Så var det åter dags att stiga ut på tennisplanen. Ola har slagit lobbar, stoppbollar, raka slag och krossbollar, men har han knäckt Nadal och Federer?

Virtua Tennis-serien hör från början hemma på arkadmaskiner med allt vad det innebär. Serien har aldrig strävat efter att vara en simulator utan snarare en källa till en stunds lättåtkomlig underhållning. Det är inte känslan av att man spelar tennis som står i fokus utan den fartfyllda tävlingen. Problemet med arkadspel är dock att det fortfarande måste vara utmanande och ha ett djup trots dess mer lättsamma approach.

När man börjar spela Virtua Tennis 2009 märker man tyvärr att det saknas en mängd pusselbitar som skulle kunna ha gjort spelet framgångsrikt. Trots att spelet inte är en simulator vill man fortfarande kunna använda sig av de tekniker som finns i riktig tennis. Man vill kunna slå hårda smashar när motståndaren inte är beredd på det, man vill kunna slå lösa slag som precis snuddar över nätet etc. I Virtua Tennis 2009 finns dock i princip bara ett sorts slag. De fyra ABXY-knapparna är förvisso alla avsedda att göra olika rörelser men i praktiken fungerar de på exakt samma sätt. Det finns heller inte något sätt att välja hur hårt man ska slå eller för att välja åt vilket håll man vill att bollen ska gå. Det känns på något sätt som att man spelar pong när man sätter sig med Virtua Tennis 2009. Den största skillnaden är att 2009 års utgåva är mycket lättare än sin svartvita förlaga. Virtua Tennis 2009 är nämligen bisarrt enkelt. Oavsett vilken svårighetsgrad du väljer så handlar det mer eller mindre om att stå på ungefär rätt ställe och trycka på en knapp vid rätt tillfälle. Spelet är dock oerhört förlåtande vad gäller timingen och så länge man har ögonen på TV:n så är det i princip omöjligt att misslyckas. Dessa tillkortakommanden känns faktiskt rätt märkliga eftersom föregångaren, Virtua Tennis 3, var ett riktigt hyfsat spel till Xbox 360.

Något som kanske fångar ens uppmärksamhet när man tittar på baksidan av spelets fodral är de utlovade minispelen som inkluderats. Det finns en hel drös av dessa så kallade ”court games” som går ut på allt ifrån att akta sig för jättebollar till att skjuta piratskepp. Förväntningarna på dessa var ganska höga och innan spelet släpptes var dessa minispel något man verkligen flaggade för. Dessvärre är även dessa riktiga stolpskott. På grund av den bristande kontrollen man har över sina skott och de ytliga upplägg som minispelen har misslyckas samtliga att fånga spelarens intresse. Istället inser man snabbt att man måste fly illa kvickt från dessa meningslösa stunder för att inte dö av uttråkning.

Karriärläget är den del av spelet som man som spelare ska spendera mest tid åt. Här finns allt man kan förvänta sig av ett sportspel i form av träningsmatcher, dubbelmatcher, turneringar etc. Ett helt vansinnigt interface gör dock spelläget till en riktig cirkus. Om själva matcherna hade varit välgjorda hade det kanske varit värt att navigera sig igenom det labyrintartade gränssnittet men så är tyvärr inte fallet.

Det är inte sällan man spelar ett modernt spel som totalt saknar positiva sidor men Virtua Tennis 2009 är så ofärdigt och slapphänt genomarbetat att det verkligen inte finns något som motiverar ett köp. Det finns bra tennisspel där ute men Virtua Tennis 2009 är inte ett av dem.

Written by: Ola Lundin