90-talet är tillbaka. Fram med brädan och sikta efter bokstäverna S K A T E.

Det var många av oss tv-spelare som i slutet av 90-talet blev digitala skateboardåkare på heltid. Med Tony Hawkˋs Pro Skater fick skateboard en återfödelse och denna gång kunde alla vara med. Själv var jag 17 år och hade aldrig stått på en bräda i hela mitt liv. Men där, i mitt rum, flödade SKATE-bokstäver och combos som jag aldrig gjort något annat i hela mitt liv. Det slår mig nu att det var över 20 år sedan den där digitala brädan användes. I Tony Hawkˋs Pro Skater 3 + 4 är jag där igen, i mitt lilla rum, i slutet på 90-talet.

Visst, jag spelade även remaken på Tony Hawkˋs Pro Skater 1 + 2 och även där kastades jag tillbaka i tiden. Men för dramatikens skull så bortser vi från det i ingressen till denna text och kastar oss in i spelet. Denna gång är det utvecklaren Iron Galaxy som håller i trådarna och de har minst sagt tagit sig friheter i denna halvfria återskapelse, som jag skulle vilja kalla det.

I Tony Hawkˋs Pro Skater 3 är sig det mesta likt. Likt mitt unga jag så kastar jag mig hungrigt in i kampanjen och bläddrar mellan både nya och originalkaraktärer. Liksom mig själv så har tidens tand även åldrat de gamla åkarnas digitala alter egon vilket gör att flera medelålders män dyker upp framför mig. Jag uppskattar verkligen detta och även om de flesta åkarna är många år äldre än mig själv så har de aldrig sett bättre ut. Jag känner mig genast hemma när jag möts av åkare som Tony Hawk, Bob Burnquist, Bucky Lasek och sist men inte minst Rodney Mullen. Jag får även möjlighet att skapa min egen åkare men givetvis väljer jag Höken själv och kastar mig ut på spelets första bana som givetvis är Foundry.

Rent grafiskt så har det hänt mycket under dessa 20 åren och banorna är numera väldigt högupplösta, men rent designmässigt känns det mesta igen. De flesta av banorna finns fortfarande där bak i mitt huvud och jag vet oftast vad som behöver göras för att ta mig till de där svåråtkomliga ställena. Spelets ljussättning briljerar och ser jättefint ut vilket ger spelet ett eget utseende samtidigt som det behåller de gamla spelens grunder. i Foundry blandas en gammal industribyggnad med extrem hetta genom den smälta metallen som glöder och får banan att vibrera av hetta. Jag gillar verkligen vad Iron Galaxy har gjort rent grafiskt. Det är tillräckligt mycket av det gamla kvar för att få spelare som jag att känna igen mig samtidigt som det bjuder in den nya generationen genom att få spelet att se nytt och fräscht ut.

Bilduppdateringen känns väldigt stabil och flyter på i 60 bilder per sekund vilket ger spelet ett hissnande tempo som behövs för att ta sig an spelets alla uppdrag under de klassiska tvåminutersrundorna. Även spelets menyer känns old-school på precis rätt sätt och det är aldrig rörigt att navigera sig fram. Under spelets gång låser man upp nya kosmetiska prylar om man känner för att pimpa sin åkare eller bräda.

Jag skall inte ljuga, under spelets första timma var jag allt annat än den där digitala proffsåkaren som fanns för 20 år sedan. Jag vet inte om jag ska skylla på min ålder eller på spelets silkeslena tempo, men något hindrade mig från att ens lyckas med en simpel kickflip. Under mina första två minuter låg jag nog mer på marken än stod på brädan. Jag kände dock snabbt mig hemma med kontrollen och vilka knappar som används till vad för att få till de där häpnadsväckande kombinationerna. Muskelminnet är det inget fel på. Bara tajmingen. Ju mer jag spelade desto mer återgick jag till mitt 17-åriga jag där överdrivet långa kombos avlöste varandra. Det är en sak jag alltid har uppskattat med denna spelserie, att det är väldigt lätt att förstå spelets grunder men så otroligt krävande att lära sig på djupet. I grund och botten känns det som ett arkadspel tack vare sina snabba rundor blandat med overkliga tricks. Man kan ha lika kul i tio minuter som i tio timmar. Det finns även moddar som gör att man själv kan ställa in hur mycket skickighet som behövs för att utföra för de olika tricken.

