Som rebelledare kan du inte bara ta kontrollen över dina fienders minnen och spela upp dem för att se vad de gjort. Du kan även bekämpa fienden på en många andra sätt med en mängd kombos.

Remember Me är ett spel med många unika idéer, en del riktigt väl genomförda och en del mindre lyckade. Storyn utspelar sig i ett futuristiskt Paris, medan själva grundidén i Remember Me kretsar kring en ny uppfinning, ett hjärnimplantat som tillåter människor att spara och dela sina minnen online. Implantatet uppfanns av ett företag som kallar sig Memorize och som tjänat stora pengar på detta. Memorize fick med hjälp av denna uppfinning så småningom kontroll över större delen av alla människors minnen och utgjorde en direkt fara för befolkningen i staden.

Med ett multimiljardföretag som försöker få kontroll på vad varenda människa tycker och tänker faller det sig emellertid ganska naturligt att det dyker upp någon form av rebellisk motståndskraft. Det är här spelets huvudkaraktär, Nilin, kommer in i bilden. Nilin tillhör en grupp rebeller som kallar sig för ”The Errorists” och är en stark motståndare till Memorize växande kontroll över staden. I sin strid mot Memorize har Nilin en del passande vapen till sitt förfogande, bland annat förmågan att förvränga minnen och en ganska udda fightingstil. Det förstnämnda låter inte bara intressantare utan är faktiskt den mest intressanta och nyskapande delen Remember Me har att erbjuda.

Minnesförvrängningen funkar som ett redigeringsverktyg och ger Nilin möjlighet att öppna upp specifika motståndares minnen för att spela upp dem som en film och sedan stegvis redigera händelserna. Manipulerandet av minnen är enkelt och roligt men kan tyvärr inte användas fritt, utan bara på specifika karaktärer under specifika tillfällen i storyn. Tråkigt nog är det inte heller speciellt många av sådana tillfällen i spelet. Men å andra sidan är inte detta Nilins enda vapen, hon får även kontroll över andra vapen under äventyrets gång. Bland annat en spammer, som exempelvis kan spamma fienders minnen och på så vis paralysera dem för en kort stund.

Som det kanske märks så ligger det ett tydligt tema kring handling och vapen, samma tema ligger även runt närstriderna. Närstriderna kretsar framförallt kring taktbaserade kombos och undvikningar, men även kring något som man kan kalla för minnesavrättningar. Dessa är det häftigaste i närstriderna, där Nilin i en snabb och kraftfull rörelse använder sin minnesförvrängning till att snabbt överladda fiendens implantat och på så vis avrätta sin motståndare.

Spelet tenderar ändock att bli repetitivt med seglivade fiender och upprepande attackmönster, detta trots ett levelsystem och modifierbara kombos. Efter varje fiende man dräper vinner man lite erfarenhet som i sin tur går till Nilins totala erfarenhetspoäng och level. För varje level man ökar låser man upp effekter som kan implementeras i valfri kombo, en kombo kan med hjälp av olika tillämpade effekter exempelvis göra extra skada eller återge Nilins hälsa. Allt mixtrande mellan effekter och kombinationer sköts genom kombolabb som egentligen bara är ett menysystem där man enkelt kan överskåda sina upplåsta kombinationer och effekter.

Allt känns relativt enhetligt och är tämligen lättbegripligt, men förstörs av enformiga strider, sladdrig kamera och en väldigt sprattlig kontroll. Kameran sitter allt som oftast väldigt tätt inpå huvudkaraktären och vrids till höger, vänster, upp och ner i samma takt som Nilin själv. Lägger man till den sprattliga kontrollen på detta blir kameran inte bara ryckig utan rent ut sagt irriterande efter ett tag. Tyvärr är inte heller de parkour-inspirerade bitarna i Remember Me speciellt intressanta. Framförallt för att man gärna jämför med Assassins Creed, som är mil före på den fronten, men också för att det inte existerar någon direkt frihet i klättrandet. Man blir hela tiden påmind om vart man ska och vilken avsatts man ska hoppa till härnäst. Försöker man sedan avvika från den förutbestämda rutten hamnar man oftast i någon form av återvändsgränd.

När det kommer till det estetiska så har man även där bara till viss del lyckats. Musiken är kvalitativ och har en elektronisk typ av ton som går hand i hand med utseendet på det framtida Paris. Däremot låter röstskådespelarna till större del oengagerade och inte alls övertygande. Den enda röstskådespelaren som presterar är Kezia Burrows som spelar Nilins röst. Resterande delen av det estetiska säger mig inte speciellt mycket och känns ganska förglömligt.

Kort sagt skulle man kunna säga att bristerna i Remember Me ligger på den repetitiva fightingen, kontrollen och den i övrigt medelmåttiga känslan som spelet inger. Det hade inte heller skadat med fler partier av minnesredigeringen. Slutligen är Remember Me likväl ett spel som gör saker och ting på sitt eget vis, vilket ändå gör upplevelsen till något nytt och spännande.

Skriven av: Sannie Jönsson