Årets spel? Ja, Sannie har redan utnämnt The Last of Us till det. Spelet tycks ha allt – gripande människoskildringar, fantastiska vyer, en mångfacetterad berättelse och mycket mera.

Redan 1996 blev företaget Naughty Dog en välkänd del av den moderna spelindustrin med sitt Playstation-debutspel Crash Bandicoot. Det är dock många år sedan och Naughty Dog har under tiden hunnit leverera mer än en lyckad spelserie och bland annat startat upp en ny storsäljare till Playstation 3, Uncharted. Även om Crash Bandicoot i mina ögon inte var fullt så intressant som resten av världen verkade tycka så må jag säga att jag på senare tid, tack vare spel som Uncharted, öppnat ögonen för Naughty Dog som spelutvecklare. Och tur är väl det, för lagom till PS3:ans avgång lanserar dem ett av de mest raffinerade spelen jag hittills fått äran att uppleva.

The Last of Us är en grymt välbalanserad och mångfacetterad berättelse om två personer som tillsammans försöker överleva i en värld där hela mänskligheten har splittrats. Den motbjudande svampliknande växtligheten som via sina sporer infekterat stora delar av världen är vad som fått världen att gå i kras. Ellie och Joel, som är spelets huvudkaraktärer, hamnar under komplicerade omständigheter i varandras sällskap. Deras mål är att tillsammans ta sig till den mystiska gruppen ”The Fireflies”, men förhållandena är minst sagt grymma och det verkar krävas mer än mänskligt mod och viljestyrka för att nå slutdestination.

Lyckligtvis är Joel inte vilken man som helst. Han har ca 20 års erfarenhet av postapokalyptisk överlevnadsinstinkt i blodet och lägger därmed extrem vikt vid försiktighet och återhållsamhet. Just återhållsamheten och försiktigheten är något som genomsyrar hela spelet. Det är A och O för att lyckas överleva. Att slösa sin ammunition och övriga tillgångar vårdslöst under en strid kan göra kommande strider mer eller mindre olidliga, kanske till och med omöjliga. En del gånger blir man tvungen att hålla sig i skymundan för att undgå fienden helt. Lyckas man å andra sidan inte med det får man vara beredd på att lägga svansen mellan benen.

Trots Joels karjade yttre märker man dock att det någonstans under ytan finns en vanlig man, en man från en svunnen tid. En tid då mänskligheten hade kontroll och inte tvingades hålla sig gömd från vad som än lurade ute i mörkret. Detta är något som spelets andra huvudkaraktär, Ellie har svårt att greppa. För henne är denna svunna tid inget annat än en dröm. Hon är nämligen uppväxt i detta postapokalyptiska helvete och har inte en aning om vad hälften av alla de, i hennes ögon, konstiga vanor som människor hade förr i tiden. Det bidrar till många intressanta och engagerande dialoger som man under alla omständigheter vill ta del av.

Joel och Ellie tar sakteligen lärdom av varandra och i ungefär samma takt som karaktärerna, lär man själv också känna vilka dessa människor är. För människor är precis vad dem är. Människor med känslor, ett gediget förflutet och äkta nyanserade reaktioner på det de upplever runtomkring sig. Andra människor de stöter på känns lika nyanserade och man ser snabbt självklarheten i all den kunskap Joel besitter. För även om Joel är en man med mycket råstyrka har han även en del mellan öronen och en hel del kunskap kring hur man tillverkar vapen och redskap som kan vara duon till hjälp.

Joels kunskap sträcker sig visserligen inte milavis, men räcker mycket väl till var ändamål. Att slänga ihop en molotov cocktail är kanske inte någon överkurs, men när man pratar om egenhändigt hopsatta ”splittergranater” eller egenhändigt modifierade vapen börjar man kanske närma sig något som liknar överkurs. Man hittar nämligen en del överblivet material liggande lite här och var, allt från passande trasor till molotov cocktails och splitter till splitter granaten. Man har dock inte plats med alltför många exemplar av varje pryl i sin ryggsäck och tvingas därför att välja noggrant hur man spenderar sina fynd.

