Prince of Persia: The Lost Crown

Av i i Recensioner, 9 Mer

Prince of Persia: The Lost Crown

Så var det dags för ytterligare ett spel i Prince of Persia-serien. Ubisoft har skapat ett metroidvaniaspel i persisk miljö.

Det har släppts Prince of Persia-spel till de flesta format genom åren såsom MS-DOS, NES, Xbox, Mac, Dreamcast och Sony PSP. Det första spelet släpptes 1989 till Apple II och därefter till en mängd andra format. Prince of Persia: The Lost Crown är det senaste spelet I serien. Spelet har släppts till samtliga av dagens konsoler (PS4, PS5, Xbox One, Xbox Series X|S, Switch samt Windows).

Prince of Persia: The Lost Crown är ett metroidvaniaspel som passar de flesta personer oberoende av spelvana. Detta tack vare flera svårighetsgrader samt vissa möjligheter att anpassa spelmekaniken. Spelet håller sig inom metroidvania-genrens spelregler på ett mycket bra sätt. Prince of Persia: The Lost Crown är ett kombinerat actionäventyr och plattformsspel som utspelar sig i två dimensioner. Världarna är som labyrinter i en platt värld. Du kan bara röra dig i sidled samt lodrätt. Det kan kännas väldigt begränsande men funkar bra.

Du spelar som Sargon i en värld som påminner om Persien. Du ska befria Mount Quaf och genom spelets gång träffar du på en rad färgstarka karaktärer. Flera är så kallade Immortals, en grupp beskyddare av riket.

Dialogerna som för den begränsade handlingen vidare sker med gamla hederliga textrutor men skönt nog slipper man läsa dem. Det är nämligen valfritt då dialogerna även är muntliga. Kvaliteten på röstskådespeleriet är ofta hög men det finns tyvärr även dalar där man undrar över hur en så pass stor spelugivare som Ubisoft kunnat låta rösterna passera genom kvalitetskontrollen.

Spelets mekanik med rörelse i enbart två dimensioner kändes snabbt helt naturligt. Spelvärlden i Prince of Persia: The Lost Crown är på sätt och vis öppen samtidigt som spelet är linjärt vilket tillsammans överraskande varelser och händelser gör spelet variationsrikt. Med öppen värld menar jag att delar av världarna inte kan spelas direkt när man når dem utan måste låsas upp med någon form av nyckel.

Jag tar ett exempel. Du kommer fram till ett ställe där det blir tvärstopp. Du kan inte hoppa till nästa sida. Du måste ta dig bakåt och leta efter en alternativ värld. Efter ett tag hittar du en pilbåge. Du drar till minnes att på ovan nämnda ställe fanns en sorts blomknoppar. Du tar dig tillbaka dit och skjuter på knopparna och då kommer löv fram som gör att du kan hoppa vidare. Här fungerade alltså pilbågen som en sorts nyckel.

Att på det här viset ta sig fram och tillbaka i spelvärldarna är ibland lite frustrerande och det är inte alltid man kommer ihåg vad som behövs var. Det finns dock genvägar på olika ställen och man kan märka ut intressanta platser med minnesfragment (memory shards) på den omfattande kartan som dessutom utökas med nya områden allt eftersom de upptäcks. På så sätt fungerar spelmekaniken bra och det är inte lika belastande att ta sig tillbaka till platser man redan besökt.

De olika världar runt Mount Graf innehåller en stor mängd fientliga varelser. Variationen mellan varelserna är ganska stor. Det gäller såväl utseende som sättet de uppträder på. Därmed tvingas man anpassa sitt eget attack- och försvarsmönster flera gånger under spelets gång. Det gäller inte minst spelets bossar, strider som över lag är välgjorda. Men även här, precis som för röstskådespeleriet, finns ojämnheter där vissa bossar är lite tråkigare än andra.

Sargon har ingen stor uppsättning av vapen men några för närstrid och några för strid på avstånd räcker för att ge tillräcklig variation. Man får dock olika uppgraderingar och nya förmågor under spelets gång. En mycket effektiv stridsförmåga är Athra Surges som inte kan utlösas förrän en mätare fyllts på. Athra Surges är en sorts superattacker som är effektiva men ganska svåra att få till på ett bra sätt i stridens hetta.

Men hur fungerar nu de olika rörelserna och attackerna? Det får du faktiskt till viss del prova dig fram till då Prince of Persia: The Lost Crown är förvånansvärt dålig på att förklara dem för dig som spelar. Det finns dock finns ett träningsläger som rekommenderas, där man kan öva sig i stridskonstens möjligheter.

Sargon passar riktigt bra som spelkaraktär. Hans spelmekanik är ytterst välgjord. Missar du ett hopp eller dör i stridens hetta kan du alltså inte skylla på kontrollen. Den är nämligen mycket precis och välkontrollerad. Rörelsemönstret är mycket bra vilket gör Sargon smidig där han hoppar fram mellan plattformar av olika slag eller strider mot konstiga flygfän av modell något större.

Striderna kräver ofta precision. Att attackera med precision och rätt sorts vapen är tillsammans med olika sorters undanmanövrar och kontringar av stor vikt.

Jag skrev att spelvärlden är platt. Det stämmer inte helt. Grafiken är nämligen tredimensionell vilket gör att det på flera ställen känns som om man skulle kunna fortsätta spelet in på djupet. Det är dock inte möjligt.

Prince of Persia: The Lost Crown visade sig vara en klart positiv överraskning. Att det skulle visa sig vara ett spel som näst intill varje detalj följer metroidvaniaspels regelbok är uppfriskande. Metroidvaniaspel kan bli enformiga men Prince of Persia: The Lost Crown visar denna genres styrka. Spelet gör det mesta, så som stridssystem, kontroll och speldesigna, rätt. Här finns alltså inte mycket att klaga på. Visst lite ojämnt tempo, ojämnt röstskådespeleri och dålig information om nya förmågor är negativt men det sänker definitivt inte spelupplevelsen.

 

Hitta fler bra deals här »

 

Det Bra

  • Ett metroidvaniaspel ut i fingerspetsarna
  • Mycket bra strider
  • Plattformsmomenten är uppfriskande
  • Snyggt och välljudande
  • Mycket välgjort

Det Dåliga

  • Spelet är dålig på att förklara bland annat stridshandlingar
  • Ojämnt röstskådespeleri
  • Ojämnt tempo
8

Skriven av: Mats Ernofsson