Att bläckfiskar sprutar svart bläck vet alla. Men att de kan bli humanoider som sprutar bläck i alla möjliga färger är mindre känt, men det är precis vad Splatoon handlar om.

Splatoon är Nintendos senaste skapelse, det är en helt ny spelserie som baseras på något som kallas för Turf War, det vill säga ”zon-baserat krig”. Men Splatoons zon-baserade krig har en något annorlunda twist, en twist som faktiskt gör Turf War till något mycket mer visuellt än vad det tidigare varit.

I Splatoon spelar man som bläckfiskliknande varelser som kallas för Inklings. De är humanoider, en bladning mellan bläckfisk och människa som har förmågan att förvandla sig till bläckfiskar när de så behagar. I sin mänskliga form besitter dessa varelser förmågan att skjuta färgat bläck med hjälp av diverse vapen, och som bläckfisk kan de simma i detta bläck för att snabbt ta sig fram eller för att enkelt gömma sig. Det är på detta vis Inklings krigar, de täcker stora ytor med sitt eget bläck och markerar på så vis sitt revir, samtidigt som de ger sig själva möjligheten att snabbt ta sig fram inom detta område. Bläcket fungerar även som ett försvar mot eventuella fiender som försöker ta sig in på området, då fiender lätt klibbar fast i detta bläck.

Inklingarnas sätt att kriga på är dock inte helt unikt, de har faktiskt naturliga fiender som krigar på liknande vis, dessa kallas för Octolings. I Splatoons kampanj är det just dessa fiender man blir tvungen att tackla, de har nämligen infiltrerat staden Inkopolis där alla inklings är bosatta och stulit deras enda strömkälla – The Great Zapfish. Det är upp till dig att återföra denna till synes heliga varelse.

Innan kampanjen startar får man dock skapa sig en egen Inkling – tjej eller kille. Man får också en snabb genomgång på hur Splatoon fungerar och hur man nyttjar sin Inklings förmåga att skjuta bläck och hur han/hon simmar i det. Man får även ta sig en titt på hur staden Inkopolis torg ser ut, som råkar vara spelets hub till både online-multiplayermatcher, lokala multiplayermatcher, kampanjen och diverse butiker. I denna hub finns en mystisk liten man vid namn Cap’n Cuttlefish. Av honom får man all bakgrundshistoria kring såväl Octolings som Inklings och deras långa krig emot varandra, även kallat The Great Turf War.

Under kampanjens gång får man lära sig alla grunder till hur spelet fungerar och det är här det börjar bli intressant. För Splatoon må se väldigt färglatt ut och det må ha en väldigt flummig och något bisarr story, men det erbjuder en mycket intressant spelmekanik som faktiskt kräver en del motorik och en del strategi. Att skjuta bläck är enkelt och görs med höger axelknapp, detsamma gäller simmandet som görs med vänster axelknapp. Men eftersom man hela tiden måste hålla omgivningen täckt med sitt eget bläck och dessutom överlista fienderna så krävs det lite strategi. För man har inte hur mycket bläck som helst, man måste med jämna mellanrum låta bläcket autogenerera genom att simma i sitt eget bläck, och man kan förstås inte ställa sig i fiendernas synfält utan konsekvenser. Det gäller helt enkelt att överlista fienderna genom att spruta bläck på rätt ställen, för att i sin tur kunna hålla sig gömd och överraska dem när de har garden nere. Bläcket har även en hälsogenererande effekt, så att hela tiden se till att kunna retirera när man blir skadad är A och O för att lyckas i Splatoon.

Att kontinuerligt skifta mellan bläckfisk och människa går snabbt och känns rätt fort naturligt. Balansen mellan reträtt och attack är dessutom något som rent spelmekaniskt tilltalar, det gäller att finna en perfekt balans. Men det slutar inte riktigt där, utan som Inkling kan man dessutom simma i så gott som alla riktningar, det vill säga även uppför väggar. Detta ger bläcket ännu ett användningsområde och spelaren ännu en faktor att räkna in när man markerar revir. Plussar man sedan på några lagom flummiga bossar, lite bläckgranater och andra liknande subvapen, samt en rad olika uppgraderingar till både subvapen och huvudvapen så blir kampanjen riktigt underhållande att ta sig igenom.

Såhär långt gör Splatoon allt rätt, men det finns likväl ett och annat att klaga på. Det ena är att kampanjen kunde ha varit längre då den faktiskt går att ta sig igenom på bara några timmar. Och det andra är att varje bana i kampanjen utgår från en slags kategori och en förutbestämd mall. Det vill säga att en bana kan se ut på ett specifikt vis och gå ut på att exempelvis förinta alla Octolings inom en sluten arena och sedan byta utseende till nästa område i kampanjen, men fortfarande gå ut på samma sak (alltså att förinta alla Octolings inom en sluten arena). Detta upplägg gör att en del banor känns generiska och fantasilösa, speciellt när musiken inom varje typ av bana också är densamma.

