På en främmande planet finner sig rymdscouten Selene sig fångad i en evig cykel av liv och död. En av de första stora exklusiva titlarna till PS5 lånar de bästa delarna från framgångsrika genrespel.

Efter att ha vaknat upp från kraschen på den främmande planeten Atropos utforskar jag försiktigt mina omgivningar. Området där jag landat består av uråldriga, överväxta ruiner från en svunnen civilisation. Jag hör ljudet av liv överallt, men inga tecken på högre livsformer. En stor cirkulär dörr leder mig till nästa kammare där en mänsklig gestalt ligger livlös på marken. Hon bär samma sorts dräkt som mig. När jag närmar mig ser jag att kroppen på marken är min egen. En kall kår skjuter ner längs min ryggrad och frågorna hopar sig i mig. Vem är detta? Vad har hänt henne? Har jag varit här förut? Är jag verkligen den jag tror att jag är?

Redan från dessa första steg in i världen infinner sig en tung stämning i Returnal. Spelet griper tag i spelaren och leder en genom vad som snart kommer att kännas naturligt, nämligen att dö och återfödas om och om igen. Spelet varnar redan vid startskärmen om att det är ett mycket utmanande spel där det är naturligt att behöva spela om stora delar när man dör. Detta är dock en klen tröst när man efter en timmes spelande faller offer för en ny fiende eller en av spelets otroligt svåra bossar.

Under de senaste åren har Roguelite-genren blivit mer och mer populär. Spel som Dead Cells och Hades har båda imponerat med sitt återspelsvärde, utmanande gameplay och frustrerande svårighetsgrad. Returnal är ett spel som liknar dessa på många sätt med små permanenta uppgraderingar mellan ”runs”, utmanande fiender och riktigt tighta kontroller. Den stora skillnaden är att även om Hades tecknade stil är väldigt uttrycksfull och Dead Cells retrokänsla kittlar den nostalgiska känslan i oss 30+ gamers så är Returnal ett fullvärdigt PS5-spel med skyhöga produktionsvärden. Spelet är byggt från grunden för att utnyttja Playstation 5:s alla styrkor. Från ljuddesignen till grafiken, laddningstiderna och kontrollens färdigheter. Spelet visar verkligen upp Playstation 5 inte som ett vassare Playstation 4, utan som en egen konsol med egna styrkor. Något jag längtat efter ända sen jag fick möjlighet att spela på den.

Det är svårt att beskriva känslan i spelet utan att antingen spela det eller dra ett flertal paralleller till andra spel och filmer. Den närmaste liknelsen för mig har varit Metroid-spelen. Känslan av att landa på en främmande och mycket fientlig planet med endast sin egen begränsade arsenal och upptäckarlust som enda sätt att klara sig på drar snabbt tankarna till Samus Aran och hennes äventyr. Både spelmönstret, upptäckandet och stämningen är väldigt mycket som om Nintendo hade beslutat sig för att göra ett modernt och aningen mörkare Metroid-spel. Tredje-persons perspektivet funkar utmärkt i Returnal och skulle ärligt talat förmodligen fungera bättre än Metroid Primes förstapersonsperspektiv även för Metroid. De andra influenserna man kan känna av är förstås Ridley Scotts Alien-franchise både i estetiken, atmosfären och till viss del fiende-designen. Jag får även stundtals vibbar från bokserien som är Southern Reach-trilogin och dess filmatisering Annihilation (tips för de som gillar sci-fi skräck på Netflix). Detta ihopkokat ger en mycket atmosfärisk och underbart obehaglig känsla i spelet som lyfts upp både av det visuella samt den fantastiska ljuddesignen. Spelets soundtrack är bland det bästa jag har hört i ett liknande spel och tillsammans med omgivningsljud och ljudeffekter ger det en mycket stark upplevelse. Det ska tilläggas att spelet stödjer 3D-ljud genom PS5:s handkontroll. Den som har ett par kompatibla hörlurar uppmanar jag starkt till att spela spelet på detta sätt då det gör väldigt mycket för inlevelsen i spelet. Jag använde själv mina Sony-MX3000 lurar som var fullt kompatibla utan någon extra installation. Spelet använder sig även av den väldigt avancerade rumble-funktion som finns i Playstation 5:s handkontroll. Man kan känna varje regndroppe som faller och fotstegen från ett annalkande monster i mycket god detalj. Detta kan låta som små detaljer, men tillsammans gör det mycket för inlevelsen.

