Pac-Man, den lilla gula bollen som äter spöken, är tillbaka. Håller denna 80-talsikon än idag?

Det är inte ofta som jag befattar mig med spel i den så kallade arkadgenren. De spel som jag faktiskt har provat har för det mesta gett mersmak och det är nog därför jag ändå återkommer till genren lite då och då. Dock har jag en förmåga att tröttna ganska fort om inte spelet erbjuder något mer än bara poängjagande. Pac-Man har ändå varit lite av en favorit under mina år som tv-spelare. Upplägget är simpelt, ät så många prickar du kan och håll dig undan från spökena Blinky, Inky, Pinky och Clyde. I Pac-Man Championship Edition 2 spelar du efter samma gamla spelregler fast med en hel del nya finesser.

Innan du ger dig ut på poängjakt så erbjuder spelet dig ett träningsläge där du får lära dig grunderna. Sånt är oftast smart att gå igenom. För även om själva spelmekaniken är simpel sig så finns det oftast alltid ett djup som är viktigt att lära sig om man vill nå de riktigt höga poängen. Här lär man sig att navigera runt på banan i rask takt samtidigt som man ska försöka lista ut den smartaste vägen för att kunna äta upp alla prickar. Allt medan spökena är hack i häl på dig.

Tempot är som sagt högt och det krävs en hel del träning för att lära sig att läsa spökenas rörelsemönster samt veta när man ska aktivera sina bonusar och liknande. I spelläget Time Attack gäller det att samla på sig så många poäng som möjligt under fem minuter. Det gäller att hålla tungan rätt i mun, försöka äta upp alla prickar för att sedan äta upp en frukt som uppenbarar sig när man ätit tillräckligt. Lyckas man med det så hoppar man till nästa bana där tempot blir ännu högre. Till sitt förfogande har man lagt till en livräddarknapp som kan användas när man befinner sig i en tajt knipa. Den har såklart begränsad användning och kräver snabba reflexer för att användas. På banorna finns också sovande spöken som vaknar när man åker förbi dem. Dessa läggs då till som en svans på de redan existerande spökena och blir till extrapoäng när du aktiverar en bonus som gör dig odödlig för en stund. Då gäller det att passa på att äta upp så många av spökena som möjligt för att maximera sina poäng. En annan sak som har ändrats sedan föregångaren är att man numera kan krocka med spökena tre gånger innan de blir riktigt arga och kan ta dina liv ifrån dig. I tidigare Pac-Manspel så förlorade man direkt så fort man kom i kontakt med dem. Detta känns dock som ett måste då tempot är avsevärt högre i Championship Edition-serien än i originalen.

Pac-Man Championship Edition 2 innehåller också ett äventyrsläge där du får olika uppdrag att utföra på de olika banorna. Din insats rankas från en till tre stjärnor och uttrycket ”bara ett försök till” har aldrig varit mer passande. Här får man också chansen att stöta på bossar och det är precis ett sånt här läge som håller mig kvar i såna här spel.

Grafiken är en blandning av retrodoftande pixlar blandat med modernare 3D-effekter. Det är mycket neonfärger och överlag ett estetiskt tilltalande spel. Det påminner starkt om 80-talets estetik vilket nästan känns som ett måste om man frågar mig. Tillsammans med otroligt hetsig men riktigt bra musik så blir helhetsintrycket riktigt fenomenalt. Jag kommer på mig själv sitta och digga i takt med musiken hela tiden.

Stora delar av min tid med Pac-Man Championship Edition 2 har spenderats tillsammans med min 6-åriga dotter, hennes kusin och moster och det har varit jättekul att försöka slå varandras rekord. Stämningen är hetsig och det är ett roligt spel att sitta tillsammans i soffan och spela. Dock hade det varit roligt med ett tvåspelarläge samt möjligheten att kunna skriva in sina initialer när man väl lyckats slå någon kompis rekord. Då spelet består av många banor så är det svårt att hålla reda på vem som har ett lokalt rekord hemma i lägenheten.

Pac-Man Championship Edition 2 är en perfekt palettrensare som funkar jättebra att spela när man behöver något simplare att fokusera på. Har man haft en lång och stressig dag så räcker det med några rundor för att rensa skallen. Det erbjuder det där lilla extra för att jag ska stanna kvar en aning längre och det är få spel i denna genre som lyckas med det.

Skriven av: Roger Nilsson