Upplägget är simpelt. Varje bana erbjuder en serie utmaningar som antingen går ut på att samla höga poäng eller utföra varierande uppdrag som innefattar just den banans innehåll. Varje åk begränsas till två minuter. Det är ett vanebildande upplägg med den där “bara en gång till-känslan” konstant närvarande. Vissa uppdrag är statiska och återkommer på samtliga banor. Där ibland de klassiska SKATE-bokstäverna, hemliga videobandet och de olika poängnivåerna som måste uppnås. Ett koncept som fungerar exakt lika bra idag. Spelens gameplay har alltid varit dess starkaste kort och är så även här. Jag tycker dock att spelets kamera trilskas mer än nödvändigt när jag vill stanna upp och se mig omkring efter hemligheter.

En annan liten besvikelse, för mig som var med när det begav sig, är att många av originallåtarna numera bytts ut mot andra alster. Detta kan mycket väl vara min nostalgiska ådra som tar över men jag saknar mycket  av den musik som låg där som en trygg vagga i bakgrunden under varje spelsession. Så mycket som 80% av de gamla låtarna har försvunnit och givetvis handlar det om rättigheter. Det är absolut inget fel på de nya låtarna men när det handlar om en remake på spel där musiken blivit så förknippad med dess gameplay så är det en besvikelse.

En lite mer ingående titt på Tony Hawkˋs Pro Skater 4 visar en del förändringar jämfört med originalet. Allt som skrivits ovan stämmer också in på del fyra. Dessa två delar lever i symbios där man sömlöst kan hoppa mellan spelen och dess banor vilket känns extremt smidigt och ett genidrag. Detta gör att man kan fortsätta att uppgradera sin åkare genom båda spelen vilket är välkommet. Tony Hawkˋs Pro Skater 4 skiljde sig dock en hel del från tidigare delar genom att frångå tvåminutersmallen på varje bana. Där fick man istället åka runt fritt och leta uppdrag i en mindre öppen värld. För mig kändes det lite som en frisk fläkt efter tre spel med exakt samma upplägg.

Tyvärr är det just denna del som fått stryka på foten i den här remaken. Numera kastas man in i tvåminuters-loopen precis som i föregångarna vilket ledsamt nog känns väldigt upprepande. Ur ren spelsynpunkt så förstår jag helt och hållet varför man gjort på detta sätt. Man vill behålla ett sömlöst spelande där uppdrag och banor står i fokus. Några nya banor dessutom som ersätter några av de äldre. Jag kan ändå sakna den lilla öppna världen som var ett litet avbrott från de andra delarna. Utöver det så är del fyra precis lika välgjord och snygg som föregångaren. Jag gillar nästan samtliga banor och dess design som inbjuder till utforskande och komboletande. Uppdragen är också lagom varierande för att hålla mig intresserad.

Tröttnar man på att spela själv kan man bege sig ut på internet eller lokal multiplayer för att mäta sig mot andra i världen. I olika poängsamlar-tävlingar möter man varandra och överlag funkar detta väldigt bra. Det finns en ingame-chat som gör att man kan prata med sina kompisar vilket alltid är välkommet. Speciellt smidigt är det när man gett sig in på att bygga sina egna skateparker i Create A Park-läget som erbjuder det mesta man kan tänka sig för att bygga de coolaste och mest utmanande banorna.

Tony Hawkˋs Pro Skater 3 + 4 är en härlig nostalgikick som skickar mig tillbaka 20 år i tiden. Trots den fräscha grafiska uppgraderingen lever känslan av det förgångna kvar på det bästa av sätt. Det finns mängder med utmaningar och tricks att bemästra och med dagens onlinemöjligheter förlängs speltiden ännu mera. Jag saknar det mer öppna läget i del fyra. Jag saknar också mycket av musiken som gjorde dessa titlar odödliga ur popkulturens synpunkt. Men trots detta sitter jag fortfarande där, 20 år senare, med två tummar upp.

Vi har fått denna produkt från Activision. Eftersom GameElite.se är helt oberoende har Activision inte kunnat påverka recensionens innehåll (läs mer).

Hitta fler bra deals här »

Written by: Roger Nilsson