”Tales of Arise levererar härlig underhållning och är utan tvekan ett av mina favoritspel detta år.” Detta enligt Roger.
För första gången är det jag som kokar te, tänder ett ljus och slår mig ner i soffan med spel i ”Tales”-serien. Trots att Tales of Arise är det sjuttonde spelet i har jag haft ytterst lite att göra med dessa titlar fram till nu. Jag har ofta velat ta mig i kragen och spela igenom något av dem men som så ofta kommer något annat emellan. Efter mängder med speltimmar i Arise är jag dock väldigt glad att just detta blev mitt första.
Sedan de första bilderna läckte ut på Tales of Arise har jag varit väldigt sugen på att prova det. På pappret är det ett rollspel som verkar passa mig som handen i handsken med sitt färgglada utseende spännande karaktärer. Det förstnämnda knockar mig direkt när spelet startar. För det första så inleds spelet med en animerad sekvens som påminner starkt om en riktigt vacker anime. Allt är skarpt, snyggt och vackert. Redan innan spelet ens hunnit börja så är jag fast och världen griper tag på en gång. Vi kastas mellan den gamla världen Dahna och den mer avancerade världen Rena där motsättningar funnit i många decennier sedan Dahnas befolkning förslavades av Renans.
Berättelsen börjar i ett slavläger där Dahnen kallad ”Iron Mask” sliter med andra slavar innan tillfälligheter för honom samman med en Renan kallad Shionne. Tillsammans med motståndsrörelsen Crimson Crows lyckas de fly och där börjar äventyret på riktigt. Till en början är det en ganska knaper skara karaktärer som försöker samsas och dra åt samma håll trots att de är från två olika världar, men ju tydligare deras mål blir desto fler medhjälpare lyckas de få med sig. Karaktärerna är för det mesta väldigt bra skrivna och samtligas öden berör faktiskt mer än vad jag trodde att de skulle göra. De byggs upp på ett bra sätt vilket gör att jag mer än gärna tar en extra pratstund med dem när tillfälle ges. Inte bara för att lära känna dem bättre utan också för att karaktärerna bygger upp ett förtroende för varandra som kan gynna i både strider och val som måste göras. Innan man vet ordet av det så är man fullkomligt investerad i deras öden och den vackra världen.
För vackert är Tales of Arise verkligen. Den tecknade grafiken flyter på otroligt smidigt och färgerna framhäver världen på ett ypperligt sätt. Designen är också väldigt bra det hela påminner verkligen om en riktigt fin animefilm. Vare sig man befinner sig i den heta öknen, kalla bergen eller de lummiga skogarna så är varenda bildruta värd att skrivas ut och placeras i en tavelram. De gigantiska bossarna är både snygga och roliga att möta. Hade gärna sett en aning mer variation i fiender då de många gånger bara skiftar i färg beroende på vart man befinner sig i spelet. Men det är en väldigt liten sak i det stora hela och jag skulle vilja påstå att Tales of Arise är ett av de snyggaste spelen jag spelat på många år. Musiken går inte heller av för hackor utan bidrar starkt till stämningen och världen. Vackra stycken av en symfoniorkester som formar fram både känslor på ett väldigt bra sätt. De första timmarna blev det dock en hel del av samma melodi vilket, trots vacker, kunde bli en aning påfrestande.
En av de största utmaningarna är att komma in i stridssystemet och alla möjligheter som erbjuds. För här finns det otroligt mycket att lära sig samt bemästra för att göra striderna både mer underhållande samtidigt lättare. De första tio timmarna förklarar spelet på ett pedagogiskt och smidigt sätt hur allt fungerar men det är först när jag själv vågar prova saker som allt faller på plats. I striderna har man full rörelseförmåga över sin karaktär vilket innebär att du kan röra dig över hela stridsytan och attackera som du själv behagar. Det som är speciellt här är att man bara har en standardattack och resten av din arsenal bygger du upp med hjälp av olika förmågor du lär dig. Rent krasst så kan man säga att standardattacken mest används för att hålla igång kombos. För det är kombos man siktar på och det som gör mest skada. Man sätter själv ut tre stycken attacker som kan variera mellan fysiska attacker så som svärd och elementattacker så som eld, vatten och vind. Dessa attacker kostar olika poäng för att använda vilket innebär att man måste ha en bra variation mellan både billig och lite dyrare attacker. Allt för att kunna bygga så bra kombos som möjligt. Tillsammans med ens datorstyrda vänner så kan man bygga upp fantastiska kombinationer som göra massor av skada, samtidigt som man med olika knapptryck sammanfogar karaktärernas specialattacker till någonting alldeles extra. Mycket handlar om timing och när man använder vad. Låter det rörigt? Till en början kan det vara det men ju mer tid man lägger ner på att lära sig desto mer belönande blir det. Och i slutändan är det verkligen värt det när man slaktar sig igenom strider på ett snyggt och effektivt sätt. Man kan snabbt och lätt hoppa mellan olika karaktärer och en positiv sak är att man i realtid kan ändra sina attacker, sin utrustning och taktik under en strid. Väldigt välkommet när man möter en svår fiende som man kanske inte har utrustat sig rätt inför.
Världen man utforskar har delats in i många mindre delar vilket innebär att det inte är en öppen värld i den bemärkelsen man kanske är van vid. Som helhet är den rätt stor. Den leder en oftast på rätt väg vilket minskar utforskandet en del men gör också att berättelsen kommer i fokus. Personligen gillar jag detta upplägg bäst då jag oftast inte vill ge mig ut på allt för stora omvägar när jag ska rädda världen. Med det sagt så säger jag inte att det inte finns side quests, för det finns det. De är dock oftast inte av den sorts som får en att gräva djupare i karaktärer eller själva världen. Ibland kan jag dock tycka att det är lite svårnavigerat när man försöker hitta sin nästa destination. Stjärnorna som skall guida kan vara svårhittade emellanåt eftersom kartan är indelad i så många olika områden.
Tales of Arise levererar härlig underhållning och är utan tvekan ett av mina favoritspel detta år. Det är målinriktat och det slösar inte med min tid i onödan utan för mig oftast åt rätt håll även när det fokuseras på något mindre uppdrag. Jag uppskattar att men vet vilka man har pratat klart med i världen genom att det läggs till en bock vid de karaktärer som inte har något mer vettigt att säga. På så sätt slipper man springa runt och fråga samma personer flera gånger. Spelet är bra på såna lösningar och det är väldigt välkommet. Söker man ett rollspel med bra story, intressanta karaktärer, roligt stridssystem och en värld vacker som en tavla så behöver man inte leta längre. Höstmörket känns genast lite ljusare.
Det Bra
- Roligt stridssystem
- Otroligt vackert
- Intressanta karaktärer
Det Dåliga
- Fiendevariationen
- Svårnavigerat ibland
