Rockstar Games har åtminstone en handfull gånger fått sig själva att framstå som just rockstjärnor, och det med rätta. De har gång på gång visat upp sin förmåga att kunna skapa spel som innehåller allt från gripande berättelser med intresseväckande karaktärer till öppna välfyllda världar som bjuder på ren utforskarglädje. Att budgeten på de senaste spelen i deras ”portfolio” i många fall överstiger de största av Hollywoodfilmer förvånar just därför inte, och Red Dead Redemption 2 ser kort sagt inte ut att vara något undantag – snarare tvärtom.

Den välplanerade och minutiöst detaljerade inledningen som sakta men säkert vaggar spelaren in i de komplexa spelmekanikerna och tryggt lunkande berättelsen om ”The Van der Lind gang” är lika mycket ett mästerligt sätt att inleda en berättelse på som det är bevis på solid, genomtänkt och pedagogisk speldesign. I slutet av denna så kallade prolog introduceras den enorma spelvärlden i sin helhet. Vilken i kontrast till den något begränsade ytan i ”prologen” inte bara känns överväldigande, utan lockar också med sina vackra vyer till utforskning.

Pricksäkert komponerade karaktärer som John Marston, Susan Grimshaw, Lenny Summers och Hosea Mathews konverserar inte bara naturligt med varandra och med spelets huvudkaraktär (Arthur Morgan) i filmsekvenser eller i samband med händelser kopplade till storyn. Utan reagerar även på handlingar, på Arthurs klädstil, till och med på Arthurs välmående. Mycket för att det är just spelarens ansvar att ta hand om bestyr som dessa när det kommer till huvudkaraktären. Ramlar han i en ler-pöl blir han smutsig, rider han land och rike runt växer hans hår samt skägg och äter han inte blir han tunn och klen på fler än ett vis. Denna typ av detaljer slutar långt ifrån där, men att få upptäcka den typen av omtanke i ett spel på egen hand är en stor del av glädjen i att spela spel som Red Dead Redemption 2. Därför kommer jag försöka vara sparsam med denna typ av kuriosa.

Något annat som aktivt naglar fast såväl karaktärer som djur i världen är hur de interagerar med omgivningen. Bara tanken på den artistiska och tekniska anträngning som måste ligga bakom en så liten detalj som hur leran beter sig när en fot eller tass trampar i den, hur spåren i snön bildas när Arthur och hans gäng pulsar genom den eller hur regn blöter ner både kläder, päls och mark, är kort sagt hisnande. Som om inte det vore nog interagerar karaktärerna i gänget med alla typer av föremål på ett sätt som jag tidigare aldrig bevittnat. Det ser kort sagt realistiskt ut när karaktären i fråga plockar upp en burk bönor eller fäster pistolen i hölstret igen. Ingen ”clipping”, inga fjäderlätta rörelser, utan tyngd i varje rörelse och fasta gränser för var handen på karaktären slutar och föremålet börjar.

Med en så stor, omfattande och välintegrerad värld kan man förstås vänta sig att det finns mer än ett antal huvuduppdrag att fokusera på. Självfallet överträffar Rockstar Games även här mina förväntningar på så många vis att jag inte ens vet vart jag ska börja. Men jag tror likväl att möjligheten att jaga djur är en av de bästa utgångspunkterna. Inte för att möjligheten att jaga djur är något nytt i spelvärlden, utan för att jakten i Red Dead Redemption 2 kan innebära så mycket mer än att skjuta ett djur och nyttja delar av kroppen till matlagning. Här kan jakten även innebära ett djurskinn att uppgradera sin utrustning med, horn att skapa användbara föremål av och exklusiva pälsar att sälja eller sy kläder av. Det kan också innebära långa färder upp på de kalla bergstopparna som kräver varma kläder samtidigt som det kan innebära olika belöningar beroende på hur jakten går till. Att skjuta första bästa björn behöver inte ge en kvalitativ päls, precis som ett hagelskott kanske inte ger lika fina plädar som ett par välplacerade pilar.

Som om inte detta vore nog förväntas man som spelare dessutom ha plats att förvara såväl kläder, vapen och ammunition som kött, päls och horn någonstans. Allt detta ryms inte i Arthurs ficka precis. Och om hästen inte redan tagit Arthur till jaktmarkerna är det förmodligen här den kommer in i bilden. Ett västernspel hade förstås inte varit ett västernspel utan möjligheten att rida häst, och hästen i Red Dead 2 är mycket mer än ett färdmedel, den är även ett vandrande bagage och i många fall även Arthurs bästa vän.

