Den svenske filmregissören Josef Fares har tillsammans med Starbreeze Studios skapat ett charmigt och närapå mästerligt spel enligt Sannie som testat Brothers: A Tale of Two Sons.

Brothers: A Tale of Two Sons, utvecklat av svenska Starbreeze Studios, var den tredje titeln i Xbox Lives Summer of Arcade lineup, men har nu även migrerat till Steam och PSN-store. Spelet är uppbyggt som en saga och kretsar kring två olycksdrabbade bröder, en äldre broder och en yngre, som under tragiska omständigheter mist sin mor. Och som nu även är på väg att mista sin far, på grund av någon mystisk sjukdom. Bröderna släpar iväg sin döende far till byns helare, för att strax därefter få veta att det kanske kan finnas ett botemedel. Bröderna ger sig förstås omedelbart iväg i förhoppning om att finna detta botemedel, därmed är äventyret igång.

Storyn förtäljs på ett väldigt enkelt och effektivt vis, trots att karaktärerna inte talar något existerande språk utan snarare någon form av Sims-liknande Gibberishspråk. Med hjälp av detta påhittade nonsensspråk och karaktärernas tydliga gester förtäljs hela äventyret. Otroligt nog lyckas utvecklarna oerhört bra med att sätta en distinkt personlighet på såväl bröderna som resterande delen av spelets alla karaktärer. Och samtidigt får man spelaren att känna sig delaktig i huvudkaraktärernas betungande resa.

Även om det ovanstående i kombination med spelets charmiga yttre hade räckt för att få mig att falla pladask för denna känslomässigt laddade resa, har spelet trots allt mer än så att erbjuda. Det som gör Brothers: A Tale of Two Sons lite extra speciellt är nämligen den något udda, men samtidigt geniala, kontrolluppsättning som utvecklarna valt. För även om co-op är den första tanken som slår en, så är det alltså inte det Brothers handlar om. Som spelare får man nämligen se till att styra och hålla reda på båda bröderna alldeles själv.

Utvecklarna har valt att låta spelaren styra den äldre brodern med hjälp av den vänstra styrspaken och den vänstra triggern (L-triggern/knapen) samt den yngre brodern med den högra styspaken och den högra triggern (R-triggern/knappen). Bröderna kan springa omkring helt oberoende av varandra, dock inte för långt ifrån varandra, och de kan därför bli lite knepiga att hålla reda på. Det gäller därför att hålla tungan rätt i mun under de lite mer krävande uppgifterna. Under första timmen kan det till och med vara en utmaning att bara springa rakt fram, men efter lite övning är det dock inga problem att få grepp om kontrollen. Nu talar jag förstås utifrån mig själv, så jag vet inte hur svårt spelet kan tänkas vara för den något mer (eller mindre) ambidextriösa människan.

Båda bröderna har utöver varsin styrspak även olika egenskaper, den äldre brodern är starkare och klumpigare, medan den yngre brodern är lite svagare men smidigare. Att kombinera de två bröderna är därför ett måste för att kunna ta sig framåt. Ett exempel på hur man måste kombinera de bådas egenskaper kan vara då den äldre brodern inte är tillräckligt lång för att nå upp till vissa avsatser, men kan knuffa upp den yngre brodern så att han sedan kan kasta ner ett rep eller liknande. Konceptet ger förstås utrymme till en mängd knepiga situationer där man är tvungen att arbeta med båda bröderna oberoende från varandra, samt nyttja deras olika egenskaper för att ta sig vidare. Trots det stötte jag aldrig på något som var för knepigt, man stötte möjligtvis på ett och annat pussel som var lite skrattretande.

De båda bröderna skiljer sig dock åt på fler än ett vis, det är inte bara deras fysiska möjligheter som skiljer sig åt, utan även deras sätt att bemöta karaktärer, djur och föremål i spelet. Var och en har sin egen personlighet och att interagera med diverse objekt längs med vägen är sådant som får en som spelare att lära känna de båda på mer än ett plan. Det enda som inte är fullt så ambitiöst gällande de två huvudkaraktärerna är deras utseende. De är inte så detaljrika som man kanske önskar och ser nästan lite bleka ut jämfört med de fullkomligt magiska omgivningarna de befinner sig i.

Kameraperspektivet är dock oftast på ett så pass behagligt avstånd från karaktärerna att det inte stör. Just därför får man också chans att till fullo njuta av den mängd av miljöer som man under spelets gång befinner sig i. Alla platser känns som direktimporterade från sagornas värld och passar som handen i handsken till det känslomässigt laddade soundtracket och den närapå Grim-inspirerade atmosfären. Just musiken är speciellt intressant, då den ibland påminner om sånger från filmer som Ronja Rövardotter och liknande.

Det enda som egentligen finns att klaga på i detta närapå mästerliga spel är speltiden. Spelet varar inte mycket längre än tre timmar och är nästan på tok för kort. Detta hade förmodligen varit en dealbreaker om priset på spelet inte legat så lågt. Det kostar nämligen bara 135 kr i dagsläget och känns därför väldigt överkomligt, speciellt med tanke på den väldigt kvalitativa upplevelse spelet har att erbjuda. Jag skulle därför slutligen vilja säga att Brothers: A Tale of Two Sons är ett riktigt bra spel som enligt min mening är ett självklart köp.

Skriven av: Sannie Jönsson