiden oavsett hur mycket som sker på skärmen. Men nu kommer jag tyvärr till Shadow of Wars stora brist som tyvärr tynger ner betyget, såsom att det blir en väldigt monotont farmande mot slutet.

Introduktionen utav mikrotransaktioner har gjort att man ska lockas till att spara tid genom att köpa lådor. För visst kan man tjäna ihop guldet som behövs genom två dagliga uppdrag, men för de bättre lådorna kan du få räkna med ett par dagar innan du har råd med en låda.

Du använder spelets grundvaluta (silver) till att uppgradera dina fem borgars försvar såsom väggar. De kan kosta dig en mindre förmögenhet som tagit dig flertal timmar att tjäna ihop. Och för att sätta detta i perspektiv så har du fem borgar, varje borg har sedan 6 platser för uppgraderingar och förgrening på tre olika modifikationer för denna uppgradering. Summan pengar du måste tjäna ihop är enorm om du vill ha alla dina baser uppgraderade till max.

Här har det verkligen brustit i spelmekaniken och är tveklöst spelets akilleshäl. Hade det inte varit för just detta problem hade jag nog aldrig känt frustration över att fortsätta spela. För de första 30-40 timmarna hade jag en riktig trevlig upplevelse och sedan slår man hårt in i denna vägg som är hårt bunden till inköp utav dessa lådor. Det är något som på senare tid introducerats i allt fler spel och som påverkar grundspelets mekanik i en negativ aspekt.

Anledningen till att jag går hårt på just den här mekaniken är för att jag älskade och har hyllat föregångaren ”Shadow of Mordor”, sedan det introducerades, som ett genomtänkt nytt fräscht spel. Fortsättningen på Talions berättelse får sig dock en liten smäll på grund utav mikrotransaktionerna.

Utöver detta så finns det inte så mycket mer negativt förutom små saker, som att ens utrustning inte syns i mellansekvenser av en märklig anledning. Det kan bli frustrerande att i stridens hetta markera en specifik fiende att ta över. Spelet har nämligen en tendens att markera alla utom den du desperat vill ha över till din sida. Om man kan se förbi detta så är spelet i det stora hela ett bra spel, det är synd bara att spelet är byggt kring lådorna som drar ned upplevelsen och betyget.

Jag kan trots det omöjligen inte annat än att älska de små unika berättelser som Middle-Earth: Shadow of War skapar kring dina möten med diverse orker. Allt från att bli räddad av en personlig beskyddare till att råka ut för ett bakhåll för att du ”råkade” stjäla ett samlarobjekt. Jag fick själv en gång stöta på en mycket grinig ork som sa ”You gotta pay for stealing that trinket”. Det är just sådana minnen som gör att man överser Shadow of wars brister, för det är inte många spel ute idag som lyckas ge dig den känslan av att du precis fått åskåda en unik händelse bara för dig. Därför rekommenderar jag i alla fall att testa spelet.

Skriven av: Toni Thörnqvist