Allt som allt är dock Splatoons kampanj väldigt underhållande och värd att spela igenom, men kampanjen är ju enbart det man som ensam spelare kan välja att roa sig med i Splatoon. För det finns trots allt en helt annan sida av Splatoon, en som helt inriktar sig på multiplayer både lokalt hemma i soffan och online, med och emot sina vänner. Denna del av Splatoon skiljer sig något från kampanjen, den innefattar nämligen en drös med alternativa vapen att lära sig bemästra och kretsar mest kring att tjäna pengar, som man sedan kan köpa ny utrustning för.

Dessvärre har mina upplevelser på onlineläget varit väldigt dåliga, faktiskt så dåliga att jag inte kunnat genomföra mycket mer än ca 20% av de 100 matcher som jag försökt delta i. Detta har delvis berott på dålig kompabilitet från Nintendos sida, då deras onlinetjänst tyvärr inte fungerar med alla typer av routrar. Den enda ljuspunkten i detta är att jag med relativt stor säkerhet kan säga att man bör undvika att använda sig av Telias Thomson-router (model TG789vn med flera) om man vill spela Splatoon online. För utan att konfigurera routerns inställningar kan man glömma att bli insläppt på någon typ av online-match i Splatoon. Det var endast efter en rad modifieringar av routerns inställningar som jag lyckades ansluta till ett begränsat antal matcher.

Men ska man se till de matcher jag lyckades ansluta, så kan jag säga att Splatoon är ungefär lika kul online som det är offline. De matcher som jag fick mest erfarenhet av var de matcher som kallas för Turf War. Dessa matcher går i stort sett bara ut på att du och ditt lag ska färglägga så stora ytor av en bana som ni bara kan inom en viss tid. Under matchens gång kan man enkelt se på Wii U Padden vilket lag som täckt banan med mest färg, det laget som har täckt mest yta innan tiden är slut är det lag som vinner. Under dessa matcher är det dock bara färgläggningen i sig som ger poäng, så att skjuta ner sina motståndare ger inga extra poäng och hjälper en alltså inte att snabbare nå högre level.

Är man å andra sidan sugen på att skjuta ner sina motståndare istället för att måla gatorna i sitt lags färg ska man testa Ranked Matches eller Ranked Mode. I Ranked Mode ska båda lagen nämligen se till att täcka specifika ytor av kartan med sitt lags färg och samtidigt hålla ytan i den färgen under en viss tid. Då båda lagen ska försöka kontrollera samma lilla yta blir det lätt väldigt hektiskt och man får helt enkelt se till att skjuta ner så många motståndare man kan om man ska ha någon chans. Varje nedskjuten motståndare ger extra poäng och varje gång man själv blir nedskjuten resulterar i ett smärre poängavdrag. Att nyttja spelets huvudmekanik, det vill säga att gömma sig i sitt eget bläck, är både användbart och nervpirrande i denna typ av matcher. Spelläget är riktigt underhållande och det ger verkligen liknande spellägen som King Of The Hill en mer visuell tolkning, då färgerna väldigt tydligt visar vilket lag det är som har kontroll över området. Det sorgliga är dock att det inte finns någon som helst möjlighet att kommunicera med sina medspelare, då varken text- eller röstchatt finns tillgängligt någonstans i onlineläget, vilket känns rätt trist.

I det stora hela är dock onlineläget helt okej, men då enbart om man bortser från de potentiella anslutningsproblemen. Små finesser som att kunna titta på Wii U Padden för att se hur mycket av kartan varje lag har färgat är trevliga och väldigt välkomna. Men avsaknaden av andra finesser, som exempelvis röstchatt, är något som inte känns riktigt rätt i ett spel av denna typ. Möjligheten att levla och lära sig nya förmågor, samt tjäna pengar och utöka sin arsenal genom att köpa nya vapen, finns förstås också. Men det finns å andra sidan inget smidigt sätt att ändra vapen eller förmågor på i onlinelägets lobby. Kort sagt finns det en del att förbättra när det kommer till onlineläget.

Allt som allt är Splatoon en frisk fläkt på en annars mättad online-shooter-marknad. Det erbjuder en del nytänk och det är väldigt roligt, både själv och med andra, men är å andra sidan ganska opålitligt online. Som sann Nintendo-fanatiker tycker jag att Splatoon mycket väl kan vara ännu en stortitel, då spelet i helhet faktiskt håller ganska hög standard. Det är dock typiskt Nintendo att tappa poäng på onlinedelen. Trots det är det kanske inte värt att argumentera om huruvida Splatoon är värt ett köp eller inte då spelets största del faktiskt är de onlinebaserade bitarna, även om det finns möjlighet att spela lokalt multiplayer hemma i soffan.

Written by: Sannie Jönsson