För att få ut så mycket som möjligt av sin häst är det nämligen viktigt att skapa ett starkt band med den. Dels genom att sköta om den, borsta den och mata den. Men även genom att klappa den eller lugna den efter en hetsig sprint från ett gäng banditer. Sköter man om sin häst blir man rikligt belönad med en kompanjon som springer snabbare, är mer uthållig, mer lättmanövrerad och tål mer stryk när kulorna viner. Det finns dessutom flera olika typer av hästar att välja på, vissa går att finna ute i vildmarken och går att tämja, medan andra finns att köpa i diverse städer. Alla med olika potential när det kommer till uthållighet, snabbhet etc.

Häst är dock inte det enda sättet att färdas på. Det går även bra att ta tåget, någon av de många hästvagnarna i städerna eller ta sig fram till fots. Valmöjligheterna är många och allt eftersom öppnas fler möjligheter upp. Någon renodlad ”teleportering” som brukar finnas i andra stora ”open world” spel erbjuds dock inte, vilket man kan tycka är både bra och dåligt på en och samma gång. Å ena sidan kan det vara frustrerande att ta sig mellan vildmark och stadsliv när man vill sälja av nyjagade byten. Å andra sidan bryter spelet aldrig illusionen av den tid och plats spelet trots allt utspelar sig på. Något jag personligen faktiskt uppskattar, speciellt när vilda djur inte är det enda man kan fördriva tiden med mellan huvuduppdragen.

Under varje resa som görs, oavsett åt vilket håll, händer det alltid något spännande på vägen. Om det inte är en legendarisk älg som lockar så är det kanske en främling som behöver hjälp med sin häst, eller ett gäng banditer som försöker sig på ett rån. Alternativt snubblar en ormbiten man ut ur skogen och behöver motgift, eller så bjuder de mest obscena lantisarna in främlingar på middag. Det kan också hända att kompanjoner från ”The Van der Lind gang” rider förbi på en pratstund, eller att vilt främmande människor erbjuder Arthur att köpa hemliga skattkartor. Eller så… Ja, som ni kanske förstår finns det en väldigt lång lista på saker som kan hända på vägen mellan alla platser som man vill besöka i den vilda västern. Och tro mig, detta är bara en bråkdel av alla spännande saker som kan hända på varje utflykt i den enorma värld som erbjuds i Red Dead 2. För att inte tala om alla galna kombinationer alla dessa händelser kan resultera i.

Spelet tar sin tid, men den tiden det tar att göra vad man nu vill göra är under i princip alla omständigheter värt varenda sekund. Inte minst när man slår ihop allt ovanstående i en enda stor härlig röra och kombinerar det med vackert ackompanjerade västern inspirerade musikstycken, klapprandet av hästens klövar mot terrängen och kvittret från ännu en oupptäckt fågelart. Trots detta kan det lunkande tempot kännas frustrerande ibland. Åtminstone vid de mer stressande och actionfyllda sektionerna, där man ibland önskar att det inte tog fullt så lång tid att plocka upp dedär vapnet som ligger på marken. Eller att liket som ska flyttas väl inte ska behöva vara så besvärligt att lyfta. Även om tempot i de allra flesta fall adderar ytterligare till en så gott som perfekt atmosfär.

Med så mycket som redan sagts kan man kanske tycka att det rimligtvis inte borde finnas mer att prata om, men det finns det faktiskt. Det sista jag skulle vilja nämna är spelets kontroll, som även den är väldigt… mycket, på gott och på ont. Varje val som görs sker via snabba knapptryckningar eller knapptryckningar som kräver att du håller inne samma knapp en längre stund. Detta upplägg gör det möjligt att ge en och samma knapp flera olika funktioner, samtidigt som vissa handlingar blir svårare att ”av rent misstag” utföra. Kombinera detta med ännu ett lager av funktioner på samma knapp baserat på om höger axelknapp är nedtryckt eller inte så har vi ett ganska komplext kontrollschema som tar lång tid att lära sig. Något som kanske är oundvikligt i ett så massivt spel, men ändå ett faktiskt klagomål jag har, ett av de totalt två klagomålen jag har. Trots detta finns det ljuspunkter även när det kommer till kontrollschemat. De många och krångliga lagren på kontrollen lämnar plats till en del smidiga snabbfunktioner. Som exempelis möjlighet att justera kartans storlek utan att behöva gå in i någon meny eller möjligheten att byta till förstapersons perspektiv genom en enkel knapptryckning, bara för att nämna några.

Som avslutning på denna recension vill jag bara säga att det inte finns några som helst tvivel om att detta spel är värt din tid. Spelet besitter inte en enda missad möjlighet och levererar allt från en grandios öppen värld till små subtila detaljer i såväl berättelsen som omgivningen. Jag har själv aldrig tidigare spelat ett spel som innehåller så mycket och med så hög kvalité som i Red Dead Redemption 2. Under resterande delen av 2018 – och förmodligen en bra bit in i 2019 – kommer jag spendera så mycket tid jag bara kan i den vilda västern.

Skriven av: Sannie Jönsson