Resident Evil 7 biohazard

År 1996 såg kritikerrosade Resident Evil dagens ljus, två år senare blev Resident Evil officiellt en serie, med uppföljaren Resident Evil 2. Hur bra står sig serien mer än 20 år senare?

Som första spelserie att ingå i kategorin ”Survival Horror” har Resident Evil redan sedan första spelet förtjänat en plats i historieböckerna. Detta inte enbart på grund av grundandet av en ny genre-subtyp, utan för att spelet i sig dessutom fick ett väldigt varmt mottagande av såväl kritiker som konsumenter. Serien har sedan första spelet sett ytterligare framgång genom spel som Resident Evil 2 och Resident Evil 4, men har sedan några år tillbaka börjat stagnera. Det är här Resident Evil 7 kommer in i bilden, som inte bara bryter ny mark, utan även lyckas behålla det som man skulle kunna kalla kärnan av vad Resident Evil har kommit att bli.

Resident Evil serien har genom åren hållt sig inom vissa ramar, medan de första tre spelen följt en mall kretsande kring fasta kameravinklar med ”Over The Head View” har de tre senaste spelen huvudsakligen kretsat kring tredjepersonsperspektiv med mer och mer betoning på action. Dessa så kallade ”mallar” har dock inte Resident Evil 7 tagit hänsyn till, utan har istället följt den trend som under de senaste åren blivit allt tydligare inom skräckspelsgenren, nämligen förstapersonsperspektivet. Ett inte allt för vågat drag, då framgångarna kring spel som P.T, Amnesia och Outlast talar för sig självt.

Att jämföra Resident Evil 7 med spel som Amnesia och P.T är dock inte riktigt rättvist, då Resident Evil 7, trots byte av perspektiv, fortfarande lyckas behålla den identitet som serien under åren lyckats bygga upp. Capcom har nämligen lyckats ge spelet en alldeles egen twist och graciöst kombinerat det nya perspektivet med såväl Old School Resident Evil Pussel som ett och annat konstigt Resident Evil vapen. Yttermera har story och karaktärer fått ett respektabelt djup samtidigt som spelets miljö och omgivningen fått ordentligt med eftertanke.

Spelet utspelar sig nämligen mitt ute i – vad jag enbart kan beskriva som – den amerikanska träskmarken, hos familjen Baker. Dit huvudkaraktären Ethan har tagit sig i letandet efter sin käraste. Platsen som familjen Baker har bosatt sig på bjuder på rikligt med växtlighet, leriga stigar och luftfuktighet som nästan går genom tv-rutan. Atmosfären är redan under de inledande timmarna av spelet så tät att man kan ta på den, inte enbart på grund av leran och växtligheten, utan även på grund av hur familjens hus ser ut att vara skött. Med mögel, griskadaver och annat smått och gått liggande kring knutarna. Det tar dock inte lång tid innan man förstår varför huset ser ut som det gör och varför Ethan kanske borde stannat hemma istället för att riskera både liv och lem för någon som förmodligen inte ens är i livet längre.

Man stöter strax efter inledningen i spelet på karaktärer som Jack och Lucas Baker, vilka inte bara får många händelser i storyn att fastna i minnet, utan dessutom bjuder på ett och annat ögonblick att förundras över skådespelarnas talanger. Handlingen må förvisso gå att likna vid den i äldre skräckfilmer, men med ett stänk av självmedvetenhet samt sin alldeles egna ton av ”Resident Evil-konstigheter”. Storyn är trots detta ytterst intresseväckande och minst sagt medryckande, mycket tackvare skådespelarna, men också tackvare den rysliga atmosfären. Ska man nu klaga på något inom något av dessa områden så är det huvudkaraktären, som kanske inte alltid är så övertygande i sin roll.

Då Huvudkaraktären Ethan befinner sig i ett hus bestående av en familj som verkar ha tappat greppet om världen utanför kan man kanske tänka sig just hur skruvat saker och ting kan te sig i ”The Baker Residence”. Och då ingen av familjemedlemmarna vill att Ethan ska störa familjefriden försöker de såklart göra sig av med honom på sina alldeles egna vis, vilket bjuder på en hel del uppskattad omväxling. I sin tur bidrar denna omväxling med nya problem att tackla vid hanterandet av varje enskild familjemedlem, vilket inte bara ökar variationen av skräckinjagande ögonblick, utan även bidrar till en ökad svårighetsgrad – då man måste lära sig anpassa sin spelstil efter varje ny familjemedlem. Hade det inte varit för att spelet laddar i evigheter efter det att man dött eller misslyckats med något hade den ökade svårighetsgraden varit helt och hållet uppskattad, vilket den nu kanske inte riktigt blir. De långa laddningstiderna är dock inte ett enormt problem, men de tar en ur den annars så välsvarvade spelupplevelsen.

Något som däremot inte erbjuder lika mycket omväxling som skräcken i spelet är de tidigare nämnda ”Old School Resident Evil pusslena”. Glädjen över att återse pusslena bidrar förstås till några pluspoäng, men då de är ganska få och inte speciellt svåra, eller omväxlande, lämnar de lite mer att önska. Detsamma gäller när det kommer till de vapen och uppgraderingar man finner under spelets gång. Just vapenvariation och vapenuppgraderingar är något serien blivit mer eller mindre synonym med under årens gång och i Resident Evil 7 skulle jag nog vilja säga att vapenuppgraderingar saknas helt, bortsett från ett par undantag. Variationen på vapnena är dock helt okej, även om jag personligen hade önskat några fler alternativ att välja på, för att inte tala om lite fler upplåsbara specialvarianter av befintliga vapen.

Utöver det ovannämnda har Resident Evil 7 stöd för VR på Playstation 4, vilket så småningom även kommer vara tillgängligt på andra plattformar. Jag har själv inte kunnat testa VR-stödet på PS4, då jag inte har tillgång till varken en PS4 PRO eller ett Playstation VR-headset. Men det faktum att spelet stödjer VR fullt ut ser jag som en stor bonus, då det ger mig en väldigt bra anledning att återbesöka Familjen Baker’s hem ytterligare en gång när jag väl skaffar mig all nödvändig hårdvara.

VR tillsammans med andra anledningar att spela om spelet, som exempelvis upplåsbara vapen, är något som jag personligen uppskattar, inte minst när det gäller spel som erbjuder ett New Game + läge, där man kan använda allt man samlat på sig under sin förra spelomgång i en helt ny spelomgång. Nu är det dessvärre så att Resident Evil 7 inte bjuder på ett sådant spelläge, vilket är en ganska stor besvikelse enligt min mening, inte minst då spelet inte tar mycket längre än omkring 10 timmar att spela igenom. Något som delvis råder bot på detta, eller i alla fall kan ses som plåster på såren, är att Capcom kommer bjuda på en kommande DLC, vid namn Not A Hero, nu under våren. Något som förstås är väldigt trevligt på den annars ganska giriga spelmarknaden.

Trots en helt ny approach, mängder av förändringar och en del brister lyckas Resident Evil 7 i det stora hela leverera ett alldeles ypperligt Resident Evil spel, förmodligen det bästa på flera år. Som om inte det vore nog skulle jag dessutom vilja säga att serien äntligen hittat tillbaks till sina Survival Horror rötter, där både skräck och hushållandet av resurser spelar större roll än förmågan att snabbt nyttja avtryckaren. Det finns utrymme för förbättring förstås, men kort sagt har Capcom lyckats blåsa nytt liv i en av de äldsta skräckspelserierna på marknaden.