Super Smash Bros. är vid det här laget ett vida känt fenomen. Spelserien besitter 4 klasiker som än idag står sig i underhållningsvärde och blir nu utökad med vad som verkar vara den mest kompletta titeln i skaran.

Super Smash Bros. Ultimate har marknadsförts hårt de senaste månaderna. Inte bara som Nintendos senaste heta titel utan även som det Ultimata Smash Bros.-spelet. Med all rätt! För Super Smash Bros. Ultimate besitter verkligen allt man kan önska av ett smash-spel. Alla tidigare karaktärer, alla banor, all musik och i stort sett alla spellägen från alla föregående spel i serien. Utöver detta bjuder det på 12 nya karaktärer, förbättrad grafik på allt ifrån banor till karaktärer, mer detaljerade karaktärsanimationer, en handfull nya banor och ett rykande färskt en-spelarläge som faktiskt levererar väl över föregående titlars dito.

En-spelarläget heter World of Light och går i helhet ut på att rädda spelets alla deltagare/karaktärer från vad som verkar vara Smash Bros. universumets hittills största hot, Galeem. Detta får man som spelare förklarat för sig under kampanjens actionpackade inledningssekvens. Samtidigt som man får lära sig att Kirby är den enda som lyckats komma undan och att alla andra deltagare blivit besatta av andar som verkar komma från olika speluniversum som är relaterade till Nintendo. Dessa andar går att lägga vantarna på så fort man besegrat dom och de deltagare de förhäxat. Andarna tillsammans med deltagarna/karaktärer hakar efter deras förlust på Kirby och tillsammans bildar de det lag som tros kunna sänka Galeem.

Med totalt 75 karaktärer att rädda och väl över 1000 olika andar att hitta finns det en hel del att göra i World of Light. Speciellt med tanke på att de flesta andar går att uppgradera på diverse vis. Min estimering är att kampanjen tar ungefär 20 timmar att springa igenom, medan man kan spendera mycket mer tid än så om man vill låsa upp allt och uppgradera alla sina favorit-andar till bästa möjliga nivå. Något som tackvare kampanjens omväxlande natur helt klart är värt att lägga tid på, även om mängden filmsekvenser och storyn i allmänhet lämnar lite mer att önska.

Men, World of Light är bara är ett av många spellägen i Smash Bros. Ultimate. Bara för att nämna några, så är det gamla hederliga ”Classic Mode” tillbaka och kräver nu 76 separata genomspelningar för att man ska kunna anse sig som 100% klar. All Star Mode är också tillbaka, och med den betydligt större skara Smash-deltagare känns All Star Mode mer skrämmande än någonsin att ta sig an. Detsamma gäller Mob-Smash (tidigare multiman mode).

Nu till det kanske viktigaste av allt i hela Smash Bros.-serien, nämligen flerspelarläget. Och precis som alla andra Nintendo-spel är Super Smash Bros. Ultimate helt fantastiskt att spela tillsammans med vänner som sitter precis bredvid. Faktum är att Super Smash Bros. Ultimate’s ”couch-co-op-matcher”, turneringar och ”couch-versus-matcher” är så förbaskat bra designade i allt från hastigheten som matcherna rör sig i till den feedbacken man får vid varje perfekt timat slag. För att inte tala om den myriad av valmöjligheter som finns till spelarens förfogande. Det är nästan är omöjligt att lägga ifrån sig kontrollen. I alla spellägen man spelar i lokalt flerspelarläge har man möjlighet att modifiera i stort sett allt som har med matchen att göra. Allt ifrån tid, kontrollschema, mängd föremål som genereras under matchen, vilka föremål som ska genereras till hur många liv varje spelare ska ha. Varje inställning kan sparas till specifika användare eller som ett separat inställningsschema att återanvända vid önskat tillfälle.

Det faktum att det sedan finns ca 103 banor att spela på, med både vad som kallas för en Omega version och en Battlefield version (alltså tekniskt sett 309 banor) samt 76 olika karaktärer att spela med gör att omväxlingen i Smash Bros. Ultimate når en absurd nivå, det finns garanterat något för alla. Det är inte helt utan anledning jag och mina vänner blivit sittandes i flertalet 8-timmars pass utan minsta fundering på en paus eller byte av spel. Dessa sessioner har dessutom enbart kretsat kring det traditionella spelläget, inte turneringsläget, special-smash-läget eller det helt nya Squad-Strike – ett traditionellt tag-läge, där man kan spela som tre eller dyra olika karaktärer åt gången.

Skulle det mot förmodan vara så att man behöver ännu mer omväxling finns det även möjlighet att välja musik till varje bana man kan spela på. Det finns straxt över 800 (!!!) olika låtar att välja på, så var försiktig innan du börjar bläddra, det är farligt lätt att fastna. Varför är det lätt att fastna undrar ni? Jo, för att Super Smash Bros. Ultimate har – utan minsta överdrift – det absolut bästa biblioteket av spelmusik du kan tänka dig. Det handlar om de bästa låtarna i såväl klassiskt som remixat utförande från mängder av de absolut BÄSTA spel som befunnit sig på en Nintendo-konsol. Det är kort sagt Magi i sin renaste form, och jag älskar det.

Slutligen kommer vi till den bit jag kanske minst vill tala om när det kommer till Nintendo-spel. Nämligen online-läget. Nintendo har aldrig varit starka när det kommer till online multiplayer, och detsamma gäller tyvärr Super Smash Bros. Ultimate, även om onlineläget är fullt funktionsdugligt. Nintendo envisas än en gång med att undvika dedikerade servrar och lägger fokus på peer-to-peer. Vad detta resulterar i är en del skakiga uppkopplingar och en del ganska o-responsiva karaktärer på skärmen. Vilket är oerhört synd när Super Smash Bros. Ultimate innehar den kanske mest responsiva och mest precisa kontrollen hittills i ett Smash-spel. För att inte tala om hur härlig feedbacken är vid varje slag, hur välanimerade alla karaktärer är och hur hetsigt tempot är. Många av alla dessa viktiga aspekter försvinner lite då och då online – på grund av lagg – förstås inte 100% av tiden, men i tillräckligt stor utsträckning för att det ska vara irriterande.

Allt som allt är Super Smash Bros. Ultimate det absolut bästa spelet i serien, det finns ingen tvekan om det. Bortsett från den uppenbara bristen på online-läget så saknar detta spel egentligen bara tre mindre spellägen från föregående titlar, nämligen Homerun Contest och Target Practice, något jag personligen kan leva utan. Det har tillkommit så mycket nytt och i princip allt från de gamla spelen finns här att finna i nytt fräscht utförande, allt ifrån spellägen till musik och grafik. Allt som allt ser jag detta spel som komplett, trots sina brister online. För mig kandiderar detta spel likväl till Game of The Year, precis som Red Dead Redemption 2, Marvels Spider-Man och God of War.

Skriven av: Sannie Jönsson