Rage 2

Galenskap är ett bra ord som beskriver Rage 2.

När Rage släpptes 2011 möttes det av en hel del kritik samtidigt som det hyllades av en annan skara. Jag hamnade lite mitt emellan och uppskattade vissa delar av spelet väldigt mycket. Tyngden i vapnen och den tekniska aspekten var otroligt bra samtidigt som världen kändes något platt och oengagerande. I uppföljaren lovas vi ännu mer action samt en större värld att leka runt i. Galenskap är ett bra ord som beskriver Rage 2.

Berättelsen tar vid 30 år efter det första spelet och det mesta känns igen på ett eller annat sätt. Du är Walker, en ranger som är den sista av sitt slag. Lägg till en arg individ kallad General Cross som leder en grupp av mutanter i jakt på världsherravälde. Ditt jobb blir givetvis att stoppa generalens framfart och försöka skapa någon form av fredligt liv i den trasiga världen.

Efter en actionfylld inledning bjuds du in i att utforska världen som finns kvar och trots att den till en början består av trasiga byggnader och sand så inser man snabbt att naturen har börjat återta sin plats. I fjärran skådar man grönska och stora vattenfall vilket direkt fick mig nyfiken på att börja utforska. Till sin hjälp tilldelas man ett fordon som kommer väl till pass då världen är ganska stor och att röra sig till fots längre sträckor är inget att rekommendera. Elaka mutanter finns lite här och var och de varnar inte ens innan kulor börjar vina. Som tur är är vår bil utrustad med både vapen och boost vilket gör att de flesta fiender snabbt är avklarade. Som mycket annat i spelet går fordon att uppgradera genom att loota och klara uppdrag. Rage 2 är trots allt ett klassiskt open-worldspel i många avseenden, på både gott och ont.

Det goda är att världen vi får tillgång till är otroligt vacker att utforska. Dimmiga träsk avlöser torra sanddyner som sedan övergår till lummiga regnskogar med mäktiga vattenfall. Både tekniskt och designmässigt levererar svenska Avalanche fantastiska vyer och en solnedgång att dö för. Detta gäller även de samhällen man besöker. Gammal stadsdesign möter futuristiska neonskyltar och de mörka trånga gränderna målar upp en bild av en värld fylld av elände och död. Jag är väldigt imponerad över det grafiska. Tyvärr är jag inte lika imponerad över innehållet i världen. Det mesta känns tyvärr statiskt och platt. Jag får vibbar av spelet Mad Max som drogs med liknande problem där fiender kändes utplacerade vid vaktposter och konvojer som åker på en förutbestämd rutt runt och runt i samma spår. Det känns helt enkelt inte levande vilket får mig att tappa intresset för utforskning ganska snabbt. Det är väldigt synd då det finns mängder med uppdrag och samhällen att upptäcka på egen hand. Efter ett tag kör jag enligt utsatt rutt och viker endast av när nya ikoner uppenbarar sig i färdvägens riktning.

Spelets kampanj är inte heller något att skriva hem över då vi har hört det mesta förut. För att kunna utmana General Cross så behöver man hjälpa allierade med uppdrag för att bygga upp både styrka och utrustning. Detta gör man genom att utrota fiender och deras tillhåll, förstöra stora vapenpelare, köra bilrace och liknande. Ett väldigt klassiskt upplägg helt enkelt. Variationen är inte jättestark men tack vare miljöerna och spelets gameplay så njuter jag ändå en hel del av spelet. För spelets strider är verkligen spelets starka sida och ju mer du uppgraderar din karaktär och vapen desto smidigare dansar du med en välljudande hagelbössa genom mutantmassorna. Det märks att DOOM är en stor inspirationskälla här då det nästan är lika smidigt att ta sig fram samtidigt som man avlossar tusen skottsalvor i ansiktet på en grupp mutanter. Tack vare alla olika sorters uppgraderingar så kan du skräddarsy din spelstil och varje vapen har olika bonusar beroende på vad du väljer att låsa upp.

Det finns som sagt mängder med möjligheter att skräddarsy sin spelstil och i menyn finns det flikar för vapen, karaktär och fordonsuppgraderingar. Vissa kanske föredrar att man laddar om snabbare efter att man har dödat en fiende medan andra föredrar att vapen laddar om sig själv när de inte används aktivt. Detta är en stor behållning av spelet och det är väldigt kul att testa sig fram. En sak som verkligen får mig ut och undersöka världen är jakten på nya vapen och uppgraderingar. Dessa hittar man i arker som kraschat lite här och var på planeten. Det är alltså på detta vis man får tag i nya vapen och det är helt upp till var och en att frivilligt leta efter dessa. Allt detta gör att striderna blir fantastiskt underhållande och det är utan tvekan den största behållningen med spelet.

Visst finns det massor att upptäcka och spelade man första spelet så kan man glädja sig åt några bekanta ansikten.

Precis som Rage är uppföljaren en väldigt spretig historia där vissa element känns helt fantastiska medan andra känns riktigt trista. Att världen känns så tom som den gör tar bort en hel del av utforskarglädjen samtidigt som de fina miljöerna bjuder på fantastiskt ögongodis. Striderna och uppgraderingssystemet skiner verkligen och gör att varenda strid känns underhållande. Kampanjen är rätt snabbt avklarad men för de som gillar att ”hundraprocenta” sina spel så finns det en hel del att göra. Jag är kluven när det gäller Rage 2 men det lutar ändå åt att jag uppskattar det för vad det är, en underhållande actionfest där allt annat är sekundärt. Går man in med den inställningen så kommer man garanterat att ha roligt med spelet.