Gameplaymässigt är spelet mycket utmanande, men det känns sällan orättvist. Även om jag dött otaliga gånger i spelet så har det oftast varit på grund av något jag själv kunnat göra annorlunda. Valt ett bättre vapen för situationen, siktat bättre eller framför allt duckat bättre. Spelets strider är många och kräver väldigt mycket färdighet för att bemästra. Utvecklaren Housemarque har tidigare ett antal spel under bältet som kan beskrivas som ”bullet hell”-spel. Alltså shooters där en stor del av utmaningen är att undvika massiva mängder projektiler i kreativa mönster. Tanken med dessa spel är ofta att man genom att bemästra dessa mönster och med en känsla för timing kunna klara även de mest digra omständigheter. På samma sätt är det i Returnal där framför allt bossarna är näst intill omöjliga att klara på första försöket då du inte känner till deras anfallsmönster. En klassisk devis inom roguelites är ”git gud” vilket även stämmer in här. Du gör inte framsteg främst genom att låsa upp uppgraderingar som i Hades, utan den största förändringen kommer från din egen förmåga att bemästra spelets utmaningar. Du är själv ditt främsta vapen. Utöver dig själv finns det förstås även en uppsjö med vapen som med olika modifikationer och förmågor ger variation till varje run. Även spelets mini-map är ett fantastiskt verktyg i strid då den visar dig alla fiender och även vilket håll de är vända åt. Det här är ett starkt verktyg som inte får underskattas. Då du själv styr kameran i spelet kan man lätt hamna med ryggen mot en fiende och här hjälper kartan dig från att bli huggen i ryggen. Kontrollerna i spelet är riktigt bra och man känner alltid att man har precis så mycket rörlighet som krävs för att göra rätt manövrar när det krävs.

Under spelets gång byggs känslan i berättelsen upp mer och mer. Även om det inte är ett nytt berättargrepp tycker jag att spelets användning av audio-logs för att föra handlingen framåt är effektiv. Man är mycket sitt eget sällskap på denna planet och vissa av de situationer man ställs inför även under spelets första speltimmar får håren att resa sig i nacken. Något som spelet gör bra är att man ofta kan känna sig redo för en plötslig jump-scare, men som aldrig kommer. Du skrämmer upp dig själv mest av allt. Spelets olika mysterium tillsammans med riktigt bra gameplay får en att hela tiden känna sig driven framåt.

Om man ser på spelets svagheter skulle jag främst säga att det stundtals kan kännas för tungt att påbörja en ny run efter att ha dött. Många gånger kan en run ta flera timmar, och att då behöva börja om på ny kula kan kännas som ett hårt straff. Jag hade gärna sett en aning mjukare uppstart för varje run. Möjligheten till ett spännande föremål eller en liten permanent unlock för att motivera till fortsatt spelande. Spel som Hades och Dead Cells har ofta kortare speltid där en run ofta inte tar mer än en timme och dessutom mycket behagligare uppstarter på en run. Båda dessa spel har även fler element av permanenta framsteg än Returnal har. I dessa spel känner jag aldrig att man lämnar en run utan att ha gjort några små framsteg som man kan behålla. I Returnal finns det dock en överhängande risk att du efter två timmars spelande inte har något nytt att ta med dig till nästa spelomgång annat än dyrköpt kunskap om en fiendes styrkor eller dina egna begränsningar. I slutändan kan en så pass hård skill-cap leda till att vissa spelare helt enkelt inte kan slutföra spelet en enda gång. Den stora frågan kanske då är ifall man som spelare är redo att möta ett spel som ställer så pass höga och oförlåtande krav på en som spelare.

Skriven av: Viktor Larsson