Figurspel är inte bara dyra utan man kan spendera timmar på att måla sina figurer. Då kan datorspelet Mordheim: City of the Damned vara ett alternativ.

Imperiet har rasat efter ett blodigt inbördeskrig och ingen kejsare sitter på tronen. Ingen tar hand om världens invånare. Vi välkomnas till Mordheim, en stad präglad av korruption och kaos – total anarki råder. En stad där demoner och vidriga råttmänniskor vandrar fritt. Samtidigt en stad dit mängder har vallfärdat i tron om att kometen som setts flygande över himlen är guden Sigmar, nedstigen just där för att återställa världen till sin forna glans. Sanningen kunde inte vara mer fel. Kometen krockar hårt mot Mordheims yta och för tusentals med sig ner i graven. Ur kometens aska träder det upp en mängd magisk grön sten, Wyrdstone, över hela Mordheim. En sten med oanade krafter som alla vill komma åt, köpa eller ta med våld. Här kommer du in i bilden, strategisk ledare för en trupp soldater som mer än gärna gör förtjänst av världens misär.

Jag har, liksom många andra, under mina yngre dagar haft en period då jag var väldigt inne i Games Workshops episka Warhammervärld. Det var ungefär strax innan den första Sagan om ringen-filmen släpptes på bio och mer eller mindre alla i min bekantskapskrets dök i blindo ner i Games Workshops exklusiva och snygga men ack så dyra miniatyrsamlarhobby. Själv började jag samla på de sliskiga och lömska råttvarelserna Skaven. Jag målade och målade, både mina och mina vänners miniatyrer, men på grund av alldeles för lite pengar hade jag aldrig råd att faktiskt spela själva spelet. Och för att vara helt ärlig så orkade jag aldrig ta mig igenom den enorma regelboken som det krävdes att man skulle läsa för att faktisk ha en aning om vad man höll på med.

Det leder mig utsökt in på Mordheim: City of the Damned ett turbaserat strategispel som baserar sig på Games Workshops figurspel med samma namn från 1999. Så fort spelet börjar är det första man möts av en hel del regler följt av ytterligare mer regler, stats och skills som man ska ta sig igenom och begripa för att, precis som i brädspelet, få en aning om hur man ska göra för att överleva i Mordheim. Så det är inte ett helt lättillgängligt spel och jag spenderade nästan tre timmar med, förvisso väldigt välgjorda, tutorials innan jag faktiskt kunde börja spela själva kampanjen. Jag vill noga påpeka att om jag inte gjort det så hade jag inte haft en chans i världen att klara mig i det här väldigt oförlåtande spelet.

Efter en stunds frustration över att inte ha fått börja spelet direkt så händer någonting spännande. Jag startar kampanjen och blir erbjuden att välja ett av fyra rövarband eller så kallade ”Warbands”. Jag blir genast indragen i spelet och ivrig att börja. De två lagen som står för order är legosoldaterna ”Human Mercenaries from the Empire” och de heliga krigarna ”Sisters of Sigmar”. På den motsatta kaossidan hittar vi råttlönnmördarna ”Skaven Clan Eshin” och de fördömda ”Cult of the Possessed”. Utan att blinka väljer jag mitt gamla barndomslag Skaven och beger mig ut på äventyr. Jag får dock veta att om jag inte betalar mina råttkrigare varje dag så kommer de inte vilja kriga för mig samt att det finns en affär där jag kan handla nya, bättre vapen, föremål och utrustning. Dessutom ska jag ha ekonomi kvar för att köpa nya skills till mina krigare. Detta kommer kräva långsiktig och smart planering. Efter en oförskämt lång laddningstid kan matchen börja.

Som tidigare nämnts är spelet ett turbaserat strategispel. Varje krigare i ditt rövargäng har ett visst antal strategipoäng och anfallspoäng. Beroende på hur många varje krigare har så kan du göra fler eller olika handlingar med varje karaktär. Men det gäller även här att noga planera hur poängen ska användas. Du vill till exempel inte spendera alla dina poäng utan att ha ställt dig i försvarsposition och därmed blivit öppen måltavla för fienden. Du kan använda full kraft med att attackera motståndaren innan den hinner slå dig. Du kan också strunta i att anfalla helt just denna runda för att istället spendera de sista poängen på att förbereda sig på att anfalla från ett bakhåll eller välja att stå och övervaka med ditt skjutvapen och få ett gratisskott om någon stackare springer i vägen. Valen är många och likt tärningskast kring ett brädspel finns det alltid möjlighet att lyckas eller misslyckas med allt du gör. På tal om att misslyckas – om någon av dina krigare skulle blir helt nerslagen på fältet försvinner de inte helt men får bestående skador spelet ut. Flera av mina råttmän har för närvarade antingen förlorat ögon, fått nervskada, ticks och magsår eller annat ont. För att de inte ska dö av skadorna måste du utöver att betala deras tid hos dig även betala sjukvården samt låta de vila i några dagar för att återhämta sig. Detta är någonting som ytterligare påverkar planeringen av uppdragen och kampanjen.

Kanske en uppenbar jämförelse men svår att låta bli: det slår mig hur allt tycks påminna en hel del om det briljanta XCOM: Enemy Unknown. En stor skillnad är att i Mordheim spelar du med varje karaktär ur ett tredjepersonsperspektiv istället för att ha fågelperspektiv över hela spelplanen. Detta är någonting som snabbt blir desorienterande och klumpigt och som gång på gång gör mig irriterad när jag inser att jag har gått åt fel håll med mina krigare. Men i det stora hela något som jag kan ha överseende med då jag har så väldigt roligt när jag spelar, planerar och uppgraderar mitt nya Skaventeam. Jag får liksom en känsla av upprättelse från barndomen när jag nu äntligen får dela ut stryk med mina Skavenkrigare utan att behöva spendera tusentals kronor och timmar på målande. För utan att hinna tänka så har det gått ytterligare åtta timmar och jag har fortfarande en liten röst i huvudet som säger ”bara en match till, bara en till”. Laddningstiderna mellan varje match blir ur det perspektivet ett bra sätt att tappa ork och avsluta.

Om man bortser från spelets grafiska skavanker och svåra inlärningskurva så är Mordheim: City of the Damned är ett väldigt underhållande och beroendeframkallande taktiskt strategispel.

Written by: Stefan Stanisic