Hur länge kommer jag att överleva? Det är en fråga varje spelar bör ställa sig innan han börjar spela ZombiU. Det är ett spel som utmanar din överlevnadsinstinkt in i minsta detalj.

Survival horror har för mig alltid representerat en väldigt stor del av det jag älskar med tv-spel. Spänning och element som bidrar till nyfikenhet är det som får mig att vilja fortsätta framåt i de flesta sammanhang, och skräckspel har väldigt mycket av just dessa varor. Vid första anblick verkar ZombiU inte svika i detta anseende.
 
Ubisoft, som är skaparna av ZombiU, har i sin reklamkampanj gått ut väldigt hårt med att ZombiU ska vara ett riktigt svårt spel och så likt ett ”äkta” zombieapokalyps man kan komma. ”How long will you survive?” är den slogan som kretsar kring hela kampanjen och egentligen runt hela spelet. Dessa ord i kombination med skaparnas uttalande fick mig givetvis att undra över hur svårt spelet egentligen är. Skaparna sa under, mer eller mindre, varje intervju de deltog i att man garanterat kommer att dö under spelets gång och att när man gör det så blir man av med sin karaktär för gott. Men att man kan fortsätta med en ny karaktär från samma punkt och med tillgång till sin föregående karaktärs prylar. Spelet är enligt skaparna designat så att du inte ska kunna ta dig igenom enspelarkampanjen med en och samma människa, men ändå utmanas man konstant att försöka. ”How long will you survive?”
 
Detta bidrog till en viss nyfikenhet för min del och drev mig till att, som så många andra, försöka göra det omöjliga. Tråkigt nog tog det mig inte mer än en timme in i spelet innan min första karaktär blev sliten i bitar och jag hysteriskt avslutade spelet för att se om det hunnit sparas. Jag förstod tyvärr direkt efter att spelet ögonblickligen sparas och inte låter dig få någon som helst chans att stänga av konsolen för att rädda din karaktär. Detta gjorde att jag rätt snabbt gav upp hoppet på att klara av spelet utan att dö en enda gång. Och jag kunde efter tre omstartade kampanjer på ca en timme vardera intyga att spelet definitivt var så svårt som det utgav sig för att vara.
 
Det jag under spelets gång fick lära mig var att kontrollen faktiskt är väldigt klumpig och tar god tid på sig att sätta sig på muskelminnet. Att sikta känns segt och oresponsivt och inte alls som andra moderna FPS. Touchpaden är i de flesta anseenden lättanvänd, men krånglar en del när man ska sortera föremål. Spelet nyttjar de flesta funktionerna i paden, den används som kikarsikte, karta, comradio och som scanner. I det stora hela fungerar kontrollen som den ska och när den ska, den ger spelet lite mer djup och en extra dimension.
 
ZombiU:s styrka är utan tvekan musiken och ljudeffekterna, är det något som jämt hållit mig på min vakt så är det zombiernas plågsamma skrik och de intensiva toppar och dalar i musiken. Att leta ammunition och övrigt loot på tomma gator där man ena sekunden bara hör sina egna fotsteg för att andra sekunden plötsligt mötas av en vrålande zombie och någon slags Marilyn Manson inspirerad skräckrock är allt annat än lugnande, men ger definitivt spelet en väldigt distinkt och skräckinjagande känsla.
 
Rent grafiskt påminner spelet om Left 4 Dead, det är inte speciellt imponerande, men det finns inte heller så mycket att klaga på. Det jag däremot hade önskat, när grafiken inte gör sig så märkvärdig, är att laddningstiderna inte varit så frekventa. Laddningarna sker nämligen inte bara mellan varje bana utan även mellan en hel del dörrar. Mest frustrerande med dörrar som måste laddas innan de öppnas är att man allt som oftast har en otålig zombie hack i häl. Även om detta bidrar till den extremt hjälplösa känslan som infinner sig när man blir jagad så är det i slutändan inget annat än ett jäkligt tråkigt sätt att dö på.
 
När det kommer till billiga och tråkiga sätt att dö på, så kan jag med handen på hjärtat erkänna att det finns en hel del även av den varan i ZombiU. Spelet känns för mig många gånger uppbyggt kring trial and error, det vill säga att man bör ha spelat igenom spelet i alla fall en gång tidigare för att lyckas med en felfri kampanj. Men även om det finns en hel del så kallade ”cheapshots” under spelets gång, så skulle jag vilja säga att man kommer oerhört långt med bra reflexer och en plan B i bakfickan.
 
Om man har sitt Wii U kopplat till nätet så är man automatiskt med på high score-listan över de som klarat sig längst utan att dö. Det hela styrs av ett poängsystem som beräknar hur bra du sköter dig med din karaktär, från dess att du börjar med en ny tills dess att du dör. Det finns dock en lägre svårighetsgrad för dom som kanske inte är intresserade av vare sig high scores eller ens en survival-upplevelse. Svårighetsgraden heter retsamt nog ”chicken”, och ger dig helt enkelt en lättare upplevelse utan möjligheten att vara med på någon leaderboard.
 
ZombiU har även ett multiplayerläge som nyttjar det som Nintendo kallar för asymmetrisk gameplay. Det vill säga att en spelare sitter med Gamepaden och använder den som huvudsaklig skärm och kontroll, medan motspelarna använder sig av tv-skärmen och en vanlig handkontroll. Det ena av de enda två tillgängliga multiplayerlägena funkar som en vanlig deathmatch, där spelaren med paden sätter ut zombies på banan medan motspelarna ska försöka överleva så länge som möjligt. Det andra spelläget nyttjar samma kontrollkoncept fast som ett capture the flag. Tyvärr är detta de enda två multiplayerlägena som finns och lämnar tråkigt nog en del övrigt att önska.
 
Även om multiplayerdelen inte är så överväldigande och även om kontrollen är lite bångstyrig så har ZombiU en del att erbjuda. Detta tackvare sin höga svårighetsgrad, sin skräckinjagande känsla och sitt uppkäftiga sätt att utmana spelaren på. Att jämt få frågan ”How long will you survive?” får mig att vilja försöka en gång till, och en gång till. Det var längesedan jag tyckte det var så kul att jaga ett high score och väldigt längesedan jag var så rädd för att sitta ensam framför teven.

Written by: Sannie Jönsson