Pokémon fyller 20 år. Det måste firas. Bland annat med fightingspelet Pokkén Tournament till Wii U, ett spel med ett ganska djupt fightingsystem.

I år är det Pokémons 20-års jubileum, detta firas bland annat med utannonserandet av två helt nya Pokémonspel (Pokémon Sun & Moon) samt nedladdningsbara versioner av den första generationens Pokémonspel på 3DS. Utöver detta bjuds det på en helt ny typ av Pokémonspel, nämligen Pokkén Tournament, vilket är ett näst intill renodlat fightingspel och ännu en spinoff på den redan gigantiska Pokémonserien.

Pokkén Tournament är alltså ett fightingspel, men det försöker till skillnad från andra fightingspel att bringa en del nytt till bordet. Då det är utvecklat av Tekken-skaparna Bandai Namco hämtar det likväl en hel del inspiration från spel som just Tekken. Men den största och mest märkbara skillnaden mellan Tekken och Pokkén är det uppenbara faktum att man i Pokkén använder sig av diverse Pokémon i striderna och att själva striderna är betydligt mer actionbetonade än de i exempelvis Tekken.

Det som gör striderna mer actionbetonade är dess fokus på möjligheten att styra sin Pokémon fritt över spelplanen under större delen av striderna, dvs. inte bara från höger till vänster, utan i alla riktningar. Utöver denna ”öppnare” form av strider ligger det en hel del betoning på ”breda” och stora attacker i såväl närstrid som på distans. När man med hjälp av sin Pokémon utför en attack så syns det väldigt tydligt, både i form av grafiska effekter och i form av kameravinklingar med mera. Som gammal inbiten Pokémonfantast kan jag förstå tjusningen i den action som skaparna vill förmedla i denna form av strider, som liten önskade jag mig nämligen att striderna skulle se mer levande ut än vad de lyckades göra i de sparsamt animerade Gameboyspelen och de lite flashigare Stadium-spelen på N64. Men såhär på äldre dagar får jag nog erkänna att det finns en gräns för hur actionbetonat saker får bli. Man kan väl kort sagt säga att Pokkén tullar lite på den gränsen.

Pokkén försöker dock balansera denna action en aning genom att erbjuda ett alternativt stridsläge under de matcher man deltar i, såväl online som offline. Detta genom att introducera något som kallas för phase-shifting. Phase-shifting erbjuder nämligen möjligheten att skifta mellan två olika faser under stridernas gång, den ena fasen (field-phase) är den som låter spelaren röra sig fritt på planen, medan den andra fasen (duel-phase) fungerar som ett traditionellt fightingspel där man bara kan röra sig från höger till vänster. Själva skiftningen mellan dessa faser aktiverar man som spelare under stridernas gång genom att använda sig av specifika attacker eller attack-kombinationer. Spelet erbjuder tackvare detta en betydligt djupare upplevelse än vad traditionella fightinspel riktade till den yngre publiken gör. Men blir också på grund av detta också betydligt svårare att sätta sig in i. Inte bara för att kameran ändrar vinkel mellan de båda faserna, utan även för att både rörelsemönster och attack-alternativ skiljer sig avsevärt mellan de två.

Ovanpå detta vilar Pokkéns hela stridsystem på ett sten-sax-påse-baserat tänk, där varje typ av attack kan placeras i kategorierna slag, grepp och kontring. Varje kategori har en svaghet där kontringens svaghet är grepp, greppets svaghet är slag och slagets svaghet är kontring. Att lära sig läsa motståndaren och därmed försöka förutspå vad denna kan tänkas göra i nästa eller nästnästa steg är därför av yttersta vikt. Vilket tillsammas med spelets phase-shifting ökar dess inlärningskurva markant, men som likväl ger spelet ytterligare djup och ett ganska beroendeframkallande upplägg. Vilket förstås bara kan tolkas som positivt i spelsammanhang. Som grädden på moset erbjuder Pokkén även möjligheten ladda upp en specialattack – kallad burst-attack. Denna laddar man upp genom att att göra bra ifrån sig under striderna, samt genom att samla små behållare på slagfältet. Utöver detta finns det möjlighet att nyttja något som kallas för support-Pokémons, vilka är tänkta att avlasta den stridande Pokémonen under stridernas gång.

Allt detta tillsammans bildar en bra grund för ett fightingspel. Det finns mycket att lära och mycket att bemästra, vilket öppnar upp för möjligheten att fortsätta utvecklas och växa långt efter det att man lärt sig spelets grunder. Men det är också i detta område som Pokkéns svaghet ligger, för när man väl byggt upp sin kunskap i hur spelet fungerar är det svårt att på riktigt uppskatta det som händer på skärmen, för det händer ofta väldigt mycket på skärmen. Inte bara på grund av alla effekter och skiftande kameravinklar, utan även på grund av phase-shifting, inkallning av support-Pokémons och utförandet av specialattacker. Djup i ett fightingsystem uppskattas såklart, men det kan emellanåt kännas som att man drunknar i allt det som Pokkén kastar på en under en strid.

Pokkén har kort sagt en tendens att bli rörigt, men det som jag upplever hindrar mig från att tappa gnistan för spelet är dess sten-sax-påse-tänk och dess många andra kvaliteter. Så som snabba och enkla menyer, responsivitet i striderna och skaparnas ypperliga känsla för detalj hos varje enskild Pokémons utseende och personlighet. Utöver detta besitter spelet faktiskt ett alldeles utmärkt multiplayerläge, som fungerar gudomligt bra offline – som det sig bör på en Nintendokonsol – och som faktiskt klarar av att leverera även online, till skillnad från många andra Nintendospel. Som ett extra tillskott har spelet dessutom amiibo-stöd från dag ett, och detta via ett Pokémon-kort på en av mina favoriter från Pokémon-världen, nämligen Shadow Mewtwo. I dagsläget är det dock bara Shadow Mewtwo som går att låsa upp och använda som karaktär i spelet genom användning av amiibo’s, även om många andra amiibo’s ger tillgång till mindre ”in-game” bonusar.

I det stora hela vill jag nog påstå att Pokkén Tournament håller sig på en nivå som är helt acceptabel, främst ur ett figthingspelsperspektiv, men även ur ett allmänt spelperspektiv. Ska man vara petig så kanske det också bör påpekas att spelets enspelarläge är ganska enformigt, bestående av turneringar i olika svårighetsgrader som alla är utformade på ungefär samma vis. Men då spelet först och främst är skapt för multiplayer-upplevelsen så tycker jag inte det är något som påverkar helheten av spelet. Gillar man Pokémon som franchise och fightingspel i helhet så tror jag helt klart att man kan ha en del kul med Pokkén, ålder, grafiska effekter och röriga strider till trots.

Skriven av: Sannie Jönsson