Alla engångsvapen kan man sätta ihop på valbar plats, under förutsättning att man har ryggen fri, och tar några sekunder för Joel att montera ihop. För att vara så väl förberedd som möjligt bör man då alltså vara med på att man behöver lite tid på sig att i värsta fall kasta ihop ett hälsokit och sedan lägga om såren. Att sätta ihop engångsvapen och hälsokit sker alltså i realtid och kan göras ”på flykt”, men när det kommer till vapenmodifikationer behöver man en stabil bänk att skruva vid. Vapnen modifieras med diverse kugghjul, metalldelar och verktyg som man på diverse ställen hittar under duons äventyr. Med dessa prylar kan man förbättra siktet, öka skada, utöka magasin och höja hastigheten man avlossar skott på.

Man hittar dessutom någon form av piller (jag kan bara ana vad de representerar) som Joel i sin tur kan förtära för att öka sina förmågor som överlevnadsexpert. Men bara för att Joel är den som vågar trycka i sig ett och annat piller för att exempelvis öka koncentrationsförmågan eller kanske till och med minska skakningar när han håller ett vapen i handen, betyder inte det att Ellie på något vis är hjälplös, snarare tvärtom. Ellie är trotsallt uppväxt i denna miserabla verklighet och kan mycket väl ta hand om sig själv. Vilket i sin tur kräver en klok A.I. (artificiell intelligens) och även detta klarar Naughty Dog att leverera med bravur. A.I:n är sånär perfektion man kan komma i dagens läge.

Med en något mindre erfarenhet av PS3:ans kontroll finner jag, trots spelets många funktioner, kontrollen i The Last of Us väldigt lättbegriplig. Spelupplägget är inte speciellt hektiskt i sig, så man vaggas sakta in i spelmekaniken. Att ta sin tid och använda huvudkaraktärens hörsel för att identifiera fiendernas position bakom väggar och runt hörn är en väldigt enkel idé, men som utvecklarna integrerat så pass bra att det känns tillräckligt djupt och nödvändigt för att kunna få det övertag man behöver. Menyerna man monterar ihop engångsvapnen i och hanterar resurser i är även dem enkla och logiskt upplagda.

Striderna utspelar sig både på distans och på nära håll, där vissa fiender inte är lika lätthanterliga på nära håll, medan andra enklast behandlas i närstrid. De mänskliga motståndare man möter beter sig, just precis mänskligt och kräver en avsevärt mycket mer taktisk approach än sina motsvarigheter, The infected. De infekterade kan se ut på olika vis och kräver olika tillvägagångssätt för att utplåna. Runners är exempelvis svåra att smyga på och springer allt som oftast rakt på en. Clickers saknar däremot helt och hållet syn och går relativt lätt att smyga förbi. Denna mångfald av fiender ger varje strid en mening och ser väldigt sällan, om någonsin, likadan ut.

För att toppa denna hitintills perfekt ackompanjerade skapelse har Naughty Dog ur alla artistiska synvinklar skapat det vackraste och mest hänförande yttre i denna konsolgeneration. Med vyer som man i verkliga livet hade behövt fara till andra planeter för att uppleva och dessutom ett soundtrack som är så skräddarsytt till spelets yttre att man knappt tror sina öron. Utan att på något vis överdriva vill jag säga att både röstskådespelare och kompositör under majoriteten av spelet fått varenda fiber av min kropp att känna och förstå precis det våra huvudkaraktärer upplever. Tårarna har under ett flertal tillfällen inte varit långt borta och insikten av att spelet någon gång faktiskt måste ta slut blev därmed – minst sagt – känslosam.

Som om inte detta vore nog har The Last of Us ett multiplayerläge och mycket att erbjuda även andra gången man spelar igenom äventyret, både via upplåsbara prylar, new game plus och brutala svårighetsgrader. The Last of Us är utan tvekan årets spel och borde banne mig förhandsbokas av alla som äger en PS3. Ja, så bra är det!

Skriven av: Sannie Jönsson