Även om en gripande story inte är det viktigaste i ett racingspel försöker Rockstar föra in en berättelse som påminner om filmen The fast and the furious. Lyckat? Ola har svaret.

Vid första anblick känns Midnight Club: Los Angeles aningen krystat. Utvecklaren Rockstar Games försöker nämligen här med den uppenbarligen svåra uppgiften att föra in storyelement i ett racingspel. Den namnlöse protagonisten har kommit till USA:s västkust för att delta i illegala race genom staden och kommer via sin mobiltelefon i kontakt med diverse karaktärer som vill utmana honom. Till en början verkade det hela lovande med lite Fast and the Furious-vibbar men visar sig snart vara ett en väldigt ytlig historia med ointressanta karaktärer och en story som lämnas i princip där den började.

De flesta kan nog dock hålla med om att en gripande story inte är det viktigaste i ett renodlat racingspel och man glömmer snabbt bort detta lilla misstaget när man väl sitter bakom ratten i en bil som viner fram i 190 kilometer i timmen rakt genom centrala Los Angeles. Fartkänslan är det nämligen inte alls något fel på i det här spelet och när man åker omkring i änglarnas stad, letandes efter villiga motståndare så känns det nästan som att man har en V8 dånandes under soffbordet.

Midnight Club: Los Angeles har ett relativt fritt spelupplägg där du åker omkring i Los Angeles och med hjälp av din GPS hittar motståndare som vill köra ikapp med dig. Genom att titta på sin karta kan man snabbt se alla tillgängliga lopp, deras typ och svårighetsgrad. Det fria upplägget känns dock ganska överflödigt. Det finns ingen riktig poäng med att köra runt på måfå utan det enda man egentligen gör mellan loppen är att köra till nästa race.

När det gäller spelkontrollen har utvecklarna lyckats väldigt bra. Bilen känns lättmanövrerad och det går snabbt att lära sig bilens alla nycker och verkligen komma in i spelets körstil. Vill man fördjupa sina skills kan man snabbt hitta tips i spelmanualen och i tutorialläget för att finna tricks såsom rivstarter och viktfördelning.

Tyvärr kommer körkänslan och spelkontrollen inte riktigt till sin rätt när man väl börjar tävla. Midnight Club: Los Angeles känns nämligen riktigt obalanserat bitvis. Mycket beror på den ”slingshot-effekt” som finns inbyggd i spelet, alltså den funktion som gör att de spelare som ligger sist automatiskt blir något snabbare än de som ligger längre fram i loppet. Tanken är att göra spelet mer balanserat och förhindra att någon förare får ett försprång som är omöjligt att knappa in på. Den här funktionen finns inbyggd i princip i alla racingspel idag, men i Midnight Club: Los Angeles är den alldeles för överdriven, dessutom verkar den framförallt verka till AI:ns fördel. Man ser alldeles för ofta hur en motståndare svischar förbi och snuvar en på ledningen i närmast omöjlig hastighet.

Los Angeles gator kryllar även av trafik och det händer ofta att man krockar och hamnar sist. Däremot verkar det som om ens motståndare aldrig gör samma misstag och glider lätt genom rusningstrafiken utan att så när som på snudda vid en annan bil. Det blir därför otroligt frustrerande när man förlorar ett lopp enbart på grund av att en lastbil råkar dyka upp runt ett hörn och orsaka en frontalkrock. Man känner sig lätt som en klumpig odugling i skuggan av de AI-styrda bilarnas smidiga färd genom trafiken.

Musiken som följer en genom spelet är främst hip hop och R&B men man får även höra en del rockig punk. Sammanlagt finns det 68 låtar och alla passar väl in i spelets tema och förhöjer upplevelsen helt klart.

Något som drar ned ljudbilden är dock de irriterande och repetitiva kommentarerna som man får av sina motståndare. Med sprakig röst på ghettoamerikanska slänger de ur sig exakt samma förolämpning om och om igen tills man känner för att stänga av ljudet på TV:n för att inte bli allt för distraherad.

Den visuella designen och grafiken är riktigt bra och Los Angeles verkligen sprakar av färger och liv. Tyvärr är staden långt mycket snyggare på dagen än på natten. Under dygnets mörka timmar framkommer inte alls samma detaljmängd som gör dagarna i Midnight Club: Los Angeles till en grafisk upplevelse man sent glömmer. Det enda som drar ned upplevelsen här är karaktärerna i filmsekvenserna som är ganska dåligt animerade och har stela ansiktsuttryck. Detta är förstås inget problem när man väl är ute och kör och är inget som stör upplevelsens helhet.

Midnight Club: Los Angeles har jag svårt att rekommendera till någon annan än en riktigt masochistisk racingfantast. Många bilspel där ute är svåra och utmanande men det här spelet känns ofta bara orättvist. Man blir frustrerad, besviken och många svordomar letar sig fram ur själens mörka vrår för att skrämma nära och kära som råkar befinna sig i närheten när man spelar.

Det är synd att spelet har så pass många brister för de punkter som är bra är verkligen i toppklass. Midnight Club: Los Angeles hade kunnat vara så mycket mer om bara AI:n hade finjusterats.

Written by: Ola Lundin