Sonic är nu ännu en gång tillbaks, även denna gång med både fart och fläkt. Men som i många av Sonics tidigare spel är det inte utan en del farthinder längs med vägen.

Idéerna kring spelets upplägg är många (och kreativa), men frågan man bör ställa sig är om de är speciellt väl genomförda. Sonic: Lost World erbjuder kort sagt ett tvättäkta Sonicspel i kombination med en del nya och fräscha idéer. Vad det innebär är att Sonic springer precis lika snabbt som förr, men under andra förutsättningar. Sonic befinner sig nämligen denna gång på en plats som på många vis kan liknas vid det universum vi tidigare bekantat oss med i Mario Galaxy. Världarna han besöker är oftast kurvade och böjda på olika vis, likt mindre planeter och plattformar, ungefär som i Mario Galaxy. Men utan större fokus på gravitationsskillnader mellan de olika plattformarna.

Sonic tar sig från plattform till plattform genom att nyttja både fart, väggspringande och vägghoppande i kombination med en rad nya specialförmågor. Däribland förmågan att förvandla sig till en snabbt spinnande bläckfisk för att enkelt ta sig fram under vattnet och förmågan att förvandla sig till ett snabbt spinnande svart hål som lätt kan sväva fram mellan avsatser uppe i luften. De olika förmågorna skiljer sig mycket åt och ger spelaren en bred variation, men är alla rätt svårstyrda. Det finns dessutom en större mängd specialförmågor att bekanta sig med, vilket förstås inte bidrar till en kortare inlärningskurva. Detta i kombination med den större mängden ”normala” förmågor Sonic har till sitt förfogande (väggspringande, vägghoppande, homingattacker, studsattacker med mera) gör inte spelet lättare att greppa precis. Det gör istället spelet väldigt förvirrande och närapå ogreppbart.

Det gör inte heller saken lättare att kameran är lika sladdrig som Sonic själv, eller att spelet skiftar mellan 2D och 3D lite då och då. Samt att de få gravitationsskiftningarna som sker mellan de olika plattformerna sker på ett så pass osammanhängande vis att man allt som oftast tappar bort sig själv. Utvecklarna skulle kort sagt lagt mer tid på spelbarhet och mindre tid på nya idéer.

Men med allt detta sagt vill jag ändå påpeka att Sonic: Lost World med jämna mellanrum erbjuder en del häpnadsväckande ögonblick. Ett bra exempel på ett sådant ögonblick är bland annat bonusbanorna som ger en möjlighet att finna Chaos-emeralder. Dessa bonusbanor funkar nämligen ungefär som ett virtual reality-spel, där man styr en fritt svävande Sonic genom att luta, vända eller vrida på 3DS-en och accelerera med R-knappen för att i sin tur samla in svävande bollar i en rymdliknande omgivning. Under dessa bonusbanor fann jag mig själv många gånger springade fram och tillbaka i lägenheten för att styra Sonic i rätt riktning och för att så småningom samla in alla de bollar som krävs för att tillslut få emeralden som belöning.

Sonic: Lost World erbjuder även ett skapligt antal vackra och detaljerade omgivningar som i en del fall ger 3DS:en en chans att glänsa. Men tyvärr har också detta mynt en baksida, då spelet med jämna mellanrum plågas av framedrops och stundvis laggande. Tråkigt nog har inte heller filmsekvenserna mycket att erbjuda, varken när det kommer till story eller kvalité. Filmsekvenserna är nämligen väldigt suddiga och verkar i första hand vara anpassade till Wii U, och kan i bästa fall locka till ett skratt eller två. Storyn är tydligt anpassad för barn, vilket såklart är väntat, men erbjuder då inte heller den äldre publiken speciellt mycket.

Räknar man sedan in musiken i ekvationen, som bitvis fastnar i huvudet och trots allt är vad jag skulle vilja kalla för ”nynnvänlig”, kan man nog säga att Sonic: Lost World inte är ett hemskt spel. Det är snarare ett spel som har potential och som, tillsammans med sin storebror på Wii U, skulle behövt några månader till under utveckling.

Läs gärna även vår recension av Sonic: Lost World till Wii U.

Skriven av: Sannie